Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Politik & samhälle
Jonas Lindström
Drömmen om den nya staden
Stadsförnyelse i det postsovjetiska Riga
Arkiv | 245 s | Isbn 9789179242428
Recensent: Anna Storm
I Riga hushållar man med planer

I sin läsvärda bok skildrar Jonas Lindström Rigas historia ur letternas perspektiv. Främlingar har präglat staden. I dag tycker letter att Riga är ockuperat av globala aktörer och turister. Hur stadsplanerar man när själva begreppet planering är negativt laddat?

Lettlands enda stora stad, Riga, är en stad för främlingar. Balttyskar, judar, ryssar - alla har de under 1900-talet satt sin prägel på staden, språkligt, kulturellt, ekonomiskt och fysiskt. Den lettiska befolkningen däremot har på olika sätt varit utestängd från makten över staden och har fortfarande ett kluvet förhållande till den. Den lettiska nationella identiteten rymmer heller inte något urbant element, utan sätter bonden, landsbygden och naturen i centrum.

En första period av lettisk självständighet varade i drygt två decennier, mellan 1918 och 1940. I samband med Sovjetunionens upplösning blev Lettland återigen en egen nation 1991. I kölvattnet av de dramatiska förändringar som övergången till ett marknadsekonomiskt samhälle medförde tycktes staden ockuperad på nytt - men nu av utländska investerare och västerländska turister.

Så kan man närma sig Rigas förflutna, utifrån den lettiska befolkningens relation till stadens ockupationsmakter. Med en sådan utgångspunkt kan man försöka belysa vilken roll dessa historiska skeenden har spelat för stadens fysiska och idémässiga omvandling under de senaste tjugo åren. Vilka minnen och drömmar har präglat dagens stadsbyggande i Riga? Varifrån hämtas inspiration respektive avskräckande exempel och vilket har det konkreta resultatet blivit? Ungefär så skulle jag vilja beskriva ansatsen i Jonas Lindströms avhandling Drömmen om den nya staden: Stadsförnyelse i det postsovjetiska Riga.

Det är en mycket läsvärd bok. Dispositionen är tydlig och de olika delarna väl integrerade. Lindström behärskar konsten att hänvisa både bakåt och framåt på ett sätt som både skapar nyfikenhet på det som ska komma och en känsla av sammanhang med det som tidigare sagts. Han gör en indelning i fyra perioder från 1850 till i dag och ägnar nästan halva avhandlingen åt tiden fram till Sovjetunionens upplösning. Denna genomgång kombinerar han med utblickar på internationella stadsbyggnadsideal. Den andra halvan av boken behandlar det postsovjetiska Riga och den pågående förändringsprocess Lindström benämner ”urban postperestrojka”. Här bygger hans resonemang på eget källmaterial: dryga tjugo intervjuer med offentliga och privata aktörer, officiella stadsutvecklingsplaner under perioden 1995-2005, turistbroschyrer, marknadsföringsfilmer, webbsidor och observationer i fält.

Lindström är sociolog, men betonar i sin studie vikten av historiskt djup för att förstå samtidens komplexitet. Emellertid är det nästan uteslutande den lettiska rösten som helt okommenterat får komma till tals i ett slags baklängeshistoria. Logiken synes vara att eftersom Riga i dag är huvudstad i Lettland är det representanter för denna etniska grupp som också har mandat att beskriva samtiden och det nära förflutna. Det stora antal människor av annan etnisk tillhörighet, som också torde kunna göra anspråk på Riga som ”sin” stad, får i första hand en roll som ”outsiders” mot vilka de lettiska aktörerna positionerar sig. Nog för att Lindström lyfter fram begrepp som ”motstigmatisering” av en tidigare elit i samband med plötsliga maktskiften, men det finns flera besvärande tystnader; bland annat saknas en diskussion om hur den judiska befolkningens mörka och ljusa platser manifesterats i staden. Och vart tog Rigas majoritet av rysktalande vägen efter 1991?

Utöver geografisk bredd och historiskt djup eftersträvar Lindström en aktiv teorianvändning i förhållande till empirin. Det är lovvärt, men hans begreppsanvändning fungerar inte klockrent. Det egna begrepp han lanserar - urban postperestrojka - är tänkt att sätta fokus på en process snarare än ett tillstånd (som till exempel ordet ”postsovjetisk” signalerar), men det är svårt att se att det tillför något viktigt som inte också sägs på enklare sätt. Ett annat begrepp som han lånat av historikern Lennart Lundmark är ”social temporalisering”, med vilket denne vill lyfta fram hur förhållandet mellan erfarenhet och förväntan avgör hur samtiden formas. Lindström skulle ha vunnit på att borra djupare här, till exempel via det fält av internationell kulturarvsforskning som under de senaste decennierna har utvecklat just denna fråga, bland annat med avseende på förändringar i stadsrummet.

Att han skriver på svenska för en svensk publik är uppenbart och skulle ha förtjänat en reflektion. Vad har det fört med sig när det gäller kontextualisering och perspektivval? Min gissning är att det lettiska tolkningsföreträdet hade blivit mer transparent och därmed ännu mer problematiskt om han till exempel skrivit på engelska. Lindström redogör noggrant för sina första möten med Riga, sin upplevelse av att sakna egentliga förkunskaper om staden och hur hans arbete begränsats av att han inte talar vare sig lettiska eller ryska. Han framhåller dock värdet av utifrånperspektiv och som en representant för den svenska läsekretsen tycker jag att han erbjuder både överblick och detaljinformation på en bra nivå. Visuellt material spelar en förhållandevis stor roll i avhandlingens empiri, men kunde ha varit betydligt rikare i själva bokens utformning. Några bilder finns där, men jag saknar såväl stadskartor från olika perioder som bilder på en mängd för avhandlingen viktiga miljöer.

Den historiska exposén börjar 1850 då Riga ingick i en autonom balttysk region under tsarrysk hegemoni. Genom industrialisering och urbanisering förvandlades staden till den tredje största i det ryska imperiet. Vid sekelskiftet 1900 var Riga ett kosmopolitiskt och industriellt centrum. där många behärskade såväl tyska och ryska som lettiska. Åren före första världskriget hade Riga hela 530 000 invånare (att jämföra med Stockholms 350 000).

Den andra perioden tar sin början 1918 med proklamerandet av ett självständigt Lettland. En drastisk befolkningsminskning följde, delvis beroende på att merparten av industrin flyttades till det nybildade Sovjetunionen. År 1940 annekterades Lettland av Sovjetunionen för att året därpå ockuperas av Nazityskland. Det senare uppfattades dock av många som en befrielse. Under andra världskriget förintades stora delar av den judiska befolkningen i Riga och strax utanför stadsgränsen fanns koncentrationsläger och stora massgravar.

Under den tredje perioden, 1945-1991, var Riga huvudstad i sovjetrepubliken Lettland. Industrin fick återigen ett uppsving och staden blev en av Sovjetunionens modernaste och därtill en turiststad som betraktades som ”västlig”. När sovjetiska filmer skulle utspelas i Västeuropa fick Riga ofta stå till tjänst med miljön. Staden byggdes ut, den fick sin första skyskrapa och försågs med storskaliga förortsområden.

Dessa tre perioder har satt sin prägel på dagens Riga. En gatas olika namn illustrerar tydligt de tvära förändringar som staden genomgått. Lindström exemplifierar med en gata som i tur och ordning hetat motsvarande Stora sandgatan, Alexandergatan, Revolutionsgatan, Frihetsgatan, Adolf Hitlers gata, Frihetsgatan, Leningatan och slutligen Frihetsgatan igen.

Så är vi då framme vid den egentliga undersökningsperioden, från 1991 till i dag.Här ligger fokus tydligare på idéer och drömbilder som knutits till stadens fysiska utformning. Lindström börjar med att analysera officiella stadsplaner vilkas upphovsmän brottas med uppgiften att planera i ett samhälle där själva ordet ”planering” har fått stark negativ laddning genom kopplingen till den tidigare sovjetiska totalplaneringen. Den egentliga styrningen ligger enligt författarens informanter dessutom i händerna på privata aktörer och hela mark- och egendomsfrågan är ett dilemma som dröjer kvar efter sovjettiden, då staten ägde det mesta. Lindström driver en övergipande tes att den nuvarande stadsomvandlingens starkaste karaktärsdrag är att distansera sig från sovjettiden - ”avsovjetisering”. Det låter logiskt, men det är svårt att bli klok på om det verkligen är detta stadsplanerna uttrycker. Visst karaktäriserar de 60-talets stora bostadskomplex som dåliga livsmiljöer, men så uppfattas också stora delar av den tidigare västvärldens ”miljonprogramsområden”. I stället framträder flera exempel på hur stadsplanerna innehåller betydande kontinuiteter; stor hänsyn har tagits till de sovjetiska generalplanerna. Det finns en spänning här som Lindström inte döljer men heller inte tränger närmare in i.

I nästa steg tittar författaren närmare på ett antal projekt som kan samlas under parollen ”att sätta Riga på kartan”. Det handlar om skyskrapor, köpcentrum och omvandling av Rigas hamnområde och flygplats med namn som Da Vinci-tower, Riga Soho och Riga Airport Business Park. Enligt en av Lindströms informanter har Riga blivit en ”lekplats” för arkitekter och entreprenörer, som inte tar hänsyn till stadens storlek och behov. Att delar av Rigas centrum utsågs till världsarv 1997 betecknas av en av dessa entreprenörer som ett misstag, som fått konsekvensen att området framstår som ointressant.

Bakom de storslagna satsningarna finns föreställningen att turistnäringen är den nya tidens viktigaste inkomstkälla, framför allt efter Lettlands EU-medlemskap 2004. Ironiskt nog betraktas Riga nu som en ”öststad” där förutom kulturhistoriska miljöer även billig sprit och utbredd prostitution lockar. Enligt en uppgift från 1996 arbetade 4-5 procent av Lettlands kvinnliga befolkning mellan 15 och 29 år med sexrelaterade tjänster (och av de prostituerade kvinnorna i Riga var 90 procent rysktalande, det vill säga inte letter). Många rigabor sägs uppleva att stadens centrum blivit ett reserverat område för den globala marknaden och för utländska turister. Lindström visar på aktörernas paradoxala strävan att göra Riga unikt genom att söka efterlikna andra städer och hur ett ideal om ”anti-planering” fungerar som ett sätt att distansera sig från sovjettiden.

Detta att vara unik genom att vara lik återkommer även i det tredje empiriska område som avhandlingen analyserar, nämligen de delvis realiserade planerna på nya bostadsområden. Här beskriver Lindström hur Lettlands ekonomiska uppsving 2003-2004, när det efterlängtade välståndet äntligen tycktes vara inom räckhåll, medförde en ”ketchupeffekt” i byggandet. Exklusiva ”gated communities” växte snabbt fram, både i form av höghus och som lägre förortsbebyggelse med namn som Panorama Plaza och Sun Republic. Här skulle lyckliga människor ur medelklassen bo bakom moderna säkerhetssystem tillsammans med likasinnade, nära natur och vatten. Lindström menar att de drömbilder som dessa projekt utmålade bör knytas till såväl en lettisk identitet kopplad till naturnära livsmiljö, som till en strävan att följa internationella urbana trender, inte minst den amerikanska förortsdrömmen.

Avhandlingens slutsatser är att dagens stadsomvandling i Riga präglas av tre integrerade strömningar: avsovjetisering, lettifiering samt globalisering. Dessa strömningar är intressanta och väl beskrivna, men boken bär också på skevheter och tystnader. Det handlar framför allt om maktförhållanden som inte tydliggjorts och problematiserats. I en spekulativ och ganska mörk framtidsfundering gissar dock Lindström att Riga, drömbilderna till trots, snart kommer att präglas av en allt större segregering, inte minst genom boendet, där nyproducerade exklusiva områden hålls tydligt avskilda från de gamla sovjetiska höghusen, vilka fortfarande utgör 60 procent av stadens bostadsbestånd. Huruvida denna nya hierarki i så fall kommer att följa uppdelningen rik-fattig eller vidmakthålla skiljelinjen mellan letter och ”främlingar” i Riga återstår att se.

Anna Storm är postdoc vid Centre for Baltic and East European Studies (CBEES) vid Södertörns högskola. Hennes forskningsintressen rör industri och kulturarv, för tillfället med fokus på kärnkraft och minnesarbete i projektet ”Politics of remembering. Contested heritage processes at Ignalina and Barsebäck nuclear power plants”.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet