Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Historia
Vincent Duclert
La France face au génocide des Arméniens
Fayard | 424 s | Isbn 9782213682242
Recensent: Johannes Heuman
Hundra år av plågsamma minnen och förnekelse

I år är det hundra år sedan det osmanska folkmordet på kristna härjade som värst. Den 24 april 1915 var startpunkten för storskaliga massakrer på armenier. Den svenska och franska arbetarrörelsen reagerade kraftfullt. Men engagemanget dog snabbt ut och för överlevande förvärrades situationen av Turkiets förnekande av folkmordet, vilket även fått ekon i Väst.

När Alma Johansson från Håbo-Tibble socken i Uppland återvände till Sverige i december 1915 var hon svårt medtagen. Hon var 34 år, utbildad barnmorska, och hade arbetat fem år som missionär i staden Musch i dagens östra Turkiet. Det sista året på barnhemmet där hon tjänstgjorde förändrade för alltid hennes liv. Johansson bevittnade det som har kallats det första moderna folkmordet. Med ett språkbruk som ofta låg nära de bibliska berättelser Johansson var väl förtrogen med vittnade hon i olika sammanhang om händelserna: ”De som hörde de dödsdömdas fotsteg, som sågo skarornas skuggestalter, kunde ej glömma det, och ett leende syntes aldrig mer på deras läppar; tungt var minnet de buro på.”

Johansson var inte den enda svensken som uppmärksammade tragedin. Diplomater, politiker och resenärer från slutet av 1800-talet lämnade upplysningar om armeniernas utsatta situation när det osmanska riket var på nedgång. Men ingen annan var så nära brottsplatsen som hon. Ingen annan kom att belysa kvinnornas utsatta situation som hon. När Johansson slutligen publicerar den tunna boken Ett folk i landsflykt (1930), och ytterligare en året därpå, var folkmordet redan på väg in i glömskans dimmor.

Från politiskt håll väcktes detta historiska trauma på nytt till liv 2010. Då fick den rödgröna oppositionen med knapp marginal igenom ett erkännande av folkmordet i riksdagen. Liksom när Johansson och andra nästan ett sekel tidigare uppmärksammade armeniernas lidande, ställdes offrens krav på upprättelse mot viljan att vidmakthålla goda relationer med Turkiet som fortfarande förnekar folkmordet.

De svenska reaktionerna sammanfattas i Svante Lundgrens översiktliga bok Hundra år av tveksamhet – Osmanska folkmordet på kristna och Sveriges reaktion, en omarbetning av en tidigare publikation i ämnet. Lundgren har ett polemiskt anslag mot de borgerliga politiker med Carl Bildt i spetsen som motsatte sig erkännandet. De flesta motståndare ansåg inte riksdagen vara rätt forum för principiella erkännanden av det här slaget. Denna argumentationslinje kunde Lundgren ha vidareutvecklat; liknande symboliska markeringar i andra länder har ibland följts av krav på lagar om vad som får sägas om det förflutna. Vad som ändå borde bekymra allmänheten är att varken den dåvarande eller nuvarande regeringen hittills följt riksdagsbeslutet om att faktiskt erkänna folkmordet. Det återstår att se om socialdemokraterna detta symboliska år för folkmordet vågar röra vid ännu en diplomatiskt känslig fråga som berör Mellanösternpolitiken.

Vad var det då som hände med den kristna befolkningen i det osmanska riket under åren kring första världskriget? Och vad ska vi egentligen kalla de händelser som utspelade sig där? Namnfrågan kan i sig bli föremål för en studie i minnespolitik, där akademisk forskning, offrens krav på erkännande och språkliga konventioner spelar in. När Alma Johansson vittnade om händelserna var det i huvudsak det armeniska folkets öde som var känt. När frågan togs upp igen efter millenniumskiftet var förvirringen stor om vilka grupper som skulle innefattas när folkmordet beskrevs. Många talar fortfarande bara om det armeniska folkmordet, medan riksdagen slutligen stannade vid den otympliga formuleringen ”folkmordet på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker”.

När den turkiska nationalismen växte mot slutet av 1800-talet utmålades armenier som huvudfiende och de var också den största offergruppen. I dag vet vi att ovan nämnda kristna grupper med vissa variationer drabbades på ett likartat sätt av folkmordspolitiken, en uppfattning som successivt vunnit insteg i forskningen. Det finns skäl att i likhet med Lundgren något förenklat beteckna denna förödande politik som det osmanska folkmordet på kristna minoriteter. Det var den religiöst avvikande kristna identiteten som i slutändan gjorde armenier, assyrier och greker i det osmanska riket till måltavlor för folkmordspolitiken. Lundgrens bok ger också förtjänstfullt en bredare beskrivning av hur olika kristna minoriteter drabbats av förföljelser och folkmord. Ett sådant perspektiv finns också i senaste numret av tidskriften Genocide Studies International (1/2015).

De kristna församlingarna i det turkiska Anatolien och norra Mesopotamien tillhörde de äldsta i världen och fanns långt innan romarriket gjorde detta till en statsreligion på 300-talet. Dessa församlingar var isolerade, utvecklade egna riter och var periodvis utsatta för förföljelser. Under det osmanska rikets glansperiod (cirka 1450–1800) behandlades de ändå med respekt i vissa avseenden, eftersom kristna i enlighet med islamsk tradition representerade bokens folk. Inom ramen för den administrativa enheten millet åtnjöt de religionsfrihet, ett juridiskt skydd och viss autonomi av icke-territoriell art. I grunden hade församlingarna dock en underlägsen ställning i samhället och fick som ickemuslimer betala en särskild skatt. De tre stora milleterna inom det osmanska riket var den grekisk-ortodoxa, armeniska och judiska. Eftersom religion definierade grupptillhörigheten fick assyrierna huvudsakligen ingå i den armeniska milleten.

Under 1800-talet började dock nya politiska vindar blåsa i det osmanska riket och denna pluralistiska samhällsmodell ifrågasattes. De stora osmanska förlusterna av landområden i Europa, Nordafrika och Kaukasien utgjorde grogrund till missnöje, liksom den ekonomiska situationen. Viktiga reformer genomfördes ändå för att sekularisera riket och få bort diskriminerande lagar mot kristna och judar. Samtidigt flyttade armenierna under detta sekel fram sina positioner i samhället när handeln med Europa tilltog med en politisk och kulturell blomstring inom gruppen som följd. Politiska fraktioner bland armenierna reste krav på ökat självbestämmande och jämlikhet med muslimerna. Försöken att modernisera riket skapade inre slitningar och ett utrymme för reaktionära rörelser som förespråkade en islamisering av samhället. Armenierna och andra kristna blev nu måltavlor för den turkiska nationalismen.

De första stora massakrerna på kristna ägde rum 1894–96 även om det ännu inte var fråga om folkmord. Många barn blev föräldralösa vilket ledde till Alma Johanssons första missionsuppdrag. Hon tjänstgjorde då vid ett barnhem i staden Mezereh (dagens Elazig) som drevs av danska missionärer. Med den så kallade ungturkiska revolutionen 1908 fanns förhoppningar om att läget skulle bli bättre och att religiösa minoriteter skulle få utökade rättigheter. Men ungturkarna var splittrade och den nationalistiska delen som strävade efter en mer etniskt homogen stat övermannade den liberala som önskade förvandla riket i federalistisk riktning. Den reforminriktade och i grunden sekulära ungturkiska rörelsen förvandlades till en militärdiktatur ledd av tre extremnationalister, bland dem den ökände inrikesministern Talaat Pascha. Med de misslyckade krigsinsatserna i första världskriget på Tysklands och Österrike-Ungerns sida förvärrades situationen och de fientliga stämningarna mot kristna radikaliserades. Den 24 april 1915 blev startskottet för storskaliga massakrer på armenier och detta datum har senare blivit till en officiell minnesdag. Samma år kulminerade också våldet mot assyrierna som oftast dödades direkt i byarna och inte tvingades till långa dödsmarscher som armenierna.

Det har varit omöjligt att fastställa antalet offer för folkmordet på de kristna minoriteterna. Varje beräkning kan på goda grunder ifrågasättas. En vanlig uppskattning är att drygt en miljon armenier och mer än trehundra tusen assyrier mördades åren kring första världskriget. Den grekiska befolkningens lidande i det osmanska riket är inte lika koncentrerat kring år 1915 och fortsatte fram till 1923. Enligt de beräkningar Lundgren stödjer sig på handlar det om en miljon offer. Men grekernas öde skiljer sig också i den meningen att det fanns en självständig grekisk stat som 1917 gick med i första världskriget. De värsta övergreppen skedde i samband med krigshandlingar, vilket gör det svårare att fastställa antalet offer för folkmord.

Efter första världskriget fanns till en början i det osmanska riket ambitioner att skipa rättvisa. Några av organisatörerna till folkmordet dömdes i sin frånvaro. Men när kemalisterna tog över makten ville landets ledning inte axla någon nationell skuld för det inträffade. Denna politik har fortsatt till i dag.

Ett föregångsland för det svenska riksdagserkännandet är Frankrike som starkt präglats av detta folkmord. Där är det fortfarande den armeniska erfarenheten som dominerar diskussionen och historiografin kring folkmordet, huvudsakligen beroende på det stora antalet överlevare från denna grupp i landet. Intresset för ämnet är stort; bara i år har ett tiotal böcker kommit ut som behandlar folkmordet och dess efterbörd. Bland dem finns Vincent Duclerts studie La France face au génocide des Arméniens som kartlägger franska attityder till folkmordet. Den är även intressant för svenskt och europeiskt vidkommande då minnet av detta folkmord i stor utsträckning har formats över nationsgränserna.

En viktig poäng för Frankrikes del i Duclerts bok är de analogier som finns mellan Dreyfusaffären och det franska uppvaknandet kring den armeniska frågan under slutet av 1800-talet. På barrikaderna för armenierna och den judiske kaptenen stod bland annat Jean Jaurès, Anatole France och Charles Péguy. Dessa intellektuella socialister associerade den armeniska frågan med universella rättigheter kring demokrati och tolerans. Den franska revolutionens idéarv och socialismen fungerade som ett slags moraliskt imperativ att stödja folk som levde under förtryck världen över. Engagemanget gav också upphov till tidskriften Pro Armenia som existerade från sekelskiftet till första världskrigets utbrott. Denna tidskrift finns tillgänglig på nätet och i första numret kan vi år 1900 läsa om den ”systematiska förintelsen av den armeniska rasen” och de europeiska regeringarnas passivitet inför denna katastrof. Troligtvis spelade det osmanska rikets nära kopplingar till Tyskland under denna tid en viktig roll för de starka franska reaktioner som Duclert blottlägger.

Här finns paralleller till Sverige. Medan missionärer som Alma Johansson bidrog till att vittna om våldet mot armenierna, initierade företrädare inom svensk arbetarrörelse solidaritetsaktioner för att stödja den utsatta befolkningen. Det är troligt att dessa var inspirerade av de franska socialisterna. De tre ovan nämnda fransmännen hade ett stort inflytande över den europeiska arbetarrörelsen. Hjalmar Branting talade vid upprepade tillfällen om armenierna och lyfte även frågan inför Nationernas förbund 1920. Andra förespråkare var den radikala författaren Marika Stiernstedt. Hon gick till hårt angrepp mot den turkiska nationalismen och den svenska passiviteten på ett protestmöte 1917: ”Öknens sand, genomdränkt av oskyldigas blod, ropar till oss över länder och hav. Var är Sveriges hjärta?”

Till skillnad från i Sverige kom stödet från radikala intellektuella i Frankrike att påtagligt stärkas av den armeniska diasporan. Detta engagemang präglades mer av en identitetspolitisk strävan för en armenisk nation, men också för att i allmänhet uppmärksamma landsmännens alltmer utsatta situation från slutet av 1800-talet. En av de tongivande var författaren och aktivisten Zabel Essayan som bidrog till den armeniska litteraturen i Frankrike genom översättningar och egna böcker. Essayans främsta verk Dans les ruines – Les massacres d’Adana avril 1909 publicerades redan 1911 på armeniska och fångar mardrömsstämningen i ett område där de kristna utsatts för det fanatiska våldet. Liksom Alma Johansson var Essayans uppmärksamhet särskilt riktad mot de föräldralösa barnen. Essayan utvandrade på 30-talet till den armeniska sovjetrepubliken och hamnade mitt i den stalinistiska natten. Hon deporterades utan att lämna spår efter sig.

Ett annat uttryck för den armeniska exilkulturens organisering var den på 20-talet etablerade tidskriften Revue des études Arméniennes. Även denna tidskrift finns utlagd på nätet och innehållsförteckningarna visar typiska drag för den armeniska kulturen. Språkhistoriska spörsmål och teologiska utläggningar blandas med den tragiska samtidshistorien. Den assyriska diasporan i Frankrike har aldrig haft lika starka röster; i Sverige var förhållandet det omvända under 2000-talet. Detta påverkade troligtvis riksdagens mer inkluderande formulering vid erkännandet.

I Sverige och Frankrike dog engagemanget för armenierna i stort sett ut under mellankrigstiden. Tystnaden kring folkmordet under dessa decennier, tillsammans med den avvisande turkiska hållningen, gjorde att vissa armenier radikaliserades. Uppmärksammade terroristattentat riktades mot turkiska diplomater. Detta missgynnade moderata krafter bland armenierna under 1970- och 80-talet. En viktig vändpunkt för armenierna kom emellertid med socialisten François Mitterrands makttillträde under 80-talet. Han hade stöd från kommunisterna som länge drivit frågan om att erkänna folkmordet. Frankrikes formella erkännande dröjde ändå till 2001. Sedan dess har även högerpolitiker som Nicolas Sarkozy gjort symboliska utspel till stöd för armenierna. I det senare fallet handlade det om att skärpa lagstiftningen mot förnekelse av folkmord. Detta initiativ fastnade i den franska senaten.

För offren har tystnaden och förnekelsen av folkmordet varit det svåraste att bära. Här finns generella mönster som återkommer i andra folkmord, särskilt Förintelsen. I stort sett har förnekelsen av dessa folkmord i Västeuropa och USA varit en parallell diskussion, eller ett slags subkultur som funnits från det att katastroferna ägde rum och ända in i nutiden. Det visar Maria Karlssons i den infallsrika avhandlingen Cultures of Denial – Comparing Holocaust and Armenian Genocide Denial i historia vid Lunds universitet. Förutom att jämföra hur förnekelsen kring dessa folkmord artikulerats och förändrats under efterkrigstiden i Västeuropa och USA, problematiserar avhandlingen också gränsdragningen mellan det som traditionellt betecknats som vetenskaplig historieskrivning och förnekelselitteratur.

När nu hundra år förflutit utan betydande rättsprocesser eller uppgörelser för de kristna minoriteterna är frågan högst aktuell. Till detta kan läggas den senaste antisemitiska vågen i Europa i vilken förnekelsen av Förintelsen är ett vanligt inslag. Karlsson visar hur de ”förnekelsekulturer” som uppstått kring Förintelsen och det armeniska folkmordet genomgått en liknande förändring under efterkrigstiden. Spridda initiativ har successivt professionaliserats i bemärkelsen att genren har fått ett mer raffinerat formspråk och i viss mån även institutionaliserats genom bland annat det Kalifornien-baserade Institute for Historical Review (1978) och Institute of Turkish Studies (1982) i Washington. Dessa två institutioner har på olika sätt legitimerat förnekelse av respektive folkmord och har gett dessa attityder ett sken av akademisk trovärdighet.

Förnekelsen av Förintelsen i Väst utgör en starkare och mer heterogen rörelse och har i större utsträckning varit sammankopplad med antisemitism. Förnekelsen av det armeniska folkmordet har oftare varit förenad med viljan att skapa eller bibehålla goda relationer med Turkiet. Däremot finns det strukturella likheter i argumentation, retorik och strategier för att förneka. I båda läger finns det radikala argumentationslinjer som helt förkastar folkmorden, men också mer moderata förvanskningar som till exempel inriktar sig på förövarnas intentioner, ifrågasätter antalet döda eller visar hur offren provocerat fram våldet. Det sistnämnda gäller särskilt för det armeniska folkmordet.

Att studera förnekelse för respektive folkmord som ett transnationellt fenomen i Västeuropa och USA har uppenbara fördelar då liknande utsagor tycks uppstå på olika platser. Till nackdelen hör dock att de nationella särdragen oundvikligen tunnas ut. Ett intressant ideologiskt skifte ägde till exempel rum i Frankrike inom delar av extremhögern vid tiden för Sexdagarskriget 1967 i Mellanöstern. Då uppstod en ny allians mellan förnekare och radikala propalestinska grupper. Den äldre generationens ställningstagande för kolonialism – i skuggan av Algerietkriget – och negativa inställning mot araber luckrades upp. Fram trädde bland annat François Duprat som använde historieförvanskning för att ge legitimitet åt sin antisionism och försvar av den palestinska saken. För den äldre generationen var detta otänkbart. Denna ideologiska förskjutning har fått ytterligare näring under 2000-talet när den ökände Robert Faurisson uppträder tillsammans med komikern Dieudonné i politiska spektakel som hålls samman av hatet mot Israel. Detta är något som särskilt bekymrar franska politiker och tendensen tycks inte lika tydlig i till exempel Tyskland eller England.

Den avvisande turkiska hållningen till folkmordsdiskussioner är naturligtvis ytterst problematisk och det är inte fel om den svenska regeringen påtalar detta. Men den motsatta tendensen i vissa europeiska länder att kriminalisera förnekelse är enligt min mening också förkastligt och ofta kontraproduktivt. Detta illustreras tydligt när man beaktar det som Karlsson kallar gråzonerna av förnekelse. Den vaga gränsdragningen mellan förvanskarna och den etablerade historieforskningen blir särskilt uppenbar i den så kallade ”Lewis-affären”, efter den aktade Mellanösternexperten Bernard Lewis. Han har i en kort passage i sin klassiska bok The Emergence of Modern Turkey (1961) hävdat att armenierna utsattes för en stor massaker men indirekt också bar ett eget ansvar för detta våld. I en intervju i tidningen Le Monde 1993 ifrågasatte Lewis också trovärdigheten i det han kallar den armeniska versionen av folkmordet. Lewis fälldes i fransk domstol för uttalandet.

Här väcker Karlssons avhandling frågor kring den vetenskapliga och juridiska toleransen i relation till avvikande tolkningar av det förflutna. I Lewis fall har ingen kunnat påvisa en ambition att skada offren. Han är helt enkelt inte överens med den överväldigande majoriteten av forskare och har hamnat i vanskligt sällskap. Sådana diskussioner måste emellertid kunna föras när syftet inte är att kränka en offergrupp. Folkmord är inte bara ett känsligt ämne utan också empiriskt svårfångat eftersom det i grunden handlar om att fastställa förövarnas intentioner. Det har till exempel tidigare funnits en diskussion om huruvida nazisternas politik mot romer ska betecknas som folkmord eftersom intentionen inte var lika entydig som i fallet med judarna. Historiker bör vara konsekvensneutrala när det handlar om att pröva etablerade tolkningar och kan inte heller ta ansvar för hur studier sedan utnyttjas i politiska syften.

Karlssons avhandling kommer ge nytt liv åt en viktig diskussion om folkmordsforskningens vetenskapliga normer eller hur historievetenskapen i allmänhet förhåller sig till sanning och objektivitet. Ofta används folkmordsförnekare som ett slagträ mot postmoderna strömningar och kunskapsrelativism som sägs öppna upp för historieförvanskare. Gränsdragningen mellan förnekelselitteraturen och etablerad forskning visar sig emellertid vara betydligt mer tänjbara än vad som hävdas i debatten.

Alma Johansson arbetade med armeniska flyktingar ända in på 40-talet. Hon bevittnade inte bara folkmordet utan också hur de traumatiska upplevelserna föll i glömska. I dag försöker också forskare inom olika discipliner runt om i världen att rekonstruera folkmordets händelseförlopp. Samtidigt förföljs bland annat assyrier återigen i delar av Irak som tidigare låg inom det osmanska riket. Då liksom nu är fördömanden starka, men likaså vår tveksamhet att agera med kraft för att undsätta människor och den kultur som för alltid håller på att gå förlorad.

Johannes Heuman är fil. dr i historia och gästredaktör på Respons.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet