Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Konstarterna & medier
Lars Ragnar Forssberg
Hyland
Legenden och hans tid
Leopard | 328 s | Isbn 9789173434683
Recensent: Marie Cronqvist
Hyland – Medial ikon från landet annorlunda

Lennart Hyland dominerade den svenska massmediala arenan under flera decennier. Hans glansperiod inföll under 50-och 60-talet, sedan hamnade han gradvis i otakt med tiden. Det är först nu han får sin biografi skriven av Lars Ragnar Forssberg, som tillhör journalistgenerationen som kom just efter Hyland. Forssberg ser Hyland som ett massmedialt geni både när det gäller journalistikens form och innehåll. Han hade ett nytt tilltal och det direktsända reportaget var hans genre framför andra. Ur Forssbergs perspektiv bekräftar Hyland bilden av Sverige som Landet Annorlunda.

Vem var Lennart Hyland? Häromåret ställde jag denna fråga i samband med en föreläsning på grundnivå i ämnet mediehistoria. Ungefär en fjärdedel räckte upp handen. En känd tv-personlighet, föreslog någon. Den glider in i mååål, sa en annan. Deras kurskamrater satt tysta och inväntade en förklaring av biografisk-encyklopedisk art, ungefär som i National­encyklopedin: ”Hy’land, Lennart, 1919–1993, svensk radio- och TV-journalist, programråd vid Sveriges Television 1969–1983.”

För de svenska generationer som vuxit upp med Hyland som en tydlig orienteringspunkt i sitt vardagliga mediebruk skulle den inledande frågan sannolikt förstås på ett helt annat sätt. Då skulle det snarare handla om den klassiska biografins grundfråga: Vem var Lennart Hyland – egentligen? Svenskar födda, låt oss säga, före 1970 har alla en relation till denne medieikon. Hyland är en person som fullständigt dominerade den nationella massmediala arenan i flera decennier. Hans ordflöden ringer i örat, hans breda leende finns kvar på näthinnan. En lång rad medieögonblick som formade och speglade Sverige under stora delar av 1900-talet har en koppling till honom – från en sjungande bandyspelare och en Frufridag till en strippande Oscarsson och en skämtandes Erlander.

Samtidigt tycks denne medieikons plats i den svenska radio- och tv-historien vara så självklar att han gått och blivit osynlig. Han har inte låtit sig färdas i historiemedvetandet ens till dagens mediehistoriskt intresserade studenter och i svensk medieforskning är han fortfarande en bisats, om ens det. Den byst som 1995 fick platsen utanför entrén till Radiohuset flyttades 11 år senare av oklar anledning till en undanskymd plats i en park. Ett Hylandmuseum i födelsestaden Tranås lades ned. Själv efterlämnade den store radio- och tv-mannen inte några memoarer, endast några sidor lösa anteckningar som publicerades i hustrun Tuss Hylands Leva med Lennart 1994. Inte heller har han fått sin egen biografi skriven förrän nu, två decennier efter sin död, i form av journalistkollegan Lars Ragnar Forssbergs Hyland – legenden och hans tid.

Forssberg tar sitt avstamp i just Hylandparadoxen, denna mörklagda plats i centrum. I de svenska etermediernas panteon av manliga producenter, manusskribenter, reportrar och programledare är Lennart Hyland en av de mest framträdande – och samtidigt befinner han sig i den döda vinkeln. Eller har han medvetet förpassats dit? På bokens framsida får han utrymme i helfigur, bekvämt bakåtlutad med händerna i byxfickorna, slipsen något bångstyrig, munnen öppet skrattandes – en tillgänglig och charmerande person, men ändå omvittnat besvärlig, nedlåtande, försupen. Hylands glansperiod täckte 1950- och 1960-talet, medan han gradvis under 1970- och i synnerhet 1980-talet kom att hamna i otakt med tiden. Med professionell marginalisering och stegrande självkritik kom elakheter och alkoholism.

Åtminstone några av dem som hamnat i skottlinjen kunde i början av hösten 2013, då Forssbergs bok kom ut, passa på att träda fram och berätta sin historia. Att Hyland fortfarande fascinerar och samtidigt provocerar vittnar den uppmärksamhet boken fick om. I anmälningar hamnade stundom uppgiften att recensera i bakgrunden för att i stället bereda plats för recensentens egna minnen som präglas av en känslomässig ambivalens. Något annat som kunde skönjas i diskussionen var att Hyland ständigt relateras till folkhemmet och därigenom ses som ett specifikt svenskt mediefenomen. Höjer man blicken upptäcker man dock portalgestalter med liknande drag i andra länder. Hyland kan exempelvis ses som Sveriges motsvarighet till den legendariske amerikanske talkshowvärden Johnny Carson, som i Henry Bushkins nyutkomna biografi beskrivs som en man med ett janusansikte – i ena stunden charmerande och generös, i den andra nedlåtande och iskall.

”A brilliant, but miserable human being”, lyder slutomdömet om Johnny Carson i Bushkins bok. Så hård dom får inte Hyland av Forssberg. Genomgående beskrivs han som en pionjär och ett medialt geni både när det gäller journalistikens form som dess innehåll. En fulländad röst- och mikrofonteknik och en mästerligt varierad språkanvändning kombinerades hos Hyland med en fallenhet för insiktsfull reportagekonst och ett brinnande intresse för människor, låg som hög. Särskilt stor blir kontrasten till föregångaren Sven Jerring. Hyland var, menar Forssberg, en multimedial begåvning som inte bara klarade övergången mellan radio och tv galant, utan som också representerade ett radikalt nytt journalistiskt tilltal. Och det var ett tilltal som successivt vann mark. Borta var snart de ändlösa textuppläsningar på akademisk prosa som helt och hållet dominerat Jerrings tid, så också ”farbror Svens” eget förhållningssätt och journalistiska metod. Hyland hade också en annan bakgrund än den akademiska. Han öppnade dörren till det spontana, det oväntade, det icke manusbundna.

Just det direktsända livereportaget och den hundraprocentiga närvaron beskrivs i boken som Hylands genre framför andra, och kanske var det detta som tidigt ledde honom in på radiosporten, utöverhans dokumenterade sportintresse. Men i Forssbergs ögon är Hylands genialitet på området allra tydligast i de tidiga socialreportagen, då den unge reportern med sin sändarutrustning på ryggen intog rollen än som brandman, än som sexköpare, än som gruvarbetare, ständigt intervjuande de människor han mötte om stort och smått, om deras arbetsvillkor och deras syn på livet. Det demokratiska, jämbördiga mötet var Hylands journalistiska kännetecken, ett som han även kom att praktisera under åren som programledare för Karusellen i radio och sedermera Hylands hörna i tv, där uppburna berömdheter varvades med hemmafruar, barn och okända spelmän från Värmland. Och särskilt välkomna var just amatörerna, ”vanligt folk”.

Forssberg följer Hyland från det första sommarvikariatet på Tranås-Posten, via åren på Radiotjänst och decennierna som nationens främste lekledare i televisionen, fram till bortgången 1993. Det är en uppgång och fall-berättelse med sin topp i början av 1960-talet, då Hyland stod på höjden av sin popularitet med Hylands hörna. Berättelsen stämmer väl överens med den vanligt förekommande förståelsen av Sveriges utveckling under efterkrigstiden med begrepp som ”skördetid” och ”guldålder” i centrum.

I glappet mellan en sådan berättelse och andra tänkbara döljer sig en rad spänningar som har med skilda generationserfarenheter att göra. Man märker det hos Forssberg och i några av höstens diskussioner kring hans bok. Inom journalistprofessionen, liksom inom många andra yrkesområden, pågår en ständig uppgörelse med generationen före, en som ibland finner sina ord först när de unga själva förvandlats till förebilder eller möjligen skräckexempel. Målande beskriver Forssberg sitt eget första möte med den store Hyland i bokens inledning, där två unga reportrar under viss tidspress sitter och redigerar ett inslag om månlandningen 1969, varpå två förfriskade äldre herrar, Hyland och Allan Schulman, släntrar in. Generationskonflikten kunde knappast skildrats tydligare. ”Det kändes som om två gudar hade stigit ned från Olympen för att undersöka vad småfolket hade för sig”, minns Forssberg. Och guden Hyland fick, innan han åter gjorde kluckande sorti, tillfälle att också i förbigående sätta småpojkarna på plats för att de inte sände direkt utan manus.
Är det därför man skriver en bok om Hyland, när man själv blivit en förebild, en rutinerad räv? Kanske är det inte så förvånande att idén till boken föddes just under en herrmiddag med generationskamraterna Mats Lundegård, Jan Mosander och Ulf Wickbom. Mellan raderna i boken framträder denna tredje journalistgeneration lika tydligt som någonsin Hylands eller för den delen Jerrings. Det är intressant att läsa en biografi skriven av en som inte var en av ”Hylands pojkar” men som längsmed sin professionella bana så uppenbart och ständigt – precis som så många andra – tvingats förhålla sig till Hyland. Även om föregångarens betydelsefulla bidrag till utvecklingen av svensk etermediejournalistik erkänns och påtalas, så har biografin ingen hagiografisk ton. Kanske beror det på att den till så stor del bygger på samtal med Tuss Hyland, den person som sett flest tänkbara sidor av den verklige Lennart och som ur en rad synvinklar verkar vara minst lika fascinerande som sin man.

Om samtalen med Tuss Hyland (och, får man säga, imponerande många andra!) utgör en väsentlig del av bokens förarbete, så utgör läsningen av Tage Erlanders dagböcker en annan och lika viktig del. Erlander är, kanhända en smula otippat, denna biografis andra huvudperson. Det är genom hans dagböcker Hylands liv ­filtreras och tolkas. Forssberg låter deras liv och karriärer löpa parallellt och speglas i varandra, och vid ett par tillfällen korsas deras vägar. Detta högst medvetna grepp är både lyckat och problematiskt. Det är lyckat eftersom den retoriska kopplingen mellan personen (”legenden”) och det nationella, politiska folkhemsbygget (”hans tid”) blir om möjligt ännu starkare. Det är problematiskt för att denna renodling tenderar att förenkla så till den grad att nödvändiga nyanser, diskrepanser och likheter, exempelvis med journalistikens utveckling i världen utanför Sveriges gränser, osynliggörs.

Hyland – Legenden och hans tid är en bekräftelse av efterkrigstidens Sverige som Landet Annorlunda, som så ofta i de berättelser som kännetecknar Forssbergs generationskohort. Jag menar inte att det är en felaktig bild. Men jag, som får räknas till en senare generation i sammanhanget, undrar vad som kan tänkas ske när andra än fyrtiotalisterna får möjlighet att skriva efterkrigstidens svenska historia – vilka är då de framträdande gestalterna, höjdpunkterna, tonvikterna och kontexterna? Själv ska jag som lärare i mediehistoria absolut verka för att denne ”Hy’land, Lennart” träder fram ur den döda vinkeln och blir en viktig historisk gestalt för en framtida generations förståelse av 1900-talet, exempelvis den studentgeneration för vilken ett till väsentliga delar avnationaliserat medie­landskap är det mest självklara. Men förmodligen kommer Hyland då att utgöra en länk i en helt annan berättelsekedja.

Marie Cronqvist är lektor i journalistik och mediehistoria vid Lunds universitet och för närvarande gästforskare vid Hans-Bredow-Institut für Medienforschung an der Universität Hamburg.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet