I linje med samtiden och samtidigt i otakt

Yvonne Hirdman introducerade genusbegreppet i svensk feministisk forskning och blev Sveriges första professor i genushistoria. I självbiografin Medan jag var ung skriver hon om hur vägen fram till raketkarriären inom akademin varit allt annat än rak. Hirdmans så kallade ”egohistoria” är fascinerande och underhållande läsning om hur 70-talets kvinnorörelse intog universitetsvärlden, men beskrivningarna av dagens feministiska forskning är lättvindig och raljant.

Undertiteln på historikern och genusforskaren Yvonne Hirdmans självbiografi, Egohistoria från 1900-talet, ger omedelbart fel associationer. Själv tänker jag nämligen ego som i jagjagjag, det självständiga missförstådda subjektet på ensam väg mot upprättelse och framgång; ego, såsom det många gånger tar plats i självbiografier; ego på 2000-talet, en tid då det politiska allt oftare tycks formuleras som jagets självklara rätt att stå i centrum och tala i egen sak.

Yvonne Hirdmans ego-historia är visserligen jag, jag, jag. Men snarare än om det självhävdande, uppförstorade jaget, som klarar sig mot alla odds, handlar boken om lilla jag, det misslyckade, hopplösa och lata, jaget som bara hamnar, inte orkar och simmar med- snarare än motströms. Framför allt är det inget självständigt jag som skrivs fram, utan ett jag inbäddat i en 1900-talshistoria, präglad av välfärdsstatens framväxt och kvinnorörelsens frammarsch.

Nu är det inte vem som helst som skriver sin historia. Det är Yvonne Hirdman, en omstridd, hyllad och framgångsrik kvinnoforskare, Sveriges första professor i genushistoria och en av de första att introducera genusbegreppet i svensk feministisk forskning. Därför är det särskilt spännande att egot framställs i så pass grådaskig dager. Livet framstår som en räcka krokiga småvägar, missade avtagsvägar och halvtaskig tajming, snarare än en rak sträcka med- och motgångar på väg mot att bli den framgångsrika individ som nu sitter vid datorn.

Yvonne Hirdman föddes in i en borgerlig familj vid andra världskrigets början. Pappan var, som hon beskriver det, av ”adlig sossesläkt” (farmodern arbetarförfattaren Maj Hirdman) och mamman, vars historia hon skrivit i den Augustprisbelönade boken Den röda grevinnan, en kommunistisk intellektuell ”utlänning”, en förvärvsarbetande husmor klädd i morgonrock och portfölj, aldrig hemma vid samma tider som de andra mammorna i kvarteret. I drastiska ordalag formulerar Hirdman den tidiga avsmaken för det kvinnor satts att utföra, det obetalda hem- och omsorgsarbetet, lågt värderat och erbarmligt tråkigt. Att bli kvinna framstod huvudsakligen som ett straff och en begränsning: ”Kvinna: ett äckligt ord fyllt av outtalade snuskigheter, ett ord som dryper av hona.” Själv vill hon ut och upptäcka världen, livet, sig själv! Trots att hon är påfallande svag och blir underkänd i realskolan ska hon ta studenten. Så gjorde nämligen barnen i finare familjer, även om de var ”fattiga och hade löss”. Det borgerliga bildningsidealet förmedlades genom outtalade krav på att vara bäst utan att för den skull plugga livet ur sig. Hur hennes föräldrar, genom trix och fix, lyckades manövrera sin något bångstyriga dotter genom skolsystemet förefaller som litet av en gåta.

Student blir hon ändå, till sist, på den tiden när få, men allt fler tog denna examen. Oplanerat gravid vid tjugo, innan den fria aborten och trots preventivmedel. Hon ingår äktenskap med barnets far av konventionella skäl, men behåller sitt flicknamn. Av den rusiga tonårstiden med sexuellt uppvaknande finns inte mycket kvar: ”deterministisk passivitet, en känsla av att jag och min vilja var som små nedtrampade tussilagor.” I ren trots, kanske på grund av depression, börjar hon att plugga. Och världen kommer närmare. Vietnamkriget, studentuppror i Paris, kårhusockupationen i Stockholm, sena nätter och spirande tankar om fri kärlek och sex. Samtidigt orkar hon knappt läsa tidningen, vågar inte, vill inte. Hon cyklar ner till kårhuset och lyssnar på brandtalen, men vet inte vad UKAS är och vågar inte fråga. Inte heller känner hon sig särskilt bekväm med akademin och det vetenskapliga. Trots att hon lyckas tråckla sig igenom utbildningssystemet och till och med blir doktorand, inger vetenskapen mest känslor av osäkerhet. Med roande uppriktighet beskriver hon hur det är långt senare i karriären som hon lyckas genomskåda det ”förmärkvärdigande” språk som många gånger fungerar som portvakt in i akademins inre kretsar. ”Osäkerhet. Och magi. Så uppfattade jag nog det ’vetenskapliga’. Alltså bäst att hålla käft.”

Men käft höll hon inte. Snarare blir hennes senare karriär inom universitetsvärlden en av de mer högljudda, uppmärksammade och omstridda.

Men käft höll hon inte. Snarare blir hennes senare karriär inom universitetsvärlden en av de mer högljudda, uppmärksammade och omstridda. Hon är med om att starta den första feministiska sammanslutningen inom akademin, Forum för kvinnoforskning, som senare kom att utvecklas till dagens Genusvetenskap. Hon söker, överklagar och vinner både en tjänst som forskarassistent och den första professuren i Genushistoria, för att sedan bli handplockad både som utredare i maktutredningen och professor på Arbetslivsinstitutet. Maken till raketkarriär i akademin får man leta efter. Alltmedan hon ensam har hand om två barn, längtar efter kärleken och går i jungiansk terapi för att få ordning på sin spökande själ.

Det är fascinerande läsning. Inte enbart för att Hirdman är en underhållande stilist – hon använder ett språk som visserligen då och då havererar i alltför många utropstecken och halvt avbrutna meningar, men som oftast förmedlar en sällsam närvaro och samtidig distans till sitt berättarjag. Känslofyllda dagboksanteckningar och halvfärdiga diktalster blandas med nyktra uppläxningar från dagens Yvonne Hirdman, som i sin tur ibland hejdas i sin framfart: minns jag verkligen rätt? Som när hon beskriver hur hon, som ensam nyinflyttad nittonåring, söker upp RFSU:s lilla butik vid Medborgarplatsen för att lära sig sätta in ett pessar. Ett pinsamt tilltag, som dessutom misslyckas kapitalt, ett år senare föds det första barnet.

Ja, ni har ju inte en tydlig – vad det nu var – att haka upp det på, sa den förhoppningsvis snälla människan, här är minnet vitt som en nysnöad kyrkogård. Eller sa hon att det var rakt, vilket var ovanligt, förmodligen onormalt (och okvinnligt tänkte jag, rak till och med där, inga kurvor någonstans) och att det saknades något därinne att haka fast den där lilla hala gummibiten på – nära fiasko var det. Och svårt, svårt att fästa med två små fingrar och leta reda på något slags utbuktning att fästa den på. Så gick det ju som det gick också.

Men det är inte enbart den smått oemotståndliga stilen som får mig fast. Det handlar också om det hon beskriver, en del av kvinnorörelsens historia som tidigare sällan berättats. Framför allt gäller det tiden efter det mytomspunna sjuttiotalet med dess stormöten, demonstrationer och vilda diskussioner, tiden då feminism och kvinnosak går från att uppfattas som ett obskyrt och omstritt särintresse till ett ämne på var mans (ja, just mans) läppar. Men det är också en beskrivning av hur en vital och central del av kvinnorörelsen faktiskt tog vägen in på och utvecklades inom universiteten, genom olika seminarier, fora och intressegrupper som kämpade för att sätta kvinnor, kvinnors frågor och senare genus på dagordningen. Skillnaden gentemot dagens akademiska kultur och klimat är slående. Forskarvärlden, innan utvärderingshysterin, professionaliseringen och linjestyrningen, förefaller vara en fri, kreativ och långt mindre genomkontrollerad värld. Samtidigt styrs den av godtycke, kontakter och traditionella värderingar. Hirdmans egen väg till genusforskningen är en slående illustration. När hon, som färdig c-student, hör rykten om att forskningsprojektet Sverige under andra världskriget (SUAV) kan finansiera doktorander i historia, tar hon fram skrindan och stoppar ner ungarna, går upp till professorn och undrar om hon kan få börja doktorera. Han föreslår att hon ska undersöka andra världskrigets inverkan på familjelivet – ett kvinnoämne, för en kvinna. Hon vägrar, blir antagen ändå, och börjar i stället skriva om kommunistpartiet, en avhandling om politik och ideologi, riktiga, viktiga frågor. Och så, successivt, av slump lika mycket som av intresse, börjar hon utforska kvinnornas villkor och roll i historien.

Det är så hon förmedlar sin historia. Hon är påfallande i linje med tiden och samtidigt i otakt. Obekväm, illojal – inte minst mot sig själv – och samtidigt i tidens mittfåra. Boken erbjuder underhållande, informativ och avväpnande läsning. Samtidigt kan jag inte låta bli att notera ett successivt skifte i tonfall. Ju mer vi närmar oss samtiden, desto mer lojal blir hon mot sig själv. Alltmer sällan tycks hon få anledning att läxa upp sig själv och sätta sig i perspektiv. Det är hon mot en relativt svartvit värld, hon i en ständig kamp mot manssamhället. Och inte undra på. De ingående beskrivningar vi får av exempelvis konflikterna kring den första professuren i Genushistoria vittnar om ett klimat där varken kvinnor, kvinnoperspektiv eller den begynnande feministiska kunskapsproduktionen stod särskilt högt i kurs.

Å andra sidan gäller den alltmer tvärsäkra tonen även det inomfeministiska samtalet. I en tio sidor (alltför) kort passus mot slutet av boken skåpar Hirdman ut såväl radikalfeministisk som poststrukturalistisk feministisk forskning, två synnerligen innovativa och kunskapsproducerande grenar inom de senaste decenniernas feministiska forskning, som onödiga, oviktiga och framför allt obegripliga avarter från huvudfåran. Hon raljerar över den heterosexuella matrisen – ”som om man därmed löst ett problem” – och liknar radikalfeminismens fokus på sexuell makt vid ett förvridet vulgariserat sjuttiotalsperspektiv. Och här kan jag faktiskt inte låta bli att undra en aning över sexualiteten.

För både den queera och radikalfeministiska forskningen sätter sexualiteten i fokus, visserligen på olika sätt och med olika resultat, men ändock. Och är det något Yvonne Hirdmans genusforskning låter bli att adressera är det just sexualiteten. Hon beskriver till och med hur hon, när hon lanserar sin genussystemmodell, inspireras av Gayle Rubins teori om hur genus skapas genom åtskillnad, hierakisering och (hetero)sexuell organisering – Rubin, som är att betrakta som en av queerteorins föregångare. ”Men vi tog ordet. Och tog bort sex. The gender-system. Nice.”

Varför detta aktiva bortseende från sexualiteten var nödvändigt ter sig svårt att förstå. Är det något som löper som en röd, litet fransig, och ständigt oroande tråd genom boken är det ju just relationen till sexualiteten. Hon beskriver sig tidigt som något av en femme-fatale, någon som vill mer, vill ut, vill älska och åtrå. Samtidigt kommer baksmällan när hon inser att männen inte vill ha en sådan kvinnofigur. Och att kvinnans insats alltid är så mycket större – på smällen, som hon blir alldeles för tidigt.

Och män! Som snöpte mina tankar och fick mig att tvivla på mig själv! Dessa struttande tuppar, dessa patetiska manliga chauvinister, dessa egocentriska, pompösa och löjliga idioter! Och jag kunde ha tillagt: dessa åtråvärda varelser! Dessa gudar, kungar, dessa kroppar! Varför låg de inte för mina fötter? Varför skulle jag tvingas till förödmjukande spel för att få dem i säng? Denna förbannade sexualitet som gjorde livet så outhärdligt plågsamt. För lite, för fel. Fel. Fan. Fiasko.

Boken är full av liknande citat, där den ständiga kampen för att uppfattas som ett fullvärdigt kvinnosubjekt inom en heteronormativ ordning formuleras som själva kärnan i kvinnokampen. När hon, efter hand, väljer att gå ut ur Grupp 8 är en av anledningarna att där talas alltför litet om sexualitetens maktordning, förödmjukelser och njutning – det som för henne ter sig som pudelns kärna. Så när Hirdman, så liksom lättvindigt och raljant, avfärdar de två stora teoretiska huvudfåror inom de senaste decenniernas feministiska forskning, som försökt adressera relationen mellan genus och sexualitet, blir jag därför både irriterad och förvirrad. Irriterad, för att den illojala, raljanta tonen faktiskt är mindre smickrande när den används mot en efterföljande generation och av en person som numera har både makt, status och position. Och förvirrad, för att jag helt enkelt inte förstår problemet. I min läsning ter sig nämligen Yvonne Hirdmans ego-historia från 1900-talet helt enkelt som en berättelse synnerligen väl lämpad för en analys av hur genus och sexualitet är intimt sammanvävda. Bland det den tydligast visar, på ett både underhållande och tänkvärt sätt, är att vi inte helt och hållet kan förstå genusordningens mekanismer utan att också inkludera den sexuella makten, identiteten och begäret.

Fanny Ambjörnsson är socialantropolog och docent i Genusvetenskap vid Stockholms universitet.