Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

4/2015

Tema: Nationen & Nationalstaten, i en tid då många sluter upp kring nationalstaten och understryker nationella skiljaktigheter.
Historia
My Hellsing
Hedvig Elisabeth Charlotte
Hertiginna vid det ­gustavianska hovet
Atlantis | 320 s | Isbn 9789173537582
Recensent: Elisabeth Mansén
Hon betonade sin kvinnoroll men var också politisk aktör

Hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotte blev så småningom Sveriges drottning. Hennes dagbok var ett högst medvetet bidrag till historien. Det rika material hon lämnade efter sig har använts väl av Hellsing i framställningen av denna fascinerande gestalt. Bäst blir skildringen när hertiginnans egen röst blir tydlig.

Ett synnerligen behagligt sätt att ledas vid handen genom de gustavianska hovintrigerna erbjuder My Hellsings bok Hedvig Elisabeth Charlotte – Hertiginna vid det gustavianska hovet. Den bygger på hennes avhandling från Örebro universitet 2013, Hovpolitik – Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet, som är en sammanläggningsavhandling med disparata uppsatser och därför inte ger den helhet och det sammanhang som denna vackert illustrerade volym presenterar.

Skildringen startar då den livliga, intelligenta och impulsiva femtonåringen Hedvig Elisabeth Charlotta av Holstein-Gottorp (1759–1818), ett namn som Hellsing konsekvent väljer att förkorta till Charlotte, år 1774 hämtas från det stillsamma hovet i Eutin för att i Storkyrkan i Stockholm den 7 juli 1774 vigas vid Gustav III:s bror Karl, hertig av Södermanland. Det blir inget lyckligt äktenskap. När boken slutar i nådens år 1792 är hertiginnan 33 år, Gustav III har blivit mördad och hertig Karl inträder som förmyndarregent under den blivande Gustav IV Adolfs ungdomsår.

Hertiginnan får nya roller att spela och blir med tiden Sveriges drottning. I inledningen säger sig Hellsing gärna vilja ta på sig uppgiften att skildra även den senare historien och dessutom fördjupa bilden av hertiginnans kärleks- och vänskapsrelationer. Förhoppningsvis vågar hon då också gå närmare in på de kontroversiella frågor hon nu bara hastigt berör eller nämner i förbigående. Till dess får läsaren nöja sig med en period som kulminerar med de intensiva åren kring franska revolutionen och skottet på maskeradbalen. Det kan vara mycket nog.

Ingen riskerar att gå vilse i de politiska labyrinterna. Hellsing har ägnat flera år åt att läsa in sig på materialet och rör sig rutinerat och välbekant bland kungligheter, diplomater och hovdamer. Hennes syfte är fortfarande detsamma som avhandlingstiteln signalerar – att lyfta fram hertiginnan som politisk aktör, inte bara en initierad observatör. Hon tar sin utgångspunkt i hertiginnans omfattande dagböcker i kombination med tusentals brev och anteckningar. Materialet är huvudsakligen på franska och Hellsing har själv översatt alla citat. Det är ett rikt och spännande material som naturligtvis många historiker redan har använt, men Hellsing är speciell i sin solidaritet med sin huvudperson och skildringen är som bäst när hertiginnans röst blir tydlig. Det sker inte minst i de många små biljetter Hellsing grävt fram ur arkiven, hastigt nedskrivna meddelanden till nära vänner, nästan lika snabba och korta som vår tids sms. Vardagen glimtar levande fram i dessa ögonblicksbilder: ”Jag gick till Collins butik två gånger, men varken ni eller någon annan var där.” Eller: ”Jag ska nu gå ut en kort tur till fots i Kungsträdgården, och om jag träffar er där kan vi komma överens om några gemensamma planer.”

Biljetterna är ofta ställda till hertiginnans käraste vän Sophie von Fersen. Deras relation beskriver hon den 19 oktober 1779: ”det är ingen ordinär vänskap som vem som helst kan känna, utan det är något mer fullkomligt, mindre vettlöst men lika hängivet och till det yttre precis likt. Jag tror att om jag hade en älskare skulle jag inte känna starkare än för min kära Sophie.” Till och med när hertiginnan just drabbats av missfall samlar hon krafter att skriva några rader till Sophie.

Dagboksprojektet startar i augusti 1775 i form av brev till Sophie, men trots att Sophie von Fersen hör till de personer som nämns så ofta att hon utelämnats i personregistret, och fastän man vet att hon och Fredrik Adolf, Gustav III:s yngste bror, tidigt var djupt förälskade i varandra och att hon senare levde tillsammans med Evert Vilhelm Taube, förblir hon en gåtfull karaktär. Läsaren får knappast någon klarare bild av hennes tankar och preferenser, utöver att hon ibland finner hertiginnans vänskap alltför krävande och då gärna drar sig tillbaka till mannen Adolf Ludvig Piper och barnen på Engsö slott.

Skrivandets betydelse för Charlotte framgår tydligt av Hellsings bok. Det blir hennes tröst när livet är tungt, när illusionerna raseras och när hertig Karl återgår till sina forna älskarinnor. ”Maken har rätt till stora friheter i äktenskapet, och hustrun bör inte hindra honom från att leva ut dem”, skriver hon sammanbitet, om än med föga övertygelse. Hertiginnans dagbok utvecklas från informativa månadsbrev till ett projekt med betydligt mer storslagna ambitioner. Det blir aldrig någon personlig eller privat text med känslor och utrop, liknande Rousseaus Bekännelser från samma tid, utan en välfriserad och tillrättalagd skildring avsedd att inför eftervärlden presentera sanningen så som hon sett den. Hon gick själv igenom sina månadsbrev och redigerade dem, varefter formuleringarna ofta blev diplomatiskt försiktiga. Journalen växer till hertiginnans högst medvetna bidrag till historien.

I samtiden kände hon sig uppenbarligen i alltför hög grad begränsad av sin position, av kraven på diskretion och av förväntningar på kvinnlig blygsamhet. Hellsing lyfter fram formuleringar som visar hur hertiginnan betonar sin kvinnoroll, men ändå skaffar sig manöverutrymme. Ett brev till Gustav III 15 augusti 1788 inleds: ”Jag är givetvis medveten om att kvinnor inte bör blanda sig i offentliga angelägenheter…” och till sin make skriver hon den 2 oktober 1788: ”För övrigt sa jag till Armfeldt att det ju inte var upp till mig som kvinna att ta ställning.” Fast det gjorde hon naturligtvis. Till Gustaf Adolf Reuterholm den 4 oktober 1789 är hon mer explicit: ”Jag tillstår att jag inte kan föreställa mig att kvinnor endast är till för ert nöje, mina Herrar, och för att sysselsätta er under er fritid. Hon bör i stället spela en mer betydelsefull roll för er lycka – eller med andra ord för det allmänna bästa. Ni finner säkert dessa tankar förvånande, särskilt från mig som inte alls har föresatt mig att härska över männen.”

Trots fokus på Hedvig Elisabeth Charlotta och kvinnorna i hennes närhet kretsar boken till stor del kring Gustav III. Historien om kungen och hans italienska resa, kriget mot Ryssland, de utrikespolitiska förhandlingarna med Ryssland, Danmark och Frankrike, de inrikespolitiska diskussionerna och särskilt adelns reaktioner på förenings- och säkerhetsakten 1789 samt naturligtvis franska revolutionen, blir den självklara kontexten för hertiginnans reflektioner. En liten extra krydda får dock riksdagsdebatterna när man ser framför sig hur hertiginnan och hennes väninnor står vid ett fönster ovanför Rikssalen där de både ser och hör vad som händer.

Hertiginnan spelar emellanåt en mer aktiv roll, särskilt då hon tillsammans med Reuterholm och Adolf Ludvig Stierneld konspirerar för att få hertigen att ställa sig i spetsen för en kupp mot Gustav III. Men hon blir bränd när hennes aktioner inte får önskad effekt. Man ser i dagboken hur hennes inställning till Gustav III skiftar, från sympati under 1770-talet till kritik och tydligt motstånd under slutet av 1780-talet, och tillbaka till en mer positiv inställning i början av 1790-talet.

Berättelser om hur hertiginnan smugglar biljetter och använder osynligt bläck, chiffer och kodmeddelanden för att undgå upptäckt hör till de mer underhållande inslagen i skildringen, även om allvaret inte kan förnekas. Hon byter nationalitet på personerna och talar om Gustav III som M. de Lameth. Ännu mer fantasifullt används blomsterspråk så att hertigen blir Anemonen och hertiginnan Hyacinten.

Glädjande nog bereder Hellsing även plats för hertiginnans noteringar kring vardagslivet – brevskrivning, läsning, tecknande, handarbete, kortspel, promenader och utflykter. Hertiginnan gör upprepade besök i Elsa Fougts bokhandel för att orientera sig om utbudet och går som nämnts till hovapotekare Lars Collin i hopp om att träffa bekanta. På eftermiddagarna far hon i vagn till Karlberg eller Haga eller ut på Djurgården, om sommaren gärna för att inta en måltid i det fria. Forskningen har fört Hellsing ända ner i kassaböcker och räkenskaper där man kan konstatera utgifterna för en ”solfiäder” 1 Rdr eller ”För en Hatt” 6 Rdr respektive omfattningen av hertiginnans allmosor: ”Åt en fattig quinna” 2 Rdr, ”Gifvet åt en murian som döptes 18 Rdr. (Detta kan läsas på en av de fina bilderna.)

Hellsing vill också betona existensen av kvinnliga frimurare genom så kallat adoptionsfrimureri, där de dock inte kan nå de högre graderna. Hon berättar hur hertig Karl invigde sin hustru i maj 1776 varefter hertiginnan blev stormästarinna i logen La véritable et constante amitié (Den sanna och beständiga vänskapen) som även omfattade Sophie von Fersen och diplomatdottern Camille du Bois, men däremot inte vännen Jeanna von Lantingshausen, som framstår som en ovanligt frispråkig och radikal gestalt i sammanhanget. Hon lyckas länge hålla sig i hertiginnans närhet och behålla Gustav III:s sympati, men när konflikterna hårdnar blir hon förvisad från hovet. Konventionen att träda ut i umgängeslivet först på eftermiddagen vänder hertiginnan till sin fördel och träffar sin väninna i Karlbergsparken på förmiddagarna, möjligen ändå (föreslår Hellsing) med kungens goda minne.

Camille du Bois de la Motte, född de Pons, den franske ambassadörens dotter, som Hellsing följer från den spirande vänskapen med hertiginnan ut i ett osäkert Europa vid tiden för revolutionen, var för mig en ny bekantskap. Hon uppges ha lämnat sin son och sin man, som misshandlade henne, i Paris och följt sin far till Stockholm. Gustav III var dock, uppenbarligen med viss rätt, misstänksam mot hertiginnans nära vänskap med en diplomatdotter under en tid av hastiga svängningar i sympatier och allianser. Den franska revolutionens omvälvningar blir betydligt mer levande när de speglas i den unga Camilles livsöde.

Jag skulle nog inte vilja gå så långt som Hellsing när hon i inledningen skriver att hon vill visa hur ”hovet fungerade som en familjefirma”, men det framgår med all önskvärd tydlighet hur mycket de tätt sammanvävda släkt- och familjerelationerna betydde i 1700-talets intriger, trots att det inom de övre samhällsskikten var vanligt att hålla sig med älskare och älskarinnor. Hellsing karakteriserar hovets allmänna inställning till otrohet som en blandning av pragmatism och dubbelmoral. Men det fanns också verkliga ideologiska motsättningar inom kungafamiljen. Hertiginnan förhöll sig alltid tveksam eller ogillande till Gustav III:s initiativ att släppa in en bredare publik på teatrarna eller på andra sätt öka kontaktytorna med stadens invånare. Hon var betydligt mindre villig att inkludera borgerligheten i såväl konstnärliga som politiska sammanhang och kunde skriva: ”När folket blir medvetet om sin styrka är det varje lands olycka.”

Hedvig Elisabeth Charlotta är en fascinerande gestalt och My Hellsing gör sitt bästa för att skildra hur nära hertiginnan följer tidens händelser och pendlar mellan sin solidaritet med kungafamiljen och sin sympati med högadeln, främst personifierad av familjen von Fersen. Ändå är mitt bestående intryck en viss sorg över att en så begåvad och stark person, trots att hon tillhörde landets absoluta elit vid 1700-talets slut och steg upp extra tidigt på morgonen för att få vara ifred och skriva tusentals brev och dagbokssidor, ändå tycks ha känt sig så begränsad i möjligheterna att fritt utveckla sin personlighet och egenart. Endast i sin journal skaffar hon sig makt över minnet.

Elisabeth Mansén är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet

– Publ. i Respons 4/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet