Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Konstarterna & medier
Beata Arnborg
Uppror i skärt och svart
Atlantis | 404 s | Isbn 9789173535878
Recensent: Sara Kärrholm
Hon var för mycket både på det bra och dåliga sättet

Trots att Kerstin Thorvall skrev oerhört mycket om sig själv visar Beata Arnborg i sin läsvärda biografi att det finns åtskilligt att tillägga. Boken är en berättelse om en person som ständigt var i konflikt men som också var helt igenom mänsklig och därför blev älskad av många.

Kerstin Thorvall var en författare som ständigt skrev om sig själv. Hon var därtill extremt produktiv och kom ofta ut med en eller flera titlar per år, samtidigt som hon också var en driven och uppskattad ­illustratör. Enligt all rim och reson borde det inte finnas så mycket kvar att skriva om hennes liv eftersom hon själv till synes uttömt ämnet och därtill gjort det med en vägran att utelämna ens de minsta, mest pinsamma små detaljer. Men det finns mer. Efter att ha läst Beata Arnborgs biografi, Uppror i skärt och svart, är jag övertygad om att Kerstin Thorvall aldrig kan bli ett uttömt ämne. Som person var hon också mycket mer än vad varje enskild bok eller ens böckerna sammantagna skulle kunna rymma. Arnborgs biografi är, detta till trots, ett försök att fånga Kerstin Thorvalls väsen och liv i en enda bok och denna livsskildring är, liksom Thorvalls egna versioner, högst läsvärd. Beata Arnborg har tidigare fått stor uppmärksamhet för sin skildring av Barbro Alving (Bang) i biografin Krig, kvinnor och gud (2010).

Biografin är en intressant konstnärsskildring som ger en inblick i författarens villkor under andra halvan av 1900-talet. Det är fascinerande att få följa Thorvalls karriär som väldigt tidigt tog en överraskande framgångsrik väg, med tanke på hur svårt det ofta är för unga konstnärer att slå igenom. Efter att ha gått en utbildning i kläddesign blev Kerstin under några år modetecknerska i Paris, där hon bjöds med på alla de mest  inflytelserika modevisningarna. Det faktum att hon var bra både på att teckna och skriva har varit till stor nytta för Thorvall i karriären, och hon fick så småningom ett högt anseende inom båda sina specialiseringar. Det bidrog även till att det fanns en hög grad av omväxling i hennes yrkesliv. Ofta kom Kerstin ut med en barn- eller ungdomsbok under samma år som hon skrev en vuxenbok och tecknade.

Hon var under många år också en uppskattad krönikör för Damernas värld. Under 1950-talet etablerade Thorvall sig som ungdomskännare genom en serie reportage och genom livsstilsboken Boken till dig, som också var Thorvalls debut som författare. I boken blandades goda råd om mode med goda råd om livet och kärleken för ungdomar på ett sätt som visade sig uppskattas mycket av många unga läsare. Beata Arnborg erkänner själv sig vara en av de Thorvall-läsare som först lärt sig uppskatta, för att inte säga dyrka, Boken till dig. Det anmärkningsvärda med denna bok var att den tog ungdomars situation och ­problem på allvar på ett sätt som var ovanligt i samtiden samtidigt som den innehöll mer lättsamma inslag och intervjuer med läkare och andra ”experter”.

Thorvalls produktion, som omfattar en lång rad vuxenromaner, ungdomsböcker och barnböcker, är inte endast imponerande genom sin volym. Det är anmärkningsvärt att så mycket av det Thorvall skrev fick stor betydelse som uttryck för en förändring som låg i tiden vid stunden för just den publikationens tillblivelse. Hennes reportageserie om ungdomar och Boken till dig bevittnar födelsen av den framväxande ungdomskulturen och hjälpte enligt Arnborg till att bana vägen för en ny syn på tonåringar. ”Föräldrar uppmanades nu att visa sina tonåringar såväl hänsyn som respekt.” I Boken till dig tecknade Thorvall även fram det nya klädmode som bidrog till att märka ut denna nya ungdomskultur. Som ungdomslitteraturförfattare vann Thorvall flera priser och hennes ”Vart ska du gå?” ”Ut!” blev tongivande i 1960- och 1970-talets diskussioner om ungdomsromanen. Den gav uttryck för det som kommit att kallas för ungdomsromanens ”jämlika tilltal”, där berättelsens perspektiv utgår ifrån den ungdomliga huvudkaraktären utan att moralisera utifrån vuxenvärldens normer. Thorvalls debattartikel ”Bor alla barnboksförfattare i Tomtebolandet?” som publicerades i Expressen 1965 är ett annat exempel på när Thorvall stått mitt i förändringarnas vindar. Artikeln orsakade en debatt om könsroller och om verklighetstrogenheten i barnlitteraturen för de allra yngsta, som i förlängningen inspirerade till den nya socialrealistiska strömningen inom 1960- och 1970-talets bilderboksutgivning.

När det gäller vuxenlitteraturen gav Thorvalls Det mest förbjudna från 1976 upphov till en het debatt om vad som lämpade sig att skriva om när det gällde kvinnors personliga erfarenheter och sexualitet. Romanen är kanske den mest åberopade när det gäller att exemplifiera den våg av kvinnlig så kallad bekännelselitteratur som växte fram under 1970-talet. Andra författare som skrev bekännelseromaner var bland andra Sun Axelsson och Kerstin Strandberg. För Thorvall blev debatten och kritikernas fördömande utlåtanden en fruktansvärd motgång som plågade henne under en lång period av hennes liv. Längre fram fick romanen När man skjuter arbetare (1997) funktionen att bli den slutgiltiga återupprättelsen av Thorvalls författarskap. Romanen och hela Signe-trilogin har inte minst framhävts som kulturhistoriskt värdefulla skildringar av klassamhället under första halvan av 1900-talet.

Det finns överlag många vittnen om hur betydelsefull Kerstin Thorvall varit för sina läsare som en inspirationskälla och för den möjlighet till identifikation som gavs i hennes romaner och krönikor. Hon gjorde sig känd som en skribent som berättade som det var, utan förskönande omskrivningar och utan att dölja någonting, ens om det handlade om de mest tabubelagda ämnen. För många läsare blev det en tacksam ventil för de egna frustrationerna att läsa om någon annans erfarenheter av att inte alltid förbehållslöst tycka om och uppoffra sig för sina barn. Bakom Thorvalls starka synpunkter i ämnet låg ett komplicerat förhållningssätt till hennes egen överbeskyddande och uppoffrande mamma.

Få personer har varit så besvärliga och obekväma som Kerstin Thorvall var, både i det privata och i det offentliga. Hon trilskades för det mesta och bråkade högljutt med såväl familj och vänner som kritiker och andra förespråkare för det litterära etablissemanget. Precis som Cristine Sarrimo noterat i sin avhandling, När det personliga blev politiskt (2000), fungerar Thorvalls författarskap så att hennes personliga erfarenhet blev till politiskt sprängstoff, just genom den starka identifikationen som kunde uppstå mellan henne och hennes läsare. Hon hade starka feministiska ståndpunkter, men lyckades ändå hamna i konflikt med de flesta feminister under 60- och 70-talet, perioden då kvinnorörelsen växte sig som starkast. Konflikterna berodde på att hon hade svårt att se utanför sig själv. Hon beskrev kvinnornas situation utifrån hur hon upplevde den och utan några tillrättalägganden för att anpassa sig till ett kollektivt mål. Hennes sätt att framhäva kvinnans rätt till arbete samtidigt som hon lade stor vikt vid sådant som mode och kvinnans rätt att också vilja vara en god förälder retade exempelvis gallfeber på kvinnorättskämpen Eva Moberg, författaren till den inflytelserika debattskriften Kvinnans villkorliga frigivning från 1961.

Arnborgs berättelse om Kerstin Thorvall är en berättelse om otaliga konflikter och berg- och dalbanerelationer mellan privatpersonen Kerstin och familjemedlemmar, förläggare, kollegor och älskare. Det är också berättelsen om en person som tillät sig att vara helt igenom mänsklig och som blev högt älskad av många. En av de saker som mest fascinerar mig med personen Kerstin Thorvall är hur hon kunde förena en sådan stark livslust med en lika stark livsångest. Hur går det egentligen ihop? Kerstin Thorvall var en på många sätt komplicerad och paradoxal personlighet; en som ville älska och dansa genom livet, men som ibland inte klarade av att gå ut bland folk på egen hand.

Biografin är även berättelsen om en författares resa genom en litteraturkritikernas skärseld i samband med mottagandet av Det mest förbjudna – den totala förödmjukelsen – mot ett helhjärtat erkännande på den litterära parnassen. Efter publiceringen av Signe-trilogin, vars första del är När man skjuter arbetare (1997) tilldelades Thorvall Ivar Lo-Johanssons litteraturpris och hon har sedan dess räknats som en av Sveriges mest betydande författare. Det är trösterikt att hon, till skillnad från många andra, fick uppleva detta lyft i allmänhetens och kritikerkårens aktning av hennes författarskap under sin levnadstid och det gav henne en stark tillfredställelse mitt i den livsångest som på många sätt förvärrades med tilltagade ålder.

Arnborg lyckas hålla sitt eget språk precis så genomskinligt att det blir följsamt att läsa, samtidigt som det inte lägger något hinder i vägen för mottagandet av Thorvalls språk. Det hör nämligen till en av bokens förtjänster att Thorvalls språk är så genomgående närvarande i texten. Thorvall uttryckte sig inte bara med ett originellt språk i sina böcker och krönikor. Språket hörde intimt samman med henne i allt hon tog sig för och boken ger många bevis för hennes språkliga bravur, även i brev, i dialoger och andra helt vardagliga sammanhang. Ett annat lyckosamt inslag är bokens formgivning i skärt och svart tillsammans med alla de bilder från Thorvalls egen penna som finns inlagda här och där. Det är därtill befriande att Arnborg emellanåt inte kan låta bli att döma Kerstin för en del av de många tvivelaktiga handlingar hon begått mot sin familj, samtidigt som hon vidmakthåller en respektfull hållning mot människan och konstnären Kerstin Thorvall.

Biografin inleds med ett uttalande som Sara Lidman fällde om Kerstin vid en offentlig uppläsning som hade spårat ur: ”Kerstin, du är en katastrof.” Lidman förklarar vidare: ”Du vågar visa oss alla hur vi står inför kärleken. Vi står absolut hjälplösa. Du ger den mest katastrofala sidan av mig själv en röst. Att du vågar. Jag älskar dig, Kerstin, för ditt mod!” Uttalandet fångar något av det som jag uppfattar som Kerstin Thorvalls essens: hon var helt enkelt för mycket, samtidigt som hon var högst älskvärd och också älskades av många. Hon var för mycket på både det bra och det dåliga sättet: genom denna för myckenhet växte hon sig lika stor som livet självt, med alla dess skavanker och ljusglimtar.

Sara Kärrholm är docent i litteraturvetenskap och lektor i Förlags- och bokmarknadskunskap vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet