Föregående

nummer

Lördag 21 oktober 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Konstarterna & medier
Eva Danielson & Marta Ramsten
Du gamla, du friska
Från folkvisa till nationalsång
Atlantis | 251 s | Isbn 9789173536127
Recensent: Hanna Enefalk
Hur Sverige fick sin nationalsång

Den som vill veta hur ”Du gamla, du fria” blev Sveriges nationalsång bör skaffa denna föredömligt folkbildande bok. Men framställningen hade blivit ännu intressantare om författarna hade höjt blicken och granskat till exempel den politiska kontexten och ­nationalismens genusaspekt.

Svea Rosina Wretman skulle inte ha trott sina öron om någon talat om för henne att folkvisan hon nedtecknat skulle bli Sveriges nationalsång. Visan handlade inte om fosterlandet, och dessutom skulle fröken Wretman antagligen ställt sig frågande inför hela idén att varje land skulle symboliseras av en sång. Under hennes livstid, 1818–1853, talade man inte om nationalsånger utan om ”folksånger”. Dessa var tänkta att uttrycka befolkningens kärlek till sin monark, inte till landet.

Däremot visste Wretman att det var fler än hon själv som var intresserade av gammal folklig musik. Hon skickade visan till en av dem, den före detta juristen Rickard Dybeck som sadlat om och blivit amatörforskare. Han skrev en ny, patriotisk text till melodin, och resultatet visade sig bli en smärre succé. Visan spreds i allt vidare kretsar, och när man kring år 1900 började leta efter en svensk sång som kunde matcha norrmännens ”Ja, vi elsker” eller tyskarnas ”Deutschland, Deutschland über alles” – ja, då var det bara fröken Wretmans melodi med Dybecks text som var tillräckligt populär.

Allt detta, och mycket mer därtill, kan man läsa om i Eva Danielsons och Märta Ramstens Du gamla, du friska – Från folkvisa till nationalsång. För den som vill veta hur ”Du gamla” blev nationalsång (den liksom smög sig på!), när den blev det (närmast under loppet av 1910-talet!), och vilka som var inblandade i processen (Wretman, Dybeck och operasångaren Carl Fredrik Lundqvist med flera), är detta en bok att skaffa sig. Den är skriven av två rutinerade, välrenommerade forskare inom det musiketnologiska området och är trots ett vetenskapligt korrekt framställningssätt lätt att läsa, även för den som inte är insatt i ämnet.

Danielson och Ramsten har båda två arbetat i många år på Svenskt visarkiv. Anknytningen till arkivet märks på flera sätt; inte minst framgår det av den uppsjö av källor som konsulterats. Författarna har mycket god inblick i svenska musiktryck och musikinspelningar genom tiderna, och har dessutom haft tillgång till en samling av nationalsångsrelaterade tidningsklipp som finns på Visarkivet.

Boken är således späckad med allehanda upplysningar om ”Du gamla”. Vi får bland annat veta att nationalsångens tempo varierat kraftigt. I inspelningar från 1900-talets första decennier framfördes sången oerhört långsamt. Tempot låg under ett taktslag per sekund; i vissa fall var man nere på 40 fjärdedelar i minuten. (Som jämförelse kan nämnas att ABBA:s ”Dancing queen” går i 98–100 fjärdedelar i minuten medan ”Waterloo” klockar in på uppåt 148.) Dessutom drog sångarna på vokalerna ä och ö i ord som ”ääängder gröööna” och ”dööö i Norden”. ”Hur det egentligen lät när en stor allmänhet sjöng ’Du gamla, du fria’ unisont kan vi bara gissa”, konstaterar författarna. När sången framförs i dag brukar man utgå från Musikaliska Akademiens förslag till standardversion från 1942, med ett rekommenderat tempo på 72 slag i minuten.

Andra munsbitar av information vi bjuds på är att nämnde C. F. Lundqvist (”Lunkan”), som nötte in ”Du gamla” genom flitigt turnerande runt om i Sverige kring sekelskiftet 1900, uppgav sin vikt till hela 173 kg; att ordet ”ängder” betyder trakter eller nejder, inte ängar; att de flesta svenskar ännu på 1890-talet inte visste hur svenska flaggan såg ut; att intresset för nationalsången var som lägst i Sverige under 1960-talet men kom tillbaka under 90-talet; och att de flesta äldre nationalsånger etablerats genom praxis och sedvana, inte genom formella beslut. Att ”Du gamla” inte är officiellt utnämnd till nationalsång är alltså inget konstigt – det är främst i nybildade nationer som det funnits behov av att lagstadga om en nationalsång.

Boken reder också ut ett antal missförstånd kring nationalsången. En av de intressantare myterna författarna tar itu med är idén att nationalsången har ett antal strofer som censurerats bort (av ett ondskefullt etablissemang, får man anta). Några sådana strofer fanns inte i Dybecks ursprungliga text från 1844, men däremot har det senare författats mängder av omdiktningar, tilldiktningar, pastischer och rena parodier till ”Du gamlas” melodi. De strofer som i efterhand uppfattats som bortcensurerade författades av lektorskan Louise Ahlén vid tiden för den svensk-norska unionens upplösning 1905. Fru Ahlén befann sig vid en tysk kurort och det var upprördheten över att den tyska pressen tog Norges parti som fick den fosterländska diktarådran att rinna till.

Hennes nya strofer, med inledningsorden ”Jag städs vill dig tjäna” respektive ”Med Gud skall jag kämpa”, trycktes i några sångböcker under 1900-talets första hälft. ”Lunkan” sjöng tidvis en egen version av en av dem, inledd med orden ”Jag älskar dig, Sverige, mitt fädernesland”. Men något riktigt fäste fick inte tillägget. Under 1990-talet ökade emellertid intresset för nationella tongångar, och 1991 tryckte Sverigedemokraternas organ SD-kuriren Ahléns strofer på ett sådant sätt att läsarna uppfattade dem som del av Dybecks originalversion. Bandet Ultima Thule befäste missförståndet genom att spela in den ­fyrastrofiga versionen. I den allmänna glädjen över nationalsångens ”hemliga verser” har vissa aktörer på nätet dessutom fått fatt i en finlandssvensk sång från 1800-talets slut, författad av folkskolläraren Frans Österblom till ”Du gamlas” melodi. Med lite arbete har man således fått ihop en sju strofer lång nationalsång.

Det är ett föredömligt folkbildningsarbete Danielson och Ramsten har genomfört, men bokens detaljrikedom gör att de större sammanhangen får litet snålt med plats. Nationalismens politiska och europeiska kontext saknas nästan helt. Den berättelse om ”Du gamla” som presenteras blir därför en uteslutande nationell historia. Den storsvenska yran kring år 1900 förklaras helt och hållet som en effekt av spänningarna inom den norsk-svenska unionen, inte som en del av den nationalistiska våg som svepte med sig stora delar av Europa under decennierna före första världskriget. Att en del av de fosterländska yttringarna fortfarande var skandinavistiska, inte svenska, glöms också bort. (Skansen, till exempel, hade ambitionen att samla nordisk folkkultur, inte bara svensk; samma sak gäller Nordiska museet.)

Det hade också varit givande att få en fylligare beskrivning av sekelskiftets svenska kulturliv. Författarna har visserligen konsulterat ett klassiskt verk på området, Staffan Björcks Heidenstam och sekelskiftets Sverige från 1946, men de har valt att lyfta ut enstaka sakuppgifter i stället för att utnyttja bokens slutsatser angående sekelskiftesnationalismen som sådan. Enligt Björk skedde en vindkantring under denna period: 1800-talets sabelskramlande, bakåtblickande nationalism stöptes om till en mer framåtsträvande och hembygdsromantisk ideologi. Samtidigt präglades landet av bittra strider om rösträtt, värnplikt och fördelning av samhällets resurser. Med denna information i bakfickan blir det lättare att förklara varför den menlösa ”Du gamla, du fria” slog igenom under 1900-talets första decennier, trots att det fanns en mängd mer slagkraftiga (det vill säga mer militanta) sånger som konkurrerade om statusen som nationalsång.

De politiska skeendena bakom den svenska nationalismens framväxt diskuteras alltså inte, och inte heller nationalismens genusaspekt. Ändå syns den redan på bokens omslag, prytt av tavlan ”Det gamla och det unga Sverige” av August Malmström. Här marscherar en grupp pojkar med gevärsattrapper och en unionsflagga genom en öppen grind. Brevid grinden står en flicka och tittar på. (Ytterligare en flicka samt en pensionerad soldat som håller upp grinden och gör honnör har beskurits). Alla barnen sjunger, verkar det som. Men varför är det bara pojkar som får symbolisera ”det unga Sverige”, i rörelse mot framtiden?

Det faktum att nationen och nationalsången var en övervägande manlig affär nämns knappt i Du gamla, du friska. Författarna konstaterar att enbart män sjunger i de tidiga inspelningarna av ”Du gamla”, men har inget svar på varför. ”Ansågs kvinnorösterna vara för veka för att hylla fosterlandet?” frågar de sig. Men Wagnersopraner fanns även under 1900-talets första hälft och kan knappast betecknas som veka. (För den som vill höra ett magnifikt nutida exempel på kvinnligt framförande av patriotisk sång rekommenderas att lyssna på Jesseye Normans tolkning av Marseljäsen, avsjungen under 200-årsjubileet av Franska revolutionen!) Snarare var det så att mansfixeringen var en central del av nationalismen som ideologi. En läsning av till exempel antologin Gendered Nations från år 2000 (red. Ida Blom, Karen Hagemann & Catherine Hall) hade kunnat räta ut frågetecknen.

Icke desto mindre är Du gamla, du friska en läsvärd bok. Syftet är främst att informera en historieintresserad allmänhet, och det gör författarna bra även om boken hade blivit ännu intressantare om man höjt blicken en smula. Bokens tematiska upplägg gör att det förekommer en del upprepningar, men bokens milt ironiska ton och generösa citering av nationalsångsparodier bäddar ändå för en trevlig läsupplevelse. För den traditionellt sinnade läsaren kanske det också kan vara lugnande att få veta att det inte, såsom det från vissa håll hävdats, är förbjudet att sjunga ”Du gamla, du fria” i svenska skolor. Tvärtom slår 2011 års läroplan för grundskolan fast att nationalsången hör till musikämnets centrala stoff. Att den outgrundliga barnhumorn sedan diktat om texten till ”Du gamla, du fria, du smällfeta ko, du lever på chips och cocacola”, det är en annan sak …

Hanna Enefalk är universitetslektor i historia vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet