Filosofi & psykologi

Hur den enskilde kan vinna säkerhet i en oförutsägbar tillvaro

Breven till Lucilius
Seneca

Daidalos (översättning Magnus Wistrand)
618 sidor
ISBN 9789171735041

| Respons 5/2018 | 13 min läsning

Seneca förutsade att hans skrifter skulle läsas av eftervärlden. Så har det också blivit. Hans skrifter är en av de viktigaste källorna till den antika stoicismen och det gäller inte minst hans brev till Lucilius, som nu finns i en komplett och utmärkt översättning. Grundstämningen i denna filosofi kan för en modern människa tyckas pessimistisk. Seneca utgår från att människan inte kan styra sin tillvaro. Vad man däremot kan styra är hur man uppfattar det som händer en. Tanken att det är våra föreställningar det är fel på, inte verkligheten, återfinns i dag i en rad olika terapeutiska tekniker.

Seneca begår självmord. Färglagd gravyr av Simon François Ravenet (1706–1764). Bildkälla: Wikimedia Commons.

Stoicism är inne. Det skrivs böcker om den och konferenser anordnas. På nätet hittar man rubriker som ”Daily Stoic” och ”Stoicism to-day”. Intresset har rimligen att göra med den nutida krisen för politik och ideologier med framtidsvisioner. Stoicismen anvisar en utopi, men den är inre och själslig, inte yttre och samhällelig. Det drar till sig uppmärksamhet i en tid som den nuvarande.

Att en av de viktigaste stoiska källtexterna nu kommit i svensk nyöversättning kan ses som bra tajming av bokförlaget Daidalos. Men det är också en insats i den klassikerutgivning som goda förlag känner ansvar för oavsett konjunkturer. Senecas Breven till Lucilius i översättning och med inledning av professorn i latin, Magnus Wistrand, är en imponerande volym om 600 sidor. En del av breven har översatts till svenska förut, men nu föreligger alla 124. Översättningen är väl förankrad i internationella textutgåvor och tidigare översättningar, oklara textställen är utpekade och nödiga sakuppgifter tillförda. Språket är anpassat till vår tid men utan publikfriande moderniseringar. Nyord som ”pluskonto” och ”beroendeframkallande” kan låta anakronistiska men beskriver adekvat i moderna ord fenomen som faktiskt förelåg. De antyder att Rom på Senecas tid företedde seder och ekonomiska former i ett urbant överflöd för de besuttna som liknar den moderna konsumtionskulturen. 

Seneca (cirka 0–65 e. Kr) var inte den förste stoikern; läran var 300 år gammal på hans tid och hade modifierats åtskilligt sedan den blivit en filosofi för den bildade politiska eliten i det romerska världsväldet. Seneca var inte heller heltidsfilosof som de tidiga grekiska stoikerna utan djupt involverad i den romerska makten. Han hade ärvd förmögenhet, gjorde karriär vid det romerska kejsarhovet och var under några år minister åt den beryktade Nero; det förskaffade honom ytterligare egendomar men har inte gynnat hans rykte hos eftervärlden. Under sina sista år distanserade han sig från politiken och Nero och vistades på sina gods. Det var riskabelt. År 65 blev han misstänkt för att ha känt till en konspiration mot kejsaren och beordrades av denne att ta sitt liv. Självmordet blev ett värdigt slut på ett liv som i övrigt inte till alla delar svarar emot det filosofiska ideal han uppställde. 

Breven till Lucilius är den mest omfattande av Senecas skrifter. Lucilius tycks ha existerat, men om det har varit fråga om en verklig brevväxling mellan honom och Seneca är oklart. En tydlig plan för breven är svår att se. Deras ordning är ganska godtycklig, med undantag för att de efterhand blir längre. Samma ämne återkommer flera gånger. Sammantagna kan de ändå uppfattas som ett slags kurs i stoisk filosofi.

En befordran, en triumf, en konkurs eller en förlust av en anhörig är i grunden likgiltiga ting.

Huvudtemat i breven är dygden. Stoisk dygd består inte primärt i goda egenskaper som rättrådighet, mod eller frikostighet. Den är i stället ett mentalt tillstånd där man befriat sig från känslostyrda föreställningar om vad som är farligt och vad som är eftersträvansvärt. En befordran, en triumf, en konkurs eller en förlust av en anhörig är i grunden likgiltiga ting. Det beror på att de är ödesbestämda och att människan därför inte har någon makt över dem. Vad man däremot kan styra är hur man uppfattar olyckor och framgångar; ser man på dem i förnuftets ljus och utan affekt är de inte skrämmande respektive hoppingivande utan likgiltiga och därmed möjliga att acceptera. Det gäller också döden, ja framför allt den. Stoisk dygd når man genom att lära sig att rätt bedöma tingen och att aldrig bli överraskad. Inför allting som ödet har i beredskap skall man kunna säga: ”Jag visste det”. Att ha nått dygden innebär frihet från fruktan och hopp, vilket ger lugn i själen; den vise blir oberörbar, självtillräcklig och kan förakta världen i den meningen att han inte är beroende av den. 

Det är en sträng moralfilosofi där behovslöshet görs till ett ideal och undergivenheten under ödet likaså. Det smakar resignation, men det är en styrkans resignation, praktiserad av den vise som pansrat sin själ mot vedervärdigheterna i livet. Dygd visas framför allt i motgångens stund; hjältar för Seneca är inte framgångsrika politiker och krigare i Roms historia utan de dödsföraktande som gått i döden för fäderneslandet eller för sina principer. Olyckan ger tillfälle att visa dygd. Ett genomgående tema är hur döden skall hanteras: den inte är något att frukta. Ett ovärdigt liv i förnedring eller mental förvirring gör självmord tillåtet, vilket dock inte innebär att man av rädsla för prövningar får avsluta livet i förtid. 

Grundstämningen i denna filosofi får med nutida mått sägas vara pessimistisk. Den vänds med viss ansträngning till optimism genom att dygden ges en metafysisk förankring. Det förnuft varmed stoikern bedömer världen är nämligen ett utflöde av det gudomliga världsförnuftet. Filosofin är inte bara en terapi för att hantera livet utan svarar också mot världens egentliga, av ödet styrda ordning, som den vise infogar sig i genom att praktisera dygden. Den fulländat vise blir gudars like, ja strängt taget överträffar han dem, eftersom han ansträngt sig för att nå dygden, medan gudarna definitionsmässigt har den. Seneca diskuterar huruvida detta också innebär någon form av himmelsk existens för den vise efter döden, men finner att han för sin del inte behöver en sådan. 

Tillfälliga stunder av avkoppling ifrån det stoiska allvaret är inte förbjudna – Sokrates lekte med barn och Scipio dansade under sitt triumftåg.

Det kärva intryck Senecas stoiska förkunnelse gör modifieras i någon mån i dess tillämpning. Seneca tar gärna sin utgångspunkt i något han upplevt eller bevittnat i den romerska vardagen, på arenan för gladiatorer, på en badort, under transport i en bärstol eller på en föreläsning. Hans stoicism är inte dogmatisk och framställningssättet är resonerande, ibland på gränsen till pratig, inte tesdrivande. Han gör inte anspråk på fulländad vishet även om han anser sig längre kommen på vägen än Lucilius. Rätt avväpnande beskriver han hur han skäms när han färdas i en enkel bondkärra och möter elegantare sällskap, en ”idiotisk” reaktion som inte anstår en stoiker som inte skall bry sig om det materiella. Plötsliga känsloreaktioner, som att rodna eller bli sexuellt upphetsad, går inte att undvika, inte heller smärtan när någon går bort. Att sörja en förlorad anhörig, eller ännu hellre en vän – manlig vänskap av andligt slag är i Senecas värld förmer än banden till hustru och barn – är rimligt, men det får inte gå över i varaktig grämelse. Tillfälliga stunder av avkoppling ifrån det stoiska allvaret är inte förbjudna – Sokrates lekte med barn och Scipio dansade under sitt triumftåg. 

 Den stoiska strängheten utesluter inte heller en viss försiktighet. Man skall inte i onödan dra på sig svårigheter, inte locka en rånare genom praktfull klädsel och inte heller provocera häcklare genom att ostentativt klä sig i trasor. Man bör också undvika skadlig kontakt med makten, inte ens markera att man tar avstånd från den. I ett brev prisar han rentav ”kungarna” som ger filosoferna möjlighet att ägna sig åt ädla studier – väl skrivet med tanke på situationen under Nero, kan man tänka. Den stoiska hållningen behöver inte alltså vara provokativ utan rymmer ett mått av anpassning till realiteterna. Det står i viss motsättning till de stolta utsagorna om den vises upphöjda oberördhet och självtillräcklighet, men till den stoiska klokheten hör rimligen också att man inte skall ”utmana ödet”, även om jag inte hittar just den frasen hos Seneca.

Senecas filosofi inriktar sig på hur den enskilde skall vinna säkerhet (ordet är securitas) i en oförutsägbar tillvaro. Perspektivet är det individuella och det dominerar i breven, men stoicismen har också en social och humanistisk – i det ordets filantropiska mening – sida som också kommer till synes. Man lever inte bara för sig själv. Det finns ett band som förenar alla människor och en gemensam rätt för hela människosläktet. Ofta citerad är Senecas plädering för en mild behandling av slavar. Han är kosmopolit: hela världen är vårt fädernesland. Krig och våld är ingenting att förhärliga. Grekernas Alexander den store drevs av en vild lidelse att förhärja andra länder. Inte heller romarna Pompeius och Caesar är hjältar i Senecas ögon. På ett ställe talar han med ironiskt förakt om det ”ärorika brottet att mörda hela folk” som romarna brukade skryta med. Översättaren har här valt översättningen ”folkmord”, vilket innebär en lätt, men rimlig anakronism, kommenterad i en fotnot. Berömd är också Senecas dramatiska och upprörda skildring av upplevelsen av våldet på gladiatorarenan. Här är det dock att märka att det inte är gladiatorerna tvekamp han förfasar sig över utan den oordnade slakt av oövade och obeväpnade människor som ägde rum i pauserna mellan gladiatorernas framträdanden. Och det som särskilt plågar honom är publikens råa reaktioner inför detta skådespel, så helt renons på moralisk innebörd. Ty gladiatorspelen mellan vältränade och förberedda kämpar kan enligt Seneca ge uppbyggliga exempel på modigt beteende. Gladiatorer förekommer flera gånger i breven som ett slags primitiva dygdemönster. 

Utöver stoisk filosofi torgför Seneca i breven till Lucilius intressanta åsikter om kunskap. Han talar ofta om vikten av studier och avser då filosofiska studier. Bekant är hans kritik av att man lär för skolan och inte för livet, och han driver energiskt åsikten att studier måste ha ett moraliskt syfte och tjäna strävandet efter dygden. Med den inställningen blir det mesta av det vi kallar lärda studier ifrågasatta. Han gycklar med historiska och filologiska detaljstudier och sätter i fråga om de så kallade studia liberalia, som man kan översätta med humaniora, verkligen har med humanitet att göra. Platons idéer hjälper honom inte mycket att bli en bättre människa, annat än genom att rikta hans uppmärksamhet mot andliga spörsmål. Dessa gliringar mot lärdomen hindrar honom visserligen inte från att trassla in sig i långa utredningar om till exempel skillnaden mellan teoretiska och normativa delar av den stoiska filosofin, men principen är ändå tydlig: studier utan moraliskt syfte är meningslösa. Bäst gillar han astronomin, och då gäller det inte att vinna resultat och ackumulera kunskap utan att kontemplera världsalltets märkvärdighet och storhet och gripas av den vördnad som – möjligen enligt Senecas exempel – också fyllde Kant när han såg den stjärnbeströdda himlen ovanför sig. 

Seneca förutsäger på ett ställe att hans skrifter skulle läsas av eftervärlden. Så har verkligen skett. Han har i olika användningar följt den västerländska idéhistorien åtminstone in i 1800-talet. Det asketiska och världsfrånvända stråket i hans texter gjorde honom kompatibel med kristendomen – länge trodde man att han korresponderat med Paulus. Genom historien har åtskilliga män som störtats från sina positioner eller hamnat i fängelse sökt tröst hos Seneca. Men på 1500- och 1600-talet ansågs han också ge handlingsduglig själsstyrka åt statsmän och militärer. Styrkans resignation i stoicismen är användbar inte bara i reträtt utan också i det aktiva livets skiften. Ett annat bruk av Seneca gjorde upplysningsfilosoferna på 1700-talet när de gjorde honom till bundsförvant i kritiken av kyrka och kristendom, eftersom han inte erkände någon uppenbarad religion och inte tycks ha hoppats på ett liv efter detta. 

Det intresse för stoicismen som kan avläsas på nätet är inte filosofiskt utan renodlar dess funktion som mental träning.

Vad får man då ut av Seneca i vår tid? Det intresse för stoicismen som kan avläsas på nätet är inte filosofiskt utan renodlar dess funktion som mental träning. Den ligger i linje med adversity intelligence, mindfulness och andra psykiska moden och har även likheter med den kognitiva beteendeterapin – i båda finns idén att det är våra föreställningar det är fel på, inte verkligheten. Det är numera inte döden som är det stora problemet, däremot motigheter i vardagen att klara av och känslor uppjagade av konsumtionssamhället att kontrollera. En målgrupp är entreprenörer som med stoiskt lugn uthålligt skall kunna möta marknadens fluktuationer och hålla huvud kallt i både hög- och lågkonjunktur. Frustrerade militärer brukar tala om att stoiskt ”gilla läget”. 

Stoikerns vishetslära har onekligen inslag som kan vara till terapeutisk nytta även i vår tid, men det kräver att man bortser från deras tidsbundna infattning i en förmodern världsbild. Vi tror inte på ett determinerat öde längre, inte heller att människans förnuft är ett utflöde av ett gudomligt världsförnuft. Vi noterar också att den vise är maskulinum och att stoicismens etos i Senecas framställning är alltigenom manligt – kvinnan tillerkänns en begränsad förmåga till dygd i ett par andra Seneca-texter, men inte i breven. 

Andra moment i den stoiska terapins filosofiska kontext är inte lika självklart omoderna, utan ger anledning till jämförelser mellan nu och då. Kosmopolitismen har bäring på nutidens globaliserade värld. Det Seneca säger om döden har existentiell relevans, även om döden är mindre påtagligt närvarande nu än på hans tid. Likaså är det värt att fundera över vad stoikernas distinktion mellan det vi har makt över och det vi inte har makt över kan innebära i vår tid. En sådan historisk och filosofisk läsning av Seneca, där det förflutna ger nya aspekter på det närvarande och vice versa, är väl så intressant som att pricka av likheter mellan stoikernas själsexercis och nutidens mentala träningsprogram. 


Bo Lindberg

Bo Lindberg är professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  4. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist