Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Ekonomi
Erik Lakomaa
Sedelpressen
Dagens Industri under 30 år
Hydra | 177 s | Isbn 9789186185152
Recensent: Björn Elmbrant
Hur Dagens Industri blev Dagens Börs

Bonniers vinstmaskin Dagens Industri fick från början inte bevaka börsen men snart blev dess huvudinriktning att göra just det. Erik Lakomaa gör en gedigen analys av tidningens affärsmässiga sida men undviker frågan på vilket sätt DI bidragit till kvartalskapitalismen och en samhällsutveckling som sätter ekonomiska värden först.

Erik Lakomaa, doktor i ekonomisk historia på Handelshögskolan i Stockholm och ägare av en PR-firma, har skrivit en flyhänt företagsmonografi över affärstidningen Dagens Industri. Anslaget finns redan i titeln, Sedelpressen, och omslaget, som pryds av en bild på den mångårige chefredaktören och vd:n Hasse Olsson. Det är ett ovanligt rakt sätt att säga att det var han som gjorde att Dagens Industri blev vinstmaskinen i Bonnierkoncernens tidningsutgivning. Men även om Hasse Olsson betytt mycket för tidningen tangerar Lakomaa här vad som är affärsjournalistikens återkommande försyndelse: att reducera kollektiva framgångar till enbart resultatet av en hård och hängiven ensam vd:s prestationer.

Det som ändå gör Sedelpressen intressant är att Dagens Industri inte var någon självklar success story. Tidningsmakarna på Åhlén & Åkerlund, Erik Westerberg, Gustaf von Platen och Bertil Torekull, var de främsta som fanns i landet, men de var inte alltid ense om inriktningen. Provnumren och arbetsgrupperna var många.

Familjen Bonnier som ägde Åhlén & Åkerlund var vankelmodig av politiska skäl. En ny affärstidning skulle kanske krossa Svenska Dagbladets möjligheter att överleva och därmed elda på debatten om Bonniers närmast totala dominans på marknaden. Och skulle socialdemokratin, som ännu behärskade den politiska arenan, acceptera en ny tidning som tog tydlig ställning för kapitalismen och det privata näringslivet? Ägarfamiljens ängslighet på den senare punkten gjorde att sonderingar faktiskt gjordes med den socialdemokratiska partiledningen, som inte hade några invändningar. Det är denna en smula patetiska strävan efter svenskt samförstånd som Jan Stenbeck några år senare framgångsrikt skulle utmana på medieområdet.

Dagens Industri fick sålunda en trevande start 1976. Tidningen var då en sammanslagning av ett antal små industriella branschblad, därav namnet. Man skulle spegla tekniken, människan och ekonomin. Börsbevakning var tabu. Det betydde att Dagens Industri i början, med Hasse Olssons ord, mest hade ”annonser från företag som sålde tumstockar och skruvar”.

Förbudet mot att bevaka börsen försvann efter tre år. När Hasse Olsson tog över som vd och chefredaktör 1981 blev Dagens Industris huvudinriktning att följa börsutvecklingen. Nu fick man nya läsare i form av människor som börjat aktiespara och nya annonser från börsbolag, försäkringsbolag och banker. Det är nu tidningen blir en sedelpress. Men det var också mycket tur och tillfälligheter som gjorde att det blev så.

Hade Bonniers startat Dagens Industri några år tidigare hade man hamnat mitt i de fackliga konflikter som förpestade vardagen på Dagens Nyheter och Expressen. Att den tekniska personalen där framgångsrikt slogs mot nedskärningar av bemanningen betydde ett avsevärt högre kostnadsläge än annars. Det hade kunnat bli ett dödligt hot mot en ny tidning. Och hade Åhlén & Åkerlund inte haft betydligt färre sättare än sina dagspresskollegor, hade beslutet att lägga ut den tekniska produktionen på en utomstående firma, STC:s tryckeri i Vällingby, inte gått så smärtfritt som det nu gjorde. Om man å andra sidan väntat ytterligare några år med utgivningen hade risken ökat för hård konkurrens från Svenska Dagbladet, som hade långtgående planer på en daglig affärstidning. En viktig faktor för att Dagens Industri blivit en sedelpress är att man har haft ett faktiskt monopol som daglig affärstidning.

Lakomaas analys av den affärsmässiga sidan av tidningen är gedigen. Han har avsiktligt valt att begränsa sig till den och bara på ett dussin sidor berör han själva journalistiken. Man kan kanske tycka att det senare är en uppgift för medieforskare, inte företagshistoriker. Men Lakomaas bok ingår i en satsning av EHFF (Stiftelsen för Ekonomisk-historisk och Företagshistorisk Forskning), där man inte bara ska skildra ett antal företag inifrån, utan också ”dess betydelse för samhällsutvecklingen”.

Det är svårt att undgå reflektionen att en tidning som Dagens Industri, som i tre decennier dagligen trummat aktievärdets betydelse, kan ha haft stor betydelse för en samhällsutveckling som på område efter område satt ekonomiska värden framför andra. Lakomaa inser i princip att Dagens Industri levt i nära symbios med 80- och 90-talets börsyra och vuxit med hjälp av den, men drar inte slutsatsen att han också måste syna journalistikens innehåll, vilket är rätt märkligt.

För sedan 80-talet har det, samtidigt med att stjärnorna på börsen entusiastiskt speglats i de flesta ekonomimedier, funnits en internationell debatt om detta också betytt att den långsiktiga företagsförnyelsen och innovationskraften trängts undan till förmån för avkastningen till aktieägarna. Men kritik av kvartalskapitalismens nackdelar och likriktningen av ekonomijournalistiken, som John Plender, Frank Partnoy, Will Hutton, Robert Reich och andra framfört, har aldrig fått något stort genomslag i Sverige.

Att Dagens Industri duckat för denna inneboende konflikt bekräftar i boken Peter Benson, en gammal Dagens Industri-journalist. I ambitionen att vara en slags lättfattlig och slagkraftig ”kvällstidning” på ekonomiområdet måste sammanhangen förenklas, menar han: ”En tabloid som läses av en halv miljon människor i näringslivet måste spegla det som händer här och nu, den ska inte intellektualisera och försöka se in i framtiden …” Det var naturligtvis av samma skäl som en redaktionell arbetsledare jag mött i ett tidigare liv på sitt skrivbord hade en skylt med inskriptionen: ”Sveriges historia är inte alltid dess kvällstidningars”.

Men ska en företagshistoriker som Lakomaa ha samma sorglösa inställning? Han konstaterar att Dagens Industris lönsamhet gjorde att tidningen hade resurser att satsa. Den behövde aldrig behöva säga nej till att granska ett intressant tips och kunde vara flexibel och gå upp i antal sidor när händelserna krävde så. Då blir förstås nästa fråga hur tidningen förvaltade denna sin styrka.

Mitt intryck är att åtskilliga stora ekonominyheter fanns först i Dagens Industri, men förvånansvärt ofta gjorde monopolställningen att man blev alltför tillbakalutad och att små utmanare med veckoutgivning hann före. Ett exempel på det är Sophie Nachemson Ekwall i Affärsvärlden med hennes avslöjanden om ABB:s asbestaffärer och krisen för Skandia. I det senare fallet hade DI ett bottennapp, när Skandias vd Lars-Eric Petersson, en bonusjägare som hade en egen hiss på Skandia för att inte behöva beblanda sig med personalen, hyllades i ett närmast nordkoreanskt porträtt som ”en ödmjuk man med låg profil”.

Sedelpressen rymmer i viss mån journalistisk självkritik av Dagens Industris företrädare, som att man alltför lättvindigt upplät spaltutrymme åt tunna affärsidéer, till exempel det som resulterade i IT-bubblan vid millennieskiftet. Man hade till exempel ett åtta sidor långt reportage om internetentreprenören Jonas Birgersson. Så det är symptomatiskt att det var en annan Bonniertidning, Privata Affärer, som slog larm om att bubblan var på väg att spricka, inte Dagens Industri.

Tidningens ekonomiska styrkeposition skulle också ha kunnat användas till att sticka ut hakan och avslöja att Sverige 1992 skulle låta kronan falla. Men Hasse Olsson teg, trots att han visste, något som han sedermera ångrat. För därmed värnade han SE-bankens framtid, men offrade tusentals småföretag som gick i konkurs för att de inte fått veta att deras utlandslån skulle fördyras. Denna händelse finns inte med i boken.

Det som däremot hedrar Hasse Olsson-epoken, och som Lakomaa med rätta beskriver i detalj, är att Olsson använde sin styrkeposition till djärva satsningar för att etablera kopior av Dagens Industri i Estland, Lettland, Ryssland, Polen, Slovakien, Bulgarien med flera. Somligt funkade, annat gick i stöpet. Men ingen hade bett Hasse Olsson att gå i bräschen för att liberalisera de forna östdiktaturerna. Så visst handlade mycket om pengar för honom, men det fanns också ett stråk av idealism.

En intressant fråga är om tidningen kommer att leva upp till sitt rykte som Bonniers sedelpress också i fortsättningen. Papperstidningarnas framtid är ju osäker och Dagens Industris webbutgåva var länge Hasse Olssons styvbarn. När de flesta dagstidningar nu tappar i upplaga, stod Dagens Industri faktiskt på plus 2011. Dock ligger man 27000 ex under toppåret 2000. Kanske speglar detta att de återkommande finanskriserna gjort att medborgarna lämnar de aktieplaceringar som fortfarande utgör kärnan i tidningens journalistik.

Trots sina förtjänster dras helhetsintrycket av Erik Lakomaas bok ner av att den saknar en rejäl problematisering av Dagens Industris framtid och att diagrammen över lönsamhet och upplageutveckling slutar 2006, innan den stora finanskrisen bröt ut.

Björn Elmbrant är journalist och författare.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet