Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Politik & samhälle
Wilhelm Agrell
Ett krig här och nu
Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan
Atlantis | 396 s | Isbn 9789173536141
Recensent: Magnus Christiansson
Hur Sverige gled in i kriget i Afghanistan

Agrell gör i sin viktiga bok det första försöket att skriva den svenska Afghanistan­insatsens historia. Han menar att de svenska politikerna inte förstod vad saken handlade om och att Sverige efterhand gled in i rollen som underleverantör till den amerikanska insatsen.

Wilhelm Agrell är en unik röst i svensk säkerhetspolitisk debatt. Från sin bas på skånska landsbygden har han utvecklats till något av både obekväm och obeveklig kritiker av alla former av officiösa tillrättalägganden och eufemismer. Det började redan under det kalla kriget med en nästan manisk upptagenhet med Sveriges dubbla säkerhetspolitiska bokföring. Det gällde genomskådandet av ihåligheterna i vår tids etablissemangsprojekt i boken Det europeiska korthuset, i en tid när alla tog det öppna samhällets triumf för given. Samma sak med det Augiasstall som granskades i den föregående boken Fredens illusioner om det svenska försvarets omställning efter det kalla krigets slut. Man skall inte underskatta vad detta relativa utanförskap från de små kotterierna i Stockholm betyder för tendensen till klarspråk. Agrell behöver aldrig bocka, buga och bjuda på rulltårta.

Men också i ett annat avseende är han ensam i sitt slag. I en bransch med många dugliga fackskribenter är han den ende stilisten. Det gör att han likt ingen annan i svensk säkerhetspolitisk debatt är litterär (inte bara i sin skönlitterära produktion). När nu Agrell tagit sig an den längsta och mest komplicerade insatsen i modern svensk historia finns det således stora förväntningar på såväl integritet som läsupplevelse.

Boken inleds dock med en litet osorterad genomgång av tidigare svenska missioner och interventioner, inklusive författarens reflexioner kring sitt eget deltagande i Suez på 1970-talet. Denna disposition är besynnerlig. Det centrala med insatsen i Afghanistan är nämligen inte relaterad till utvecklingen av fredsbevarande interventioner, utan handlar om globala maktförhållanden efter det kalla krigets slut. Det gör att boken blir för lång samtidigt som den inte helt förbereder läsaren för den skur av fackbegrepp och stabsarbetstermer som tycks så förbunden med samtida militär verksamhet under framför allt amerikansk ledning.

Det svenska engagemanget i Afghanistan är en på samma gång omfattande som svåröverblickbar insats, eller snarare insatser. Den största styrkan med Agrells bok är att den, med sina bitvis oöverträffade formuleringar, lyckas sammanfatta och dra slutsatser om komplicerade skeden och processer. Eller kanske snarare: förmåga att överblicka skeende som tycks innehålla komplicerade strategiska beslutspunkter, men i själva verket bara är ett resultat av ett antal samverkande drivkrafter. I bokens epilog uttrycker författaren det träffande som ”kriget som bara blev”.

Fallet Afghanistan handlar om en insats under det unipolära skedet i världspolitiken. Den inleddes i en tid när globalisering och amerikanisering var synonyma och där hegemonen förväntades ta ledningen i en repressalieaktion mot det öppna samhällets fiender, så som de visat sig efter ­attackerna den 11 september 2001. Efter den första förpostfäktningen som fick Talibanregimen lätt på fall, styrde det internationella samfundet in på en ambitiös agenda av återuppbyggnad vid konferensen i Bonn i december 2001. Agrell påpekar att USA redan från början ville undvika att få huvudansvaret för Afghanistans långsiktiga utveckling, samtidigt som man inte ville begränsas i sin antiterroroperation mot al-Qaida. Detta ledde till att det redan från början fanns ett dubbelkommando i insatsen, vilket i kombination med glidande strategiska målsättningar kom att göra konflikten svåranalyserad och dynamisk. Det inledande syftet var att assistera landets myndigheter att få kontroll, något som blivit alltmer motsägelsefullt i takt med insikten att dessa myndigheter i allt väsentligt inte kunde klara av uppgiften eller rentav utgör en del av problemet. Hur skall man kunna bygga upp en sund myndighetsstruktur om stärkandet av den innebär att man undergräver de värderingar man är satt att försvara?

Vad man vill och hur man skall åstadkomma det har således alltid varit svårt att helt få grepp om. Men som Ahmed Rashid får säga i boken så var det själva ambitionen att snabbt ”återuppbygga” Afghanistan det grundläggande tankefelet, eftersom det i grunden aldrig funnits några myndigheter i den moderna betydelsen. Med en för Agrell typisk pregnant formulering kan man säga att Väst försökte bygga demokrati utan en stat, och sedan en statsapparat utan att det fanns en nation. I den meningen skriver Bonnkonferensen in sig i historieböckerna som ett ödesdigert försök att konstruera ett monument över idén om en liberal världsordning.

Agrell visar genom en närstudie av främst regeringsdokument och kontingenternas slutrapporter hur Sverige följde med i dessa glidande målsättningar. Den internationella insatsen ändrade i grunden karaktär efter att Obama­-administrationen under 2009 beslutade sig för att övergå till upprorsbekämpning med militära förtecken. Dess intellektuella överbyggnad baseras på antaganden och spekulationer efter olika former av koloniala och neokoloniala äventyr, och således vilade operationsplanerna på en mycket motsägelsefull politisk botten.

Även själva genomförandet kom att bli en bitvis överraskande läroperiod för underdimensionerade och felprogrammerade militära hierarkier. Sverige blev, i enlighet med amerikanska önskemål, undan för undan allt djupare indraget i ett osäkert partnerskap med olika typer av afghanska säkerhetsstyrkor, vilka skulle stödjas och ”mentoreras”. Operation Shariki i februari 2011 utgör något av en kulminationspunkt i detta sammanhang, då Sverige deltog i en renodlad krigsinsats. Till slut hade landet således blivit en underleverantör i den amerikanska upprorsbekämpningen, delvis osynliggjort av dramats beslutsfattare och avgjort bortom djupare offentlig debatt. Agrell menar att detta delvis också kan ha berott på att politikerna inte förstod vad saken egentligen handlade om. I det svenska ansvarsområdet kom det successiva misslyckandet dock att småningom få officiell språkdräkt och alltmer demoraliserande inverkan. Inte minst pekar framställningen på det kroniska problemet att skapa kontinuitet; de ständigt utbytta kontingenterna ”blev en ström av vikarier genom en och samma problemklass”. Allt tycks bekräfta den gamla kolonialkrigstesen att västerlänningarna har alla klockor, medan upprorsmakarna har all tid.

En av bokens verkligt intressanta aspekter berör den civila insatsen och frågan om det civil-militära samarbetet. En av upprorsbekämpningens centrala teser är att invånarna i ett område måste vinnas för freden genom civila insatser, vilka i sin tur är beroende av säkerhet som levereras av en militär komponent. På detta område pekar redogörelsen på ”ett förvånande stort och utdraget misslyckande”. Det är förvånande mot bakgrund av Sveriges långa och ambitiösa biståndstradition, samtidigt som det alltid funnits organisation för civil-militär samverkan inom ramen för totalförsvaret. Många indikationer tyder på att det finns mycket stora problem med det svenska förvaltningssystemet, eftersom det inte tillåter någon verklig samordnande och koordinerande roll, utan endast olika former av ”samverkan”. Diplomaten Anders Oljelund citeras med gillande i boken, och hans konstaterande är tydligt på denna punkt: i fallet Afghanistan kunde Regeringskansliet inte fungera som kansli.

Wilhelm Agrell har skrivit en viktig bok. Den är det första försöket att med vetenskaplig systematik skriva den svenska Afghanistan-insatsens historia. Denna ambition ställer stora krav eftersom detta kommer att vara en skildring som ­efterföljande historiker måste förhålla sig till. Bilden vi får av denna typ av history of the present kommer oundvikligen att förändras. Jag saknar i sammanhanget en källkritisk diskussion, inte minst om hur man kan och bör använda sig av anonyma källor och uppgiftslämnare. En mängd aspekter kan komma att bli föremål för omtolkningar (exempelvis de förändrade svenska insatsreglerna 2010, eller den genomgående negativa synen på Tysklands bidrag som skymtar fram i boken), men det kan i vissa fall vara ganska svårt att rekonstruera det läge som Agrell bygger sin version på. Detta är en svaghet i boken.

Slutligen, hur ser bokslutet ut över den svenska Afghanistaninsatsen? Varför gjorde man den och vad fick man ut av den? I den mån man kan betrakta Västerlandets engagemang som en framgång handlar det om förmågan att hålla ihop en koalitionsintervention och att dra sig ur i någorlunda samlad ordning, men knappast om att ha byggt något varaktigt i Afghanistan. Men i detta finns också en djupare lärdom om Sveriges roll: landet hade bara på marginalen ett reellt val eller möjlighet till självständig strategi.

Samtidigt är det tydligt att insatsen präglats av samma uppsättning tomma ­floskler som den politiska retoriken om det svenska försvaret i allmänhet, samtidigt som en informerad intellektuell debatt lyst med sin frånvaro. Det är helt enkelt gamla välkända takter att regeringen inför svenska folket ger en förvrängd, ibland synnerligen förvrängd, bild av vad den gör säkerhetspolitiskt. Den glidande uppgiften mot allt tydligare upprorsbekämpning blev i den svenska retoriken en bekräftelse på att USA anpassat sig efter svenska idéer om återuppbyggnad – detta samtidigt som man styrde in i en konflikt som kom att ställa allt högre krav på våldsanvändning och småningom tillämpning av krigets lagar.

Det amerikanska beslutet att avveckla det mesta av de militära insatserna till 2014 präglar slutspelet för Natos insats i Afghanistan. Försöken att bygga upp den afghanska staten utifrån och uppifrån har gjort att den aldrig blivit legitim. Landet präglas av kronisk korruption, massiv narkotikaproduktion och utbredd fattigdom. En synnerligen förvillande debatt om en ”fredsprocess” med främst talibanerna (vilka har ytterst begränsade incitament till förhandlingar), skymmer den mer relevanta frågan om vem som i framtiden skall betala för den afghanska statsapparaten. Detta sista frågetecken blir inte mindre av det faktum att många av interventionsstaterna är skuldtyngda västländer som virvlar nedåt i ekonomisk stagnation. Svanesången i Vietnam är en frestande historisk analogi.

Magnus Christiansson är forskare vid Strategiska avdelningen på ­För­svars­högskolan i Stockholm.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet