5/2016

Forskning om livets uppkomst är avancerat tankegods och inte enkel att förklara. Men Ulf Ellerviks bok är skickligt skriven populärvetenskap. Hans pedagogiska upplägg erbjuder en fördjupning om livets uppkomst och hur den vetenskapliga kunskapen om det har utvecklats och när det gäller gentekniken har han lyckats få med de allra senaste forskningsresultaten. Däremot är hans diskussion om livets framtid inte riktigt lika stringent. Man hade också gärna sett att författarens breda kulturhistoriska intresse hade integrerats med det populärvetenskapliga berättandet.

Kunskapstörsten i samhället är stor. Många vill lära sig, veta, förstå, vara delaktiga i sammanhang där tanken utmanas på ett sätt som inte sker i vardagen och där kunskap inte reduceras till quiz-liknande fråga-svar-informationsflöden utan kräver fokusering och slutledningsförmåga. Ulf Ellerviks bok Ursprung – Berättelser om livets början, och dess framtid är en bok som ger detta. Den erbjuder initierad fördjupning och kräver samtidigt en koncentrerad läsare. Berättelsen vindlar kring en kärna av bio-organisk kemi, men ger sig ständigt iväg på avstickare till andra naturvetenskapliga fält. Ämnet är stort – livets uppkomst. Ellervik söker förklaringar till vad liv egentligen är, hur det en gång uppstod. Han tar oss in i cellernas minsta beståndsdelar, och dessa minsta beståndsdelars beståndsdelar, för att förklara hur livets kemi fungerar.

I fem delar – ”Livets kemi”, ”Livets start”, ”Livets kod” och ”Livets framtid” samt epilogen ”Meningen med livet” – får vi i drygt 50 avsnitt ta del av vetenskapliga upptäckter och problem-områden som på något sätt berör frågor om liv, livets uppkomst och framtid. Utifrån ett vetenskapshistoriskt perspektiv berättar Ellervik om hur kunskap förändrats över århundraden. Det är ett pedagogiskt upplägg som ger läsaren inblick i vetenskapens kunskapsframväxt och hur den fungerar och utvecklas.

Vi får exempelvis följa 1700-talskemisten Carl Wilhelm Scheele och hans upptäckt av den livsviktiga syrgasen. Scheele utgick från tesen att luft innehåller en speciell beståndsdel kallad eldsluft. Denna beståndsdel ansågs avgörande för att något skulle kunna brinna. Han bestämde sig för att rena fram eldsluft genom att värma salpeter med salpetersyra. Ångorna som bildades löste sig i vatten och gav då en färglös gas. Scheele lät ett stearinljus brinna i denna gas och kunde då konstatera att ljuset brann klart och intensivt. Hans slutsats var att han lyckats rena fram eldsluft. Samtidigt gjorde en annan kemist vid namn Joseph Priestley samma upptäckt då han hettade upp kvicksilveroxid. Priestley testade den färglösa gasen genom att stänga in en mus i en sluten behållare som fyllts med gasen. Musen överlevde längre i denna behållaren än i den med bara vanlig luft.

En tredje kemist som vid samma tid experimenterade med denna gas var Antoine Lavoisier. Han hade kommit på att svavel och fosfor bildar svavelsyra och fosforsyra när de förbränns i luft. Baserat på dessa iakttagelser formulerade han slutsatsen att luft innehåller två olika gaser, en som gjorde att ämnen brann och en som inte reagerade alls. Då det ämne som brann skapade syror vid förbränning, gav han det namnet oxygene. I dag vet vi att dessa tre vetenskapsmän upptäckte syrgas och att det är en grundförutsättning för liv.

En annan person ur vetenskapshistorien som vi får följa är Louis Pasteur. I mitten av 1800-talet fick han en förfrågan från en sprittillverkare i Lille i norra Frankrike som hade problem med sina jäskar. Några av dem gav fin jäsning, andra gav i stället en odrickbar sörja. I prover som Pasteur tog från jäskaren upptäckte han att i de friska karen myllrade det av jästceller, i de andra dominerade bakterier. För oss i dag är ju detta känt, men i mitten av 1800-talet var det inte klarlagt hur och varför jästceller och bakterier fanns i karen. Pasteur fann att jästceller var ansvariga för jäsningen. Han kunde också visa att mikroorganismerna fanns i luften och om jäsningen okontrollerat exponerades för luft, kunde den bli kontaminerad. Han utvecklade ett sätt att få jäsningsprocessen att fungera utan att påverkas av oönskade bakterier. Genom experiment kom han också fram till att om man hettar upp till 55 grader så dör de flesta mikroorganismer, men smaken bevaras. Det är vad vi i dag kallar pastörisering. Pasteurs arbete visade att mikroorganismer finns överallt och att de kan hanteras.

Var för sig har dessa exempel till synes litet med livets ursprung att göra. Men Ellervik är skicklig i sitt berättande och visar tydligt hur de är en del av den samlade kunskapsmassa vetenskapen i dag besitter om livets kemi. Genom att bygga sin berättelse om ursprung utifrån historiska exempel från hundratals år tillbaka och fram till vår samtids forskning, får läsaren veta hur avgörande upptäckter som cellen, cellkärnan, proteiner, grundämnen, DNA, enzymer, mikroorganismer med mera skapat dagens vetenskapliga kunskap om liv.

I till exempel ett avsnitt om ny genteknik (CRISPR/Cas9) berättar Ellervik om de senaste årens framgångar som gett vetenskapen kunskap att ändra i livets grundläggande koder. CRISPR/Cas9 är en revolutionerande teknik. Med denna kan man snabbt och med stor precision förändra DNA hos levande organismer. Exempelvis görs försök att modifiera mygglarver från arter som överför malaria så att dessa blir sterila. Tanken är att kunna släppa ut laboratoriemygg som konkurrerar ut naturliga populationer som bär på malariaparasiten. Detta är ytterst komplicerade ingrepp som används för att göra direkta modifieringar av arvsmassan. Det är fortfarande vetenskap i sin linda, men med potentiellt stora framtida konsekvenser för vår värld. Här har Ellervik lyckats få med de absolut senaste forskningsresultaten. Det är avancerad vetenskap som förklaras på ett sätt som gör den förståelig. Som läsare får jag veta vad CRISPR/Cas9 är, vad den kan användas till och vilka vetenskapliga svårigheter och etiska problemområden vetenskapen just nu står inför. Det är svårt att slita sig från denna läsning.

Men hur var det då med frågan om livets ursprung, om kemins tolkning av uppkomsten av liv? Ellervik visar att hydrotermiska källor är viktiga miljöer att studera. De är öppningar i havsbottnen där det strömmar ut hett vatten blandat med mineraler och metaller. Magma under havsbottnen värmer upp vatten som trängt ner i sprickor och får det att strömma ut. Med sig har det mineraler och metaller som fälls ut i mötet med det kallare havsvattnet. Detta gör att skorstensliknande rör bildas, ibland upp till 50 meter höga. De flesta hydrotermiska källor ligger djupt under havet. Men det finns också de som ligger grunt, där de skorstensliknande rören når vattenytan. Här bildas vätgas och metan. Ellervik visar att det sannolikt är i miljöer som dessa som liv startade för miljarder år sedan. I en perfekt blandning av kolväten, vätgas och vatten i jämn värme och tillgång till solljus tog livet här sin stapplande början.

Ursprung är ett fascinerande område. Många har mycket att säga om ämnet. I tidigare recensioner i denna tidskrift (Respons nr 3/2014 och 3/2015) har jag diskuterat svårigheterna med att definiera ursprung. Svårigheten ligger i det enkla konstaterandet att bakom varje ursprung döljer sig vanligen något annat mer ursprungligt. Hur ursprunglig någon form av tidig livsform än är har ju denna föregåtts av något annat. När exempelvis människors nutida grundläggande sociala och kulturella karaktärer förklaras med utgångspunkt i Homo sapiens ursprung som jägare/fiskare/samlare (Respons 3/2015) glöms den miljonåriga evolutionära långa tiden bort. Men Ellervik diskuterar faktiskt det där allra första, det liv som uppstod då det inte tidigare funnits liv. Detta är livets start. Fascinerande!

Bokens undertitel indikerar att den också ska handla om livets framtid. Detta ämne tas främst upp i det avslutande kapitlet. Här diskuteras potentialer i nutidens genetik. Det klonade fåret Dolly, genmodifierad gröda och modifiering av arvsmassa hos djur och – kontroversiellt – människor diskuteras. Även här är det en lärorik och initierad berättelse som läsaren får ta del av. Men litet av den annars så närvarande stringensen kommer bort i delar av dessa avslutande diskussioner. Kemi verkar inte riktigt räcka till. Ett exempel är i diskussionen om kloning. Med utgångspunkt i Ira Levins thriller Pojkarna från Brasilien (1976), som handlar om en nazistjägare som upptäcker att kloner av Adolf Hitler skapats, diskuterar Ellervik de allvarliga etiska aspekterna av vetenskapens landvinningar vi i dag står inför. Han konstaterar att det teoretiskt sett räcker med tillgång till en funktionsduglig cellkärna för att det hypotetiskt skulle ”vara möjligt att odla fram en Hitler”.

Men här berättar Ellervik inte riktigt hela historien. En Hitler i bemärkelsen en person som till det yttre liknar den kropp som gått till historien som Adolf Hitler kan återskapas (om man har tillgång till funktionsduglig cellkärna), men de egenskaper som denna kropp hade, egenskaper som fått förödande konsekvenser för mänskligheten, sitter inte i generna. Egenskaper är ett resultat av samspel mellan natur och kultur. Inom det framväxande kunskapsområdet som, i brist på bättre ord, brukar kallas gene-culture coevolution visar ett ökande antal studier hur personers biologiska och kulturella liv är sammanflätade på ett sätt som gör dem så gott som omöjliga att separera, annat än för analytiska syften. Människan blir vad den gör, inte vad den är. Egenskaper vi förknippar med kroppen Hitler är således låsta i sin dåtida samtidskontext. Det är hypotetiskt möjligt att återskapa kroppen Hitler, men denna kommer inte att besitta de egenskaper som Hitler hade; den återskapade kroppen kommer inte göra det som den Hitler vi känner från vår nära historia gjorde. Att påstå att det är teoretiskt möjligt att inom vetenskapen återskapa Hitler är retoriskt kraftfullt, men om vi med det menar den Hitler vi känner från historien är det inte helt riktigt.

Några saker skaver i läsningen av boken. Varje litet avsnitt inleds med ett “kulturellt dekorativt citat”, inte sällan hämtat från klassiska texter. Citaten verkar finnas med för att skapa reflektion och stämning, men de bär inte någon mening för innehållet, ger ingen kunskapsfördjupning och jag förlorar snabbt intresset för dem. Likadant är det med bildanvändningen. Boken är rikt illustrerad, men bilderna är inte upplysande på så sätt att de förtydligar eller fördjupar det jag läser. I stället är de där som ögongodis. Här hade jag gärna sett att författarens breda kulturhistoriska intresse tydligare integrerades i det populärvetenskapliga berättandet.

Forskning om livets uppkomst är avancerat tankegods. Det är inte lätt att enkelt förklara. Ellervik har gjort ett gott jobb. Boken är välskriven. Språket flyter, begrepp förklaras. Ibland tappar jag dock tråden i mina försök att förstå det jag läser, förlorar mig i detaljerna. Men författaren är där och räddar mig, tar mig tillbaka till de viktiga övergripande sambanden. Även om jag inte förstår alla delar Ellervik berättar om, får han mig att förstå sammanhang och de stora dragen. Det är skicklig populär-vetenskap.

Anders Högberg är arkeolog vid Linnéuniversitetet.