Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Historia
Sten Westerberg
Clas Rålamb
Maktspelare i storhetstidens Sverige
Atlantis | 336 s | Isbn 9789173535946
Recensent: Nils Erik Villstrand
I den höjande och sänkande maktens närhet

Clas Rålamb tillhör inte de mest kända gestalterna från den svenska stormaktstiden och har inte lämnat en uppsjö av källmaterial efter sig. Som Sten Westerberg visar i sin nya bok går det ändå att skriva en fascinerande biografi om honom.

Inte bortglömd men inte heller välkänd som Axel Oxenstierna eller Per Brahe – där någonstans befinner sig Clas Rålamb (1622–1698) i historiekulturen drygt tre sekel efter sin död. Han uppmärksammas i en välskriven biografi av Sten Westerberg som framhåller att han ingalunda tagit sig an ”en första rangens aktör i stormaktstidens porträttgalleri”. Frans Mikael Franzéns korta biografi över Rålamb från 1796, ett idolporträtt, har länge starkt präglat vår bild av Rålamb. Den resedagbok han sammanställde under en resa till Konstantinopel och den svit av tavlor han lät göra över sultanen Mehmeds IV:s procession då denne begav sig på jakt har nyligen analyserats av forskare. Han var en av de första svenskar som på nära håll kunde stifta bekantskap med en främmande kultur vid Medelhavet och kulturmöten intresserar vår egen tid. Mest känd är måhända Rålamb som initiativtagare till Stockholms Auktionsverk. Det är också han som gett namn åt Rålambsvägen i Stockholm.

En man som satt spår, men håller Rålamb för en hel biografi? Med facit i hand i form av Westerbergs bok blir svaret ja. Rålamb var involverad i och påverkade många centrala skeenden i svensk stormaktstid. Vi har i honom en möjlighet att följa historien ur ett individperspektiv. Rålamb fick uppleva den under stormaktstiden så rymliga herrehissens potential till dubbla rörelseriktningar, hur den gick upp men också ibland ned – i Rålambs fall dock aldrig lika långt ned som den gått upp. Rovdjuren är som bekant överrepresenterade i det adliga namnskicket men rålamb har närmast pastorala konnotationer och är ett annat ord för rådjurskid.

Clas Rålamb har inte lämnat ett omfattande privatarkiv efter sig med en uppsjö av dagböcker och brev. Därför hör han inte till de gestalter i det förflutna som tack vare ett överflödande material bjuder ut sig till att bli biograferade. Att också personer som av källmässiga skäl är mer svårbiograferade blir föremål för ett studium är viktigt; det kan inte få vara den omhändertagna skrivklådan som avgör vem som uppmärksammas eller glöms bort. Westerberg diskuterar kort i en not den utmaning han ställts inför som forskare då han framhåller hur han varit tvungen att sluta sig till Rålambs karaktär utgående från hans handlingar. Hellre hade han arbetat i motsatt riktning och förklarat hans handlingssätt utgående från hans personlighet.

Hurudan var då Rålamb till sin läggning? Westerberg tvekar inte att dra slutsatser om hans karaktär, och i biografin möter vi en Rålamb som inte helt svarar mot den bild som den florentinske diplomaten Magalotti som besökte Sverige 1674 gav. Magalotti karaktäriserade nämligen Rålamb som en duktig jurist men också som en ”surmulen streber”. Enligt Westerberg var Rålamb en man med ordet i sin makt, han var intelligent, energisk och initiativrik och hade rättskänsla, samtidigt som han kunde superekonomisera med sanningen då han ansåg att situationen så krävde. Westerberg kallar honom skrupelfri ”när det passade”. Att den biograferade inte framställs i en odelat positiv dager bidrar i själva verket starkt till att göra biografin trovärdig. Westerberg har inte låtit Rålamb komma sig så nära in på livet att han börjat tänka som han gjorde och därmed försvara honom i alla hans eller hennes göranden och låtanden. Det vanligast förekommande skeppsbrottet bland dem som skriver biografier är som bekant att de reservationslöst identifierar sig med föremålet för sin biografi och förvandlas till ensidiga apologeter.

Rålamb sändes 1657 på diplomatiskt uppdrag till Konstantinopel. Tack vare att han skrev en utförlig dagbok som i detalj redogör för hur han reste och för vad han såg och upplevde under sin resa blir det kapitel i biografin som behandlar hur han ”satte foten uthur Christenheten” bokens höjdpunkt. Rålamb beskrev på 18 dagbokssidor islam som han helt i enlighet med vad som förväntades av honom kallade galenskap men ändå behandlade neutralt. I Konstantinopel väckte han uppmärksamhet som ”ung och skägglös”. Han kom att bli den förste svensk som dokumenterat sitt (i hans fall negativa) intryck av en kopp kaffe. Han återvände hem med oförrättat ärende på grund av att Karl X Gustav hade gett honom ett omöjligt uppdrag.

Clas Rålamb blev friherre år 1674 men hans anor var rätt anspråkslösa i en tid när just de spelade en viktig roll. Därför hörde han till dem som förespråkade att personliga meriter skulle väga tyngre än fina anor. Han gjorde inte karriär som officer utan som ämbetsman; vi möter honom på centrala poster, som landshövding i Uppland, som överståthållare i Stockholm och som president i Göta hovrätt. Han blev riks- och kammarråd år 1664. Kommissioner utgjorde ett centralt inslag i den svenska statsförvaltningen under 1600-talet. Rålamb utsågs till ledamot av den skånska kommissionen 1669 som kom att spela en viktig roll då de nyerövrade Skånelandskapen integrerades med Sverige. Enligt Westerberg kom Rålamb att bli den tongivande i den skånska kommissionens verksamhet och år 1679 utsågs han att delta i en kommission som tog sig an (miss)förhållandena i det svenska Pommern.

Rålamb förespråkade och var beredd att kämpa för en maktbalans mellan aristokrati och kungamakt, ett ideal som passade illa i ett Sverige som under Karl XI:s tid blev ett tidstypiskt envälde. Han tvingades avgå som riksråd 1682, drabbades av förmyndarräfst och reduktion men var vid sin död ändå en av de rikaste i Sverige.
Westerberg uppmärksammar framför allt Rålamb som ämbetsman och – som ordet ”maktspelare” i undertiteln antyder – politisk aktör. Intellektuella övningar var i Rålambs smak och han menade att de var lika viktiga att ägna sig åt som att hålla kroppen i rörelse. Han gav ut den juridiska handboken Observationes juris practicae. Texten är på svenska och boken, som kom ut i tryck 1674, fick stor spridning i riket. Rålamb var en stor bokvän och utökade sitt bokinnehav bland annat med krigsbyten ur klosterbibliotek under det polsk-svenska kriget från år 1655 som i polsk historiekultur kallas syndafloden. Rålamb var 1690 tvungen att sälja sitt stora bibliotek till Karl XI som överlät det till Uppsala universitetsbibliotek. Det hade varit välkommet om Westerberg litet mer ingående skulle ha presenterat det bibliotek som Rålamb satte så stort värde på.

Rålamb gifte sig tre gånger, varje gång lika klokt, men det verkar som om äktenskapen ändå blev lyckliga. Nio av hans barn blev vuxna och Rålamb intresserade sig alldeles som det förväntades av en man i hans ställning för deras utbildning. Men vi får inte veta så mycket om den äkta mannen eller fadern, helt enkelt därför att källmaterialet inte öppnar några möjligheter till en mer utförlig framställning. Westerberg redovisar Rålambs godsinnehav men med hur stort intresse han tog del i skötseln av gårdarna förblir outrett.

Sin text har Westerberg här och där tryfferat med kommentarer till fenomen i nutiden. Så får läsaren sig serverad diskussionen om bonusar som vår tids parallellföreteelse till åsiktsbrytningarna om 1600-talets godsdonationer eller delges synpunkten att de sanktioner som tillämpas mot misslyckade finansmän har mildrats, eftersom sådana i vår tid inte längre riskerar att få en dödsdom på halsen. Någon läsare kan kanske störas av sådana inslag som strängt taget inte för handlingen framåt, medan andra – i likhet med undertecknad – torde finna dem underhållande.

Westerberg visar sig vara mycket brett påläst om svensk stormaktstid och utnyttjar såväl äldre som nyutkommen forskningslitteratur. Han är noggrann i sitt hantverk och de faktafel jag stött på är så få och små att de inte förtjänar att bli nämnda. Westerberg skriver med pedagogisk ambition. Tack vare de breda kontextualiseringar som ingår i boken lämnas den läsare som har begränsade förkunskaper om svensk stormaktstid garanterat inte utanför. Vad som kan förväntas vara känt på förhand av läsaren och därför med fördel kan utelämnas är som bekant något som kan diskuteras, och ibland får Westerbergs omtanke om sina läsare den litet beklagliga effekten att Rålamb blir perifer i framställningen.

Sten Westerberg har en bakgrund inom företagsvärlden, verkade 1976–1982 som statssekreterare inom den borgerliga regeringen och är i dag det som brukar kallas styrelseproffs. Som barn vistades han på det Beatelund som en gång var Clas Rålambs ögonsten och där den tidigare ägaren var närvarande i form av ett stort porträtt. Också farfar Westerbergs berättelser om sådant som var förknippat med gården gjorde intryck på den unge gossen. Westerberg hade alltså en lång relation till Rålamb när han inledde arbetet med biografin. Han är inte historiker och jag tror inte att biografin skulle ha blivit bättre om han varit det, möjligtvis litet annorlunda.Men ett biografiprojekt som i likhet med Westerbergs om Rålamb får ett ”lyckligt” slut är ett möte och en dialog mellan två personer. Förutsättningarna för en god biografi är optimala om – som i fallet Rålamb och Westerberg – två jämspelta personer med en bred erfarenhet av att leva och verka på olika arenor får möta varandra. Ett jämförbart möte ägde rum då Stig Ramel 1997 porträtterade Gustaf Mauritz Armfelt. Den biograferade parten har inte kommit åt att dominera över den andra med en hagiografi som resultat och inte heller har det biograferande subjektet fått ta över för att möta läsaren i den biograferades förklädnad.

För den som levde under svensk stormaktstid var döden viktigare än livet som levdes som en förberedelse för övergången till en bättre existens. Döden var inte nödvändigtvis ovälkommen så länge den inte kom som en tjuv om natten. Den goda döden innebar att man fick möjlighet att förbereda sig själv och sina närmaste på det som väntade. Dagen innan Rålamb dog besökte han sitt bibliotek och märkte då ut i en bibel som han lämnade öppen vilken text som skulle användas som hans liktext.

Nils Erik Villstrand är professor i nordisk historia vid Åbo Akademi och bland annat författare till Sveriges historia 1600–1721 (2011).

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet