Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Historia
Mikael Hallenius
Clio räddar världen
En analys av argumentationen för historieämnets ställning i det svenska skolsystemet i Historielärarnas Förenings årsskrift, 1942-2004
nr. 24 | 204 s | Isbn 9789174592900
Recensent: Simon Larsson
Hur historia blev kärnämne

Sedan 1940-talet har Historielärarnas förening (HLF) fört en kamp för historieämnets ställning i skolan. Föreningens årsskrift (HLFÅ), utkom första gången 1942 och är alltjämt föreningens huvudsakliga forum. Den har nu ägnats en systematisk undersökning av Mikael Hallenius som sträcker sig fram till 2004, ett år av symbolisk triumf för HLF. Det var nämligen då som historia, tack vare kraftfullt lobbyarbete från HLF-aktörer, fick status av kärnämne i gymnasieskolan. Det var en anmärkningsvärd framgång, för HLF med sina rötter i den gamla läroverkskulturen har aldrig varit en särskilt stor förening eller haft ett strategiskt gott läge i det stora reformarbete som präglat det svenska skolsystemet under 1900-talet.

Det som är slående i Hallenius studie är att det trots allt stått ganska väl till med historieämnet under 40-, 50- och 60-talet. Timantalet är förhållandevis konstant, även om historia får samsas alltmer med samhällskunskap. Denna relativa välmåga för historieämnet var dock bara historielärarnas förtjänst i den mån de var skickliga och engagerade i sitt värv, för som intressegrupp på den samhällsideologiska nivån visade man knappast framfötterna. Hallenius visar att de stod ganska dåligt rustade inför expansionen av utbildningsväsendet under 1970-talet, som bland annat innebar att relationerna mellan universitet och grundskola omförhandlades på ett grundläggande sätt. Ekonomiska kriser, undervisningssystemets expansion samt en alltmer urholkad legitimitet för humaniora som universitetsdisciplin, ställer historieämnet på ett sluttande plan redan under 1970-talet, även om de verkligt katastrofala nedskärningarna kommer först när klåfingriga kommunpolitiker tillåts börja spara på skolan under 1980-talet.

Hur kunde HLF 2004 vända trenden? Svaret kan faktiskt sökas i tidskriftens debatter. De humanistiska eldsjälarna med rötter i universitets- och läroverkskulturen börjar under 80-talet utmanas av så kallade historiedidaktiker. De traditionella HLF:arna hade betonat sina fackkunskaper och sin närhet till universitetsdisciplinen. När således denna kontaktyta förlorades samtidigt som lärarutbildningarna expanderade och fick behov av vetenskaplig legitimitet, växte pedagogikdisciplinen över alla gränser. Tidigare hade pedagogerna närmast definitionsmässigt gynnat samhällskunskapen. Nu mutades ett delfält av den expanderande pedagogikdisciplinen in av historiedidaktikerna: ämnet fick egna pedagogiska specialister.

Det är en ganska motsägelsefull förvandling som därmed inleds. Den traditionella akademiska autonomi som historielärarna fram tills dess åtnjutit framstod nu som otidsenlig. Christer Karlegärd, en av de historiedidaktiska pionjärerna, framställde denna som att varje lärare godtyckligt styrde sin undervisning oberoende av läroplanerna. Här menade historiedidaktikerna att deras expertis mer systematiskt kunde uppfylla läroplanernas ideologiska målsättningar, och denna typ av decentraliserad ”målstyrning” där var och en skall vara sin egen byråkrat, var onekligen en reformdoktrin som låg i tiden.

Allt är dock inte frid och fröjd. Vissa sidor av denna process ger åtminstone mig kalla kårar. En historiedidaktiker definierar historilärarerns uppdrag som ”att i möjligaste mån undvika att förvanska kunskapen på dess väg från forskarens huvud till elevens.” I en sådan formulering går inte bara bilden av eleven som potentiellt missnöjd ”informationskund” i dagen. Ännu värre är den distanserade auktoritetstro som avslöjas gentemot det akademiska. Inblandning av historielärarens eget omdöme och egna ämneskunskaper kan alltså bara ”förvanska” en redan färdigpaketerad kunskap!

Historiedidaktiken har ett drag av postmodern hybridvetenskap: den kan kritiseras för att skänka ytlig vetenskaplig legitimitet åt de ständigt expanderande lärarutbildningarna, men i själva verket låna sig åt politikernas ideologiproduktion. Samtidigt har kraftfulla historiedidaktiska aktörer som Klas-Göran Karlsson lyckats sätta hårt mot hårt mot politikerna på vissa punkter. När statsmakten fick upp ögonen för historia som ideologisk resurs och inrättade Forum för Levande Historia i slutet på 90-talet, var Karlsson snar att påpeka inkonsekvensen i att samtidigt nedmontera historieundervisningen.

Här finns förmodligen en stor del av förklaringen till triumfen 2004. Historiedidaktiken har faktiskt blivit stor. Några av dess - visserligen notoriskt luddiga - grundbegrepp, som historiemedvetande, bildning och kulturarv har förts in i läroplanerna. Karlsson menar också att stora delar av universitetsdisciplinen historia ”didaktiserats”. Det ligger faktiskt en hel del i detta. Humaniora kan åtminstone temporärt avvärja sin återkommande brist på nyttighet genom att interagera med skolsystemet. Men historiedidaktikens ställning och målsättningar skulle behöva debatteras mycket hårdare. Dess framgångar är snarast av kvantitativ art. Mycket av det som presteras på fältet har något sömngångaraktigt repetitivt över sig.

Mikael Hallenius studie är väl strukturerad och erbjuder en systematisk genomgång av ett intressant område. Prosan är lite väl knölig ibland och det är ganska oklart hur han förhåller sig till forskningsläget. Han når onekligen intressanta resultat, men sätter inte in dem i en vidare diskussion. Den mest originella tolkningen han gör är att HLF utgjort en typ av ”civilreligion”. Denna slutsats presenteras en smula abrupt, men efter att ha bekantat mig med delar av källmaterialet framstår den inte som särskilt långsökt. Kanhända leder det till missförstånd att beskriva HLF:s medlemmar som religiösa, men de har utan tvekan agerat utifrån en kallelse att vara just historielärare. Kan vår utbildningspolitik ta vara på sådant?

Simon Larsson är fil. dr i historia vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet