Konstarterna & medier

Hur litterärt värde skapas

Höstens böcker – Litterära värdeförhandlingar 2013
Anders Ohlsson|Ann Steiner|Christian Lenemark|Jon Helgason|Lisbeth Larsson|Torbjörn Forslid

Makadam
411 sidor
ISBN 9789170611889

| Respons 1/2016 | 5 min läsning

Sex litteraturforskare från Lund och Göteborg ger en bred beskrivning av hur de litterära värderingarna etablerades i samband med romanutgivningen i Sverige hösten 2013. De använder akademiska modeord för att fånga sina iakttagelser. Som gammal förläggare blir man lätt förbryllad men kan också bekräfta de flesta iakttagelserna av hur värden sätts i svang.

Att litterärt värde är en i stor utsträckning social affär visas i Höstens böcker – litterära värdeförhandlingar 2013. Boken skildrar hur tjugo romaner i förrförra höstens svenska utgivning mottogs av allmänhet och mer eller mindre professionella kritiker. Journalistiskt sett är den väl researchad både när det gäller analys av förlagstexter, recensioner, publicerade intervjuer och i fråga om egna intervjuer och observationer vid Bok & Biblioteksmässan och andra evenemang. Det är en livfull berättelse.

Författarens bild av sig själv kan förändras i samspel med de skiftande tolkningarna.

Egenskaper som präglar den litterära texten – som finns i den – har naturligtvis betydelse för värdet, även om detta realiseras och utväxlas mot uppskattning först i de sociala sammanhang där det ”konstrueras”. I denna mening bär själva texten innebörd och värde. Studiens ovilja att erkänna denna dubbelhet är förbryllande. Jag återkommer till detta.

Till de intressanta iakttagelserna hör beskrivningen av hur uppfattningen om en berättelse kan förskjutas drastiskt, medan mottagandet pågår, från hög uppskattning av kunskapsvärdet – exempelvis som ”invandrarroman” – till att ses som uttryck för ett estetiskt värde med huvudvikten på form och stil. Författarens bild av sig själv kan förändras i samspel med de skiftande tolkningarna. Detta skedde hösten 2013 med Sami Said och hans roman Väldigt sällan fin.

Lena Andersson. Foto: Cato Lein / Natur & Kultur

En dramatisk värdeförändring utgick från Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Boken blev en ovanlig litterär och försäljningsmässig framgång. Förlaget Natur & Kultur gjorde ansträngningar för att lyfta upp Andersson som litterär storhet och därmed också höja den egna positionen som skönlitterär utgivare. I lanseringen betecknades romanen som ett viktigt steg i förhållande till hennes tidigare verk, mer ”blodfull och resonerande” paradoxalt nog. Kritiken och läsarna var med på noterna.

Den fortsatta framgångshistorien följs i detalj från identifieringen av den troliga förebilden för romanens manliga kärleksobjekt till bokens centrala roll i debatten om den så kallade kulturmannen. Mottagandet av Egenmäktigt förfarande åstadkom kort sagt en betydande uppvärdering av Lena Anderssons författarskap.

Andra linjer bokhösten 2013 gällde Aldermanns arvinge av Gabriella Håkansson och Jungfrustenen av pseudonymen Michael Mortimer (Jerker Virdborg och Daniel Sjölin). I båda fallen gick författarna och förlaget fram med en uttrycklig ambition att åstadkomma något populärt och säljbart. Håkansson ville skapa ”populär kvalitetslitteratur” och Mortimer ”kvalificerad populärlitteratur”. Någon klar distinktion mellan det ena och det andra uppstår inte, men det gör mindre. I båda fallen framställde författarna sina avsikter polemiskt som avståndstaganden från kvalitetslitteratur till förmån för populärlitteratur. Böckerna mötte emellertid motstånd hos både litterära kritiker, läsecirklar och bokbloggare. Det visade sig vara svårt att konstruera popularitet som ett stilgrepp. Ansträngningen blev alltför märkbar.

Bemötandet av höstens romaner 2013 indelas i fyra grupper: tystnad, konsolidering av tidigare värderingar (till exempel beträffande Lars Noréns En dramatikers dagbok 2005–2012 och Bodil Malmstens Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig), ”nyförhandling” av debutanter samt förändring av tidigare värderingar. Det främsta exemplet på omvärdering är vad som hände med Lena Andersson. Hon gick, säger forskarna, från midlistförfattare till litterär celebritet genom att hennes roman kunde föras både till en modernistisk – språk- och formorienterad – ”värderegim” med fokus på originalitet och till en mer populär, lust- och livskunskapsinriktad. I allmänhet ses dessa som varandras motsatser. Den modernistiska står dessutom ofta i ett antagonistiskt förhållande till ekonomiskt värde.

Något nytt har härmed skett, påstår författarna till Höstens böcker: ett litterärt mellanområde har etablerats där motsättningarna mellan högt och lågt luckras upp. Detta tolkas som resultat av att en ny läskultur uppstått till följd av digitalisering och annan medieutveckling. Läsning i dag har, hävdas det, fått en mer identitetsskapande och självterapeutisk funktion än tidigare, exemplifierat med Helen Fieldings Bridget Jones dagbok. Enligt min mening framställer författarna här sina slutsatser som mer omvälvande än de egentligen är. På hemmaplan lyfter de yrvaket fram betydelsen av den mer än trettioåriga Bok & Biblioteksmässan, där de upptäcker ett ohögtidligt samtal om böcker. Som populär kvalitetslitteratur placerar sig Lena Anderssons roman, skriver de motsägelsefullt, bland sådana äldre företrädare för mellanområdet som Kerstin Ekman och P. O. Enquist. I själva verket är sorten således inte alls ny.

Vad vill då Höstens böcker visa i ett mer akademiskt sammanhang? Författarna sätter som utgångspunkt att litterärt värde inte är en egenskap som finns i vissa texter utan något som görs. Det låter sig kanske sägas. Man känner lätt igen de febrila ansträngningarna att mana fram gillande med hjälp av ord, events och champagne. Ändå är det ofrånkomligt att det värde som till sist förknippas med ett verk på något sätt måste peka in i den aktuella texten. Antagligen står vi här inför ett påveskägg men det kan vara värt att strida om testarna, främst för att ordens betydelser över tid skall kunna bevaras. Värde både görs och finns.

Ett annat undflyende begrepp är förhandling. Boken avrapporterar projektet ”Att förhandla litterärt värde. Sverige 2013”. De förlopp som avses kan lika väl, eller hellre, betecknas som diskussioner. I en förhandling urskiljer man ju, för att följa vanligt språkbruk, stridande parter. Men trots milda meningsskiljaktigheter görs inte några parter särskilt synliga i de exempel som behandlas. Ingen Strindbergsfejd utbröt hösten 2013. Att genomgående ersätta diskussion med förhandling skapar därför intryck av en högre konfliktnivå än vad som är vanligt under en tämligen normal säsong i den litterära offentligheten.

Lars Grahn är senior editor på Respons och tidigare vd på Natur & Kultur.

Relaterat
Tema

Respons talar med tre författare om historia och fiktion

Skönlitteraturen formar vår bild av det förflutna och bidrar med nya perspektiv. Men den svenska historieforskningen för sällan någon dialog med författare eller ifrågasätter deras tolkningar, trots att romaner och...


Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  2. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg