Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Naturvetenskap & teknik
Clive Gamble & John Gowlett & Robin Dunbar
Thinking Big
How the Evolution of Social Life Shaped the Human Mind
Thames & Hudson | 224 s | Isbn 9780500051801
Recensent: Anders Högberg
Högklassisk populärvetenskap om människans utveckling

Försök föreställa dig ett liv där du delar jordens yta med andra människoarter. Människor som liknar dig – som lever i grupper och småsamhällen och har en familjevardag med hem, ägodelar och relationer – men som ändå inte är helt lika dig till utseende eller i sina tankar. De är människor av en annan art. Räcker fantasin till för en sådan tanke?

Alla människor på jorden tillhör arten Homo sapiens av släktet Homo. Inga andra sorters människor finns. Så har det varit länge. Men sett i ljuset av människans utveckling över hundratusentals år är detta undantaget från regeln. Merparten av Homo sapiens historia har delats med andra människoarter.

Människans utveckling är så komplex att vi egentligen inte har tillräckligt med ord för att skapa en allmän förståelse av den. Kunskapsglappet är för stort mellan å ena sidan vad de flesta av oss en gång lärde oss i grundskolan och å andra sidan de nya resultat som ständigt kommer från forskningen. En enkel översättning låter sig inte göras. Därför är populärvetenskapliga böcker som begripligt presenterar aktuella forskningsresultat viktiga.

Förra året publicerades två sådana böcker: Neandertalmänniskan – På spaning efter försvunna gener och Thinking Big – How the Evolution of Social Life Shaped the Human Mind. Båda har fått stor uppmärksamhet. Den förstnämnda är skriven av Svante Pääbo, chef för Max Planck-institutets avdelning för evolutionär antropologi i Leipzig. Den andra är skriven av Clive Gamble och John Gowlett, båda professorer i arkeologi vid universiteten i Southampton respektive Liverpool, samt Robin Dunbar, chef för Social and Evolutionary Neurosience Research Group vid Oxforduniversitetet. Pääbos bok har gammalt dna i fokus. Gamble och hans medförfattare lyfter fram aspekter av sociala relationers betydelse för människans evolution. Dessa olika ingångar till temat ”vad är det som gjort att vi blivit som vi är i dag” gör böckerna till utmärkta komplement till varandra.

Pääbos bok är mångbottnad. Fantastiska forskningsresultat står i fokus. Neandertal-genom har kartlagts och för första gången någonsin har en ny typ av människoart, den så kallade Denisovamänniskan, beskrivits, inte utifrån fynd av fossil (skelettfynd) utan med bas i dna-sekvensdata. Detta är banbrytande resultat. Det visar att paleoantropologins arbete kan kombineras med detaljerade naturvetenskapliga analyser för att påvisa nu utdöda människoarter. Framtida kombinationsanalyser av skelettfyndens yttre och inre morfologi har med detta stor potential att verkligen utveckla vår förståelse av den komplexa evolution som resulterat i den människa vi alla är i dag. Boken är också en berättelse om det gedigna forskningsarbete som ligger bakom upptäckten att arkaiska och moderna människor fick barn tillsammans. Banbrytande resultat som för alltid ritat om människans evolutionsträd.

Men boken är mer än så. Berättelserna är många. En av dem handlar om vetenskapligt teamwork. När artikeln som presenterar resultaten att Homo sapiens bär på dna från neandertalare publicerades, baserades den på decennier av forskningserfarenheter som kulminerade i fyra års intensivt arbete med ett 50-tal forskare listade som författare. Pääbo beskriver det som resultaten av ett forskningskonsortiums arbete. Som verksam inom svensk humanvetenskap, där projekt ofta är soloåkningar och samarbeten vanligen rör sig om några forskare som på några tiotals procent av heltid jobbar tillsammans under några år, är det lätt att avundas kapaciteten i den internationella naturvetenskapliga forskning som här beskrivs.

En annan berättelse handlar om vetenskapligt ledarskap. Det är tydligt att Pääbo är en hängiven forskningsledare. Han drivs av nyfikenhet och idén han fick som doktorand att det borde vara möjligt att analysera gammalt dna. Trettio år senare har han gjort det. Utan hans målmedvetenhet hade inte den forskning som beskrivs genomförts. Det är i och för sig han själv som berättar om sitt ledarskap och därmed är boken en partsinlaga. Men resultaten som presenterats i otaliga artiklar i världens högst rankade vetenskapstidskrifter visar tydligt på hans framgångar som forskningsledare.

I boken finns också berättelser om forskningens personliga dimensioner. Återkommande i texten får man ta del av Pääbos privatliv och känslor, från uppväxt till vuxenliv. Drömmar och tillfälligheter vävs samman med vänskap och kärleksliv. Det ger en mänsklig dimension till den vetenskapliga effektivitet som annars präglar framställningen. I flera avsnitt visar Pääbo hur annat än rationalitet styr forskningen. Kärlek, avundsjuka, triangeldrama och konkurrens är några exempel. Det gör boken ovanlig. Hur ofta får man till exempel i en populärvetenskaplig framställning läsa om att författaren badar naken med sin hustru på Hawaiis stränder? Här knyter boken an till novellsamlingen Filologens dröm. Berättelser om upptäckarglädje av Björn Larsson, professor i franska, språk och litteratur vid Lunds universitet (Norstedts 2008), en samling texter som kretsar kring drömmen om att göra banbrytande upptäckter och som visar hur människans i allmänhet orationella liv genom vetenskapens rationalitet ligger till grund för ny kunskap.

Thinking Big är annorlunda. Det är en klassisk, populärvetenskaplig framställning av forskningsresultat. På så sätt är det en fantastisk handbok för läsning om människans evolution, från tidiga primater till den moderna människan av i dag. Thinking Big fokuserar hur och när under människans evolution Homo sapiens unika kognitiva förmåga uppstod. Gamble, Gowlett och Dunbar presenterar resultaten av sju års forskningssamarbete kring detta tema.

Det är intressant läsning. Sociala relationer är i fokus. Med pedagogisk tydlighet presenterar de ingående studier av hur människoarter kom att leva i större och större grupper och på så sätt mer och mer kom att bli beroende av hållbara sociala relationer. Dessa relationer krävdes för att hålla ihop den närmaste gemenskapen i det närområde man levde i, men också för möten med andra grupper som levde i andra områden. Ju djupare och mer komplexa och över avstånd mer och mer utbredda sociala relationer som växte fram, menar författarna, desto större förmåga fick människorna att ”tänka stort” (thinking big i bokens titel). Denna utvecklade förmåga att skapa och att mellan generationer upprätthålla omfattande och sammansatta relationer har bidragit till att människan utvecklat den kognitiva förmåga vi har i dag. Detta har inom forskningen kommit att kallas ”the social brain hypothesis”.

Men det är en berättelse i böckerna som fascinerar mer än de andra – den om att människan delat jordens yta med andra människoarter.

För tiotusentals år sedan levde flera arter av släktet Homo på jorden. Utöver Homo sapiens känner vi till fyra andra från de senaste hundra tusen åren: Homo erectus, Neandertalare, Homo floresiensis och Denisovamänniskan. Det är människotyper som levt under lång tid, flera av dem har en historia som är betydligt längre än Homo sapiens. Och de har haft stor betydelse för vår biologiska och sociala evolution, större än vad de flesta känner till i dag.

Homo erectus levde från cirka två miljoner år sedan fram till för ungefär 50000 år sedan. Det är en enorm tidsrymd och den absolut längsta tidsperiod som en homoart funnits på jorden. Som jämförelse har Homo sapiens funnits i cirka 200000 år. Arkeologiska lämningar och fossil visar att Homo erectus utvecklades i Afrika och därifrån spred sig till Eurasien.

Homo erectus betyder den upprättgående människan. Artens skelett liknar vårt, men det finns skillnader. Homo erectus panna var mer platt och bakhuvudet något mer markerat. Homo erectus hade ungefär samma kroppsstorlek som vi i dag, men skillnaderna mellan könen var större. Kvinnorna var mindre än männen. Hjärnvolymen var stor men något mindre än vår.

Under de miljoner år som Homo erectus fanns, utvecklades och förändrades arten i olika delar av världen. Vi vet inte så mycket om livet för de äldsta Homo erectus, men mer om dem som levde senare. Gamble och hans medförfattare visar hur Homo erectus utvecklade komplexa sociala relationer. Dessa människor levde i lokala smågrupper. Grupperna hade kontakt med andra och på så sätt knöts mindre lokalsamhällen till större gemenskaper. De kontrollerade eld och lagade varm mat. De hade en utvecklad och väl fungerande teknologi. Så gott som överallt där Homo erectus levt hittar arkeologerna deras redskap. Den mest kända typen är de så kallade handkilarna som finns i överflöd och som var ett slags multiredskap som Homo erectus använde för att skära, skrapa och hugga med. Det är oklart om dessa människor hade fullt utvecklat talspråk. Klart är att de kunde förmedla kunskaper och erfarenheter till varandra och mellan generationer. Detta tyder på att de hade någon form av språk. Sannolikt bestod detta av en kombination av enkelt tal, gester och minspel. Under de miljoner år som Homo erectus fanns utvecklades flera delar av det som ligger till grund för den moderna människans kognition.

Neandertalare levde i dagens Europa och västra Asien för ungefär 400000 år sedan fram till för cirka 30000 år sedan. Det är också en ansenlig tidsrymd. Precis som Homo erectus levde de i mindre grupper som knöts samman av stora kontaktnät. Neandertalare var kortare än vad vi är i dag och betydligt grövre och tyngre i sin kroppsbyggnad. De hade en något större skalle än vi och därmed förmodligen större hjärnvolym. Deras huvudform utmärktes av en sluttande panna och kraftiga ögonbrynsbågar.

Neandertalare hade en utvecklad redskapslåda med många verktyg för olika arbetsuppgifter. De levde i istidens Europa och var väl rustade för ett påfrestande klimat. Det finns arkeologiska fynd som tyder på att de begravde sina döda. Några studier visar också att dessa människor använde dekorationer och smycken, vilket tyder på att de hade en utvecklad symbolik i sin föremålsanvändning. De flesta forskare är överens om att Neandertalare hade ett talat språk. Om detta var lika avancerat som det språk vi använder råder det delade meningar om.

Den första fossilen av Homo floresiensis påträffades så sent som år 2003. Det är en upptäckt som är vetenskapligt omdiskuterad. Vad som är känt i nuläget är att Homo floresiensis levde på ön Flores i Indonesien för 95000 år sedan och så pass långt fram i tiden som för 12000 år sedan. Homo floresiensis var småväxt och har därför i populärpress kommit att kallas Hobbitar efter karaktärer i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen-böcker.

Denisovamänniskan är den senast påträffade människoarten, presenterad för första gången av Pääbo och hans forskarteam år 2010. Den är speciell då den endast representeras av dna-analyser av ett fingerben och en kindtand från två olika individer. Under utgrävningar i Denisovagrottan i Ryssland påträffades lämningar som daterats till att vara cirka 40000 år gamla. I arkeologiska lager påträffades fossil. Dessa har analyserats för gammalt dna. Resultaten visar att Denisovamänniskan har en egen utvecklingslinje som skiljer den från Neandertalare och Homo sapiens.

Det kan konstateras att under merparten av den tid som Homo sapiens funnits på jorden, det vill säga under de senaste 200000 åren, har den människoart som vi alla är i dag delat jordens yta med andra människoarter. Den i tid avlägsna förhistoriens Homo sapiens mötte alltså andra arter av släktet Homo. Det inträffade inte hela tiden, inte heller samtidigt eller på samma platser. Snarare ska vi nog se möten mellan några av dessa människoarter som något som hänt under specifika tidsperioder på specifika platser i olika delar av världen. Pääbo och Gamble, Gowlett och Dunbar lyfter fram några sådana platser och tider som mest sannolika: Nordöstra och södra Afrika för mellan 200000 och 100000 år sedan, Levanten för mellan 100000 och 70000 år sedan, Europa och västra Asien för runt 40000 år sedan och sydöstra Asien för 50000 till 12000 år sedan.

Den för oss i det närmaste otänkbara tanken att dela utrymme med en annan art, som är olik men ändå lik oss själva, har alltså varit en realitet vid flera tillfällen och på många platser genom människans evolutionära historia. Hur dessa möten mellan arter gått till, utvecklats och uppfattats vet vi inget om. Vi vet inte heller i vilka variationer av fredligt eller fientligt möte de tog sig uttryck. Tittar vi på hur människor generellt uppfört sig genom den nära historien och fram till i dag, är det rimligt att anta att dessa möten mellan arter bestått av allt från djupt hat till innerlig kärlek.

Men även om vi inte vet hur dessa möten gick till, vilka former de tog och vad de som var inblandade gjorde och kände, så vet vi en sak. Vi vet vad de ledde till. Människoarterna parade sig över artgränserna. Det resulterade i fertil avkomma, vilket innebär att barnen i sin tur kunde få barn, vilket de fick. Detta visar resultaten från Pääbos forskning om gammalt dna. Detta är banbrytande ny kunskap som skrivit om människans evolutionära historia från grunden. Utdöda människoarter lever kvar i oss, Homo sapiens, i dag.

Det naturvetenskapliga fokus som utmärker Pääbos bok är perfekt att kombinera med det sociala och kulturella perspektiv som präglar Gamble, Gowlett och Dunbars framställning. Böckerna är utmärkta att läsa parallellt. Båda är skrivna av världsledande forskare med gedigna kompetenser och kunnande. Författarna är hängivna uppgiften att förstå människans evolution. De vet att detta inte är en lätt uppgift och tar inga genvägar. I båda böckerna förklaras sammansatta forskningsprocesser och resultat på ett tydligt sätt utan att förenkla. Författarna tar sin publiks intelligens på allvar. De litar helt enkelt på människors förmåga att ta till sig komplexa resonemang. Det är befriande.

Forskningen om människans evolution har genomgått en betydande utveckling de senaste decennierna. Resultaten har i grunden skrivit om berättelserna om människans ursprung. Och det händer fortfarande. Så gott som varje månad publiceras nya resultat. Det sker i snabb takt och i så många olika forum att det nästan är ett heltidsjobb att hålla sig uppdaterad. Resultaten är på så sätt nästintill oöverskådliga. Neandertalmänniskan och Thinking Big råder bot på detta. De är båda böcker som detaljerat sammanfattar intressanta resultat. De visar på kunskapsmassor som långsiktigt kan förändra hur vi i samhället i dag uppfattar oss själva i relation till vår omgivning och vår egen biologiska och kognitiva utveckling. Spännande!

Anders Högberg är docent i arkeologi och verksam vid Linnéuniversitetet. Han arbetar för tillfället tillsammans med Peter Gärdenfors i det VR-finansierade forskningsprojektet Det sociala lärandets betydelse för den moderna människans evolution.

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet