Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Historia
Gundel Soderholm & Jan-Gunnar Rosenblad
Boerna
Hjältarna som blev skurkar
Carlsson | 452 s | Isbn 9789173315784
Recensent: Lars Ericson Wolke
Hur boerna fick och förlorade hjälteglorian

Detta är en både välskriven och läsvärd bok, vars berättelse förs framåt av belysande citat från samtida betraktare. Tyvärr går detta ut över analysen och bara i undantagsfall tas modern forskning till hjälp för att förstå förloppet.

Vad är det som gör en grupp, ibland ett helt folk, som uträttar något spektakulärt, till hjältar i andras ögon? Att de uppfattas som hjältar behöver förvisso inte betyda att de är det i någon, svårgripbar, verklighet. Man kan också fråga sig hur en självbild hos ett folk eller en nation skapas – av dem själva, men i vilken utsträckning sker det i kommunikation med omvärlden? Båda dessa frågeställningar leder över till processer som handlar om kollektiva minnen, mediebilder och historiebruk.

Denna typ av problemställningar aktualiseras av Jan-Gunnar Rosenblads och Gundel Söderholms bok om hur boerna fick och förlorade omvärldens hjältegloria, och om hur deras egen självbild som hjältemodiga offer för en brutal och orättvis omvärld växte fram. Författarna är stats- respektive litteraturvetare, både med erfarenhet av press- och mediefrågor kring 1800-talets senare hälft och sekelskiftet 1900. Jan-Gunnar Rosenblad studerade i sin avhandling (1992) den svenska nationalismen kring sekelskiftet 1900, sådan den avspeglade sig i samtida svensk pressdebatt kring Sydafrika.

Boken är i princip kronologiskt upplagd, med början i boernas ankomst till Kap på 1650-talet, deras växande motsättningar med britterna 150 år senare och den stora folkvandringen – trekken – norrut, från Kap mot det inre och östra delarna av dagens Sydafrika. Här möter vi de våldsamma motsättningarna med landets invånare i form av matabele och zuluer. Bokens tyngdpunkt ligger på den växande konflikten mellan britterna och de två boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten, med kulmen i form av boerkriget 1899–1902. Därefter slutar berättelsen litet abrupt med konsekvenserna av boernas införlivande i den nya sydafrikanska republiken år 1910.

Det är en både välskriven och läsvärd bok. Berättelsen förts framåt av belysande och väl valda citat ur samtida tidningar, brev och böcker, varav en del, men långtifrån allt, utkom på svenska. En del skrifter härrör från boerna, andra från omvärlden; en del av författarna besökte själva södra Afrika, andra betraktade det hela på tryggt avstånd. Det är mycket intressant, men samtidigt är det någonstans här som problemen börjar. Det är nämligen svårt att veta exakt vad författarna egentligen har velat åstadkomma. Är det en berättelse om boernas historia i södra Afrika, speglad i brev, tidningar och samtida böcker man har velat skriva, eller är det framväxten av omvärldens bild av boersamhället och dess utveckling som har intresserat? Eller är det utvecklingen av boernas egen självbild som ett offer för omvärlden, främst britternas svek och övervåld som har stått i fokus?

Riktigt klart blir det aldrig, alla tre spåren beträds och följs, om än under ett visst vacklande under vägen framåt. Detta går självfallet ut över analysen, som i mångt och mycket lyser med sin frånvaro. Resultatet blir en bok med en rad belysande citat som ger viktiga bidrag till svaren på alla de tre ovan ställda frågorna, men ingen analytisk slutsats dras och därmed sitter läsaren där lätt frustrerad med en aning om vad som hade gått att göra om författarna hade strukturerat boken utifrån klara frågeställningar och sedan försökt analysera sitt material utifrån dem.

Nu kan man alltid säga att det ändå är en läsvärd bok med en mängd citat som belyser de ovan anförda tre problemen. Men den hade kunnat bli något mer, och dessutom används citatmängden på ett delvis problematiskt sätt. Många skeenden i boernas historia belyses av citaten, men tyvärr stannar författarna just vid detta, så det är samtida citat som får stå också för den historiska faktaskildringen. Bara i undantagsfall tas modern forskning, då främst Thomas Pakenhams klassiker om boerkriget (en bra bok, men den representerar faktiskt ett drygt 30 år gammalt forskningsläge) till hjälp för att beskriva verkligheten bakom tidningsrapporter och dagboksnoteringar. Inte sällan får samtida som boerledaren Krüger själv, författaren Rider H. Haggards (1856–1925) böcker från tiden eller Harald Hjärnes inlägg i samtidsdebatten för ett drygt sekel sedan, formulera inte bara vad författaren då ansåg om olika förhållanden, utan också om vad som enligt aktuellt forskningsläge de facto hände. I bokens litteraturförteckning blandas också all tryckt litteratur, oavsett om det rör sig om samtida skrifter eller senare vetenskapliga analyser. Det är synd, för det understryker de ovan anförda problemen.

Detta problem blir tydligt i behandlingen av den skandinaviska kåren, de drygt 100 frivilliga som sökte sig till Sydafrika för att slåss på boersidan. Visserligen har författarna också använt sig av Alan Winquists bok från 1978 om skandinaverna och Sydafrika, men annars är det H. E. Uddgrens föga problematiserande hjälteskildring från 1924 och, framför allt, mängder av samtida tidningsartiklar, som får utgöra grund för berättelsen om den skandinaviska kårens och den skandinaviska ambulansens insatser, inte minst i slaget vid Magersfontein i december 1899.

Alltnog, boernas kamp väckte stor sympati i Sverige; att boerna liknades vid ”Afrikas dalkarlar” säger en hel del om vilka svenska nationalromantiska strömningar som mobiliserades. Men det fanns faktiskt svenskar som stödde britterna, eller som historikern Harald Hjärne (flitigt citerad i boken) underströk att boernas livsföring grundade sig på en slavliknande existens för den svarta befolkningsmajoriteten i södra Afrika, en behandling som delvis bekämpades av britterna. Även under boerkriget slogs svenska frivilliga för britterna, främst Jämtlandsofficeren Erland Mossberg. Från samma regemente kom regementsläkaren Josef Hammar, som deltog i den skandinaviska ambulansen som stödde boerna. De som stödde britterna var förvisso inte många, men de fanns och komplicerar bilden av en svensk opinion för boerna.

Boerkriget kunde uppvisa mycket grymhet. Så införde britterna begreppet koncentrationsläger, där tusentals civila boer internerades för att dränera boertrupperna på civilbefolkningens stöd. Resultatet blev att många tusen civila, ofta kvinnor och barn, dukade under för vedermödorna i lägren. Boerna å sin sida var inte mindre brutala, även om antalet offer var färre, när man utvisade kanske 15 000 ”uitlanders”, vita som var ickeboer, från boerstaterna till Lorenco Marques i den portugisiska kolonin Mocambique, för att de inte skulle kunna bilda en femtekolonn. Män, kvinnor och barn lastades i öppna kreaturs- eller kolvagnar inför 36 timmars resa i ömsom brännande hetta, hällande regn och nattlig isblåst. Att sedan alla inblandade behandlade afrikanerna med den yttersta hårdhet bara kompletterar bilden av en konflikt där föga av medmänsklig hänsyn fick någon plats.

Efter krigsslutet 1902 slutar också boken ganska snabbt, även om inre spänningar inom boersamhället liksom de våldsamma gruvarbetarstrejkerna bland boer eller afrikander år 1922 också behandlas. Hos de strejkande blandades socialistiska ideal med hat mot de svarta som höll på att ta över de afrikandiska gruvarbetarnas arbeten, till betydligt sämre löner och arbetsvillkor. Fyra gruvarbetare hängdes i en konflikt som blandade vitt skilda tankeelement på ett för dagens svenskar obegripligt sätt. Men situationen hade gått att problematisera ytterligare. Vid samma tid, 1920, belönade den sydafrikanska legationen i Stockholm 15 svenska deltagare i den skandinaviska frivilligkåren och den svenska ambulansen under boerkriget med en medalj. Inom det 1910 skapade Sydafrika gjordes försök att sy ihop såren efter kriget, även om gruvarbetarstrejken 1922 visade att det förvisso inte var lätt.

Rosenblads och Söderholms bok slutar med nationalistpartiets maktövertagande i Sydafrika år 1948, och som förebådar boernas revansch i och med apartheids introduktion. Men det finns naturligtvis mera att säga efter det, i synnerhet efter apartheids avskaffande: omdöpandet av städer och samhällen från boernamn och brittiska namn, till afrikanska namn och reaktionen på detta är en sådan viktig symbolfråga, en annan är det stora Voort­rekkermonumentet utanför Pretoria, till vilket grundstenarna lades redan 1938, men som besöktes av Nelson Mandela i en symbolladdad försoningsgest år 2002.

Att frågan om boernas historiska plats i dagens Sydafrika fortfarande kan skakas om av ett aktivt historiebruk visar en syd­afrikansk countrysång som Bok van Blerk för några år sedan, drygt 100 år efter boerkrigets slut, sjöng och som hyllade boergeneralen ”Lejonet” Koos De la Rey från västra Transvaal. De la Rey var vid krigsutbrottet 1914 en av dem som uppmanade till förnyad boerkamp mot britterna på Tysklands sida, varefter han sköts ihjäl av polisen vid en konfrontation samma år. I van Blerks sång återkallades De la Rey från de döda för att åter komma och hjälpa en hotad afrikander- eller boernation. Att en sådan sång i början av 2000-talet blev våldsamt populär bland främst yngre afrikander säger en hel del om betydelsen av forskning kring historiebruk, liksom av värdet av Rosenblad och Söderholms, mina invändningar till trots, mycket välskrivna och läsvärda bok.

Lars Ericson Wolke är professor i historia, särskilt militärhistoria vid Försvarshögkolan i Stockholm och docent vid Åbo Akademi.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet