Politik & samhälle

I stället för pluralism kan vi få balkanisering

Det är identitetspolitikens fel! – Makt, mobilisering och mångfald
Ulf Bjereld & Marie Demker

Timbro
116 sidor
ISBN 9789177032557

| Respons 5/2021 | 9 min läsning

Ulf Bjereld och Marie Demker vill nyansera synen på identitetspolitik och rehabilitera den som praktik. De lyfter fram viktiga frågor, men det finns drag i identitetspolitiken som de inte problematiserar, såsom tron att man kan ha copyright på kulturella uttryck och utpekande av inre fiender inom minoritetsgrupper. Risken finns att vi delar upp oss i fraktioner som bara talar den egna identitetens språk.

Vi måste värna det politiska.

Med dessa kloka ord inleds den sista delen i Ulf Bjerelds och Marie Demkers essä Det är identitetspolitikens fel! – Makt, mobilisering och mångfald. Den utgör ett försök att sondera en ofta utskälld företeelse: identitetspolitik. Författarna konstaterar att begreppet identitetspolitik ofta används för att diskreditera motståndare och att få tar sig tid att definiera vad det egentligen är man talar om. Det finns ett antal sådana begrepp i den offentliga debatten – postmodern, nyliberal, fascistisk, relativism – och de används ofta i sammanhang, i vilka publiken helt håller med den som yttrar sig. Med jämna mellanrum dyker ord av detta slag upp, som enar genom att splittra, men som tycks avspegla en realitet som tillräckligt många känner igen sig i. Bjereld och Demker vill nyansera synen på identitetspolitik och rehablitera den som praktik genom att visa på vilket sätt det kan vara meningsfullt att förstå den på dess egna villkor, givet den specifika politiska kontext vi befinner oss i.

Med jämna mellanrum dyker ord av detta slag upp, som enar genom att splittra, men som tycks avspegla en realitet som tillräckligt många känner igen sig i.

Deras analys situerar identitetspolitikens betingelser till en specifik utveckling som utmärker vår samtid. Efter murens fall har motsättningen mellan kapital och arbete avtagit och kan inte längre på samma sätt artikulera och strukturera den politiska debatten; globalisering och individualisering tar vid på allvar, vilket påverkar hur människor förstår och hanterar det politiska. Det är i denna specifika kontext som identitetspolitik väcks ”och det är i det sammanhanget som behovet av såväl identitetspolitik som behovet av den rasande kritik som den väcker ska förstås”, konstaterar författarna.

En dimension som de tar fasta på är att identitetspolitik inte är detsamma som ideal om mänskliga rättigheter, individens skydd från staten (med andra ord liberala principer). Identitetspolitik handlar om representation av en kollektiv identitet som människor tillskriver sig eller har, och på basis av denna kollektiva enhet åberopar olika rättigheter, krav, reformer, erkännande, representation och så vidare. Det är en viktig poäng som alltför sällan lyfts fram.

Författarna tar även upp GAL–TAN-skalan som en ny dimension för att förstå den politiska geografin. Initialerna står för grön, alternativ och liberal respektive traditionell, auktoritär och nationalistisk och med hjälp av skalan har man till exempel bättre kunnat förklara och förstå exempelvis högerpopulismens frammarsch i Europa, men även identitetspolitiken. Detta, menar Bjereld och Demker, leder till att den klassiska uppdelningen mellan höger och vänster omfattas av dimensioner som leder till interna motsättningar:

Vi får således flera olika konfliktytor i den diskussion som ofta benämns identitetspolitik. De som helt motsätter sig identitet som grund för mobilisering gör det med olika förtecken, på samma sätt som de som bejakar identitet för mobilisering gör det med olika förtecken. Och dessa konflikter inramas ideologiskt av motsättningen mellan vänster och höger och mellan GAL och TAN – där till exempel vänster/GAL kan stå mot vänster/TAN och höger/GAL kan stå mot höger/TAN.

Författarna tar upp fyra olika politiska positioneringars inställning till identitetspolitik utifrån GAL–TAN-skalan: 1) Subjektivistisk, som ser identitet som ”självvald och självupplevd autentisk grund för att driva intressepolitik”. Dessa grupper är positivt inställda till identitetspolitik. Här placeras exempelvis RFSL och Sametinget. 2) Liberal individualism, som tenderar att vara kritisk mot identitetspolitik och ser en risk för att den kan leda till att individen underordnas gruppen. 3) Objektivistisk, som menar att identitetspolitiken flyttar fokus från frågan om resurser och objektiva klassförhållanden. 4) Deterministisk med auktoritära drag, i vilken identitet inte ses som ett subjektivt val utan som något essentialistiskt och oföränderligt, och där man är negativt inställd till andra identiteter som försöker få inflytande.

För att exemplifiera hur identitetspolitik kan uttrycka sig konkret tar författarna upp RFSL/RFSU, samisk organisering, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Man bör ändå tillskriva Bjereld och Demker ett visst mod för att de tar upp SD i samma andetag som de behandlar de andra, eftersom man ofta tenderar att vilja skilja dem åt. Författarna landar i att identitetspolitik är av godo, förutsatt att man knyter identiteten till de värden och intressen som gruppen företräder och påvisar vilka intressekonflikter som de facto står på spel.

Ulf Bjereld och Marie Demker. Foto: Johan Wingborg

Bjerelds och Demkers bok lyfter fram en rad viktiga frågor som rör identitetspolitiken och klargör en hel del positioner som inte alltid kommer på tal. Men det finns drag i identitetspolitiken som de undviker att problematisera på ett mer djupgående plan och som handlar om vilka sociala processer och krafter som emanerar från denna typ av mobilisering.

Det första gäller det man kallar ”cancel culture”, det vill säga att personer vilkas åsikter anses hota den egna gruppen skall tystas genom att förvisas till en offentlig skamvrå. Sådana krafter tenderar inte att leda till pluralism och mångfald, utan snarare till att en enda åsikt görs legitim. Det finns en rad exempel på detta, både från Sverige och USA.

Författarna problematiserar visserligen metoo-rörelsens juridiska övertramp, men de menar att den går bortom detta och handlar om ”moral och förtroende”. I lyriska drag skildrar de något som i mina ögon inte ter sig som något annat än ett skräckexempel på hur det går till när människor en masse skipar egen rättvisa, oavsett hur ädelt målet för kampen än är.

Vidare kan man konstatera att vissa förespråkare för identitetspolitik stärker den egna gruppen genom att hitta yttre fiender som hotar deras ”vara”. Här finner man ”kulturell appropriering”, som författarna behandlar kort. De citerar en författare som menar att man skall tänka till om man ”lånar” något från en annan kultur. Enligt min mening är det legitimt att tala om kulturell appropriering när det gäller till exempel muséer som sitter på en hel del stöldgods, men inte när det handlar om att hylla eller vilja ta del av en kultur man tycker om. I den mest extrema formen av denna inställning ses kultur som något man kan ha ”copyright” på och som endast en grupp har rätt att åtnjuta – endast en folkgrupp kan utan ängslighet bära en viss typ av kläder eller komponera en viss typ av musik. Det representerar en väldigt statisk syn på kultur som något essentiellt, oföränderligt och determinerat.

Förknippat med identitetspolitiken är också attacker mot individer som inte anses leva upp till det representanter av gruppidentiteten menar är gruppens ”sanna identitet”. Anklagelser som acting white och att vara ”husblatte” eller uppfattningen att någon inte är ”tillräckligt” homosexuell är exempel på detta. Denna metod att identifiera ”inre fiender” är ett auktoritärt sätt att upplysa gruppens medlemmar om vilka normer och regler man bör underkasta sig. Priset för att bryta mot dem medför inte sällan ett uteslutande från gruppen.

Tendens till cancel culture, kritik av kulturell appropriering samt utpekandet av den inre fienden gör att dessa grupper snarare hör hemma i TAN än i GAL, det vill säga i författarnas fjärde kategori – deterministisk med auktoritära drag – tillsammans med högerpopulistiska rörelser.

Det är uppenbart att författarna har en större förståelse för minoritetsgruppers identitetsmobilisering än för dem som påstår sig företräda majoritetssamhället. Men det finns ingenting som säger att dessa minoritetsgrupper har något mer gemensamt med varandra än att de är i minoritet. Interna strider mellan dessa grupper är aldrig långt borta: feminister som av minoriteter anklagas för att vara color blind, polemik mellan transrörelsen och feminister, religiös motvilja gentemot HBTQI-personer, motsättningar mellan olika etniska och religiösa minoriteter och så vidare. Och i stället för en pluralism av åskådningar riskerar vi att få en balkanisering av samhället där konflikterna tycks oöverstigliga.

Ytterligare en dimension författarna inte problematiserar och som ofta kommer upp i samband med identitetspolitiska rörelser är idén om en strukturell rasism, sexism och heteronormativitet.

För en tid sedan handlade kampen om att bekämpa rasism, sexism och homofobi. I dag handlar det snarare om att bevisa att man inte är rasist, sexist eller homofob. Man kan fråga sig vad som händer med samspelet mellan människor, när man redan på förhand identifierar sig som en potentiell förövare eller ett offer i mötet med andra. Vilken typ av relationer skapas under dessa premisser? Vill vi ens närma oss varandra då?

Oavsett detta hänger idén om strukturer tätt ihop med idén om majoriteten som ett genuint hot mot minoriteter och majoriteten som ett problem för jämlikhet. Historien gör det svårt att förneka att minoriteter är särskilt utsatta. Men det får inte heller leda till att vi glömmer att majoritetsprincipen, vid sidan av rättsstaten, utgör en grundbult i ett demokratiskt system. Majoritetsprincipen är arvet från en frigörelsekamp som avsatte ett minoritetsstyre och som drevs just av ett starkt ideal om jämlikhet.

I linje med det Bjereld och Demker beskrivit, men annorlunda uttryckt, kan man se identitetspolitik som uttryck för en politisk identitetskris i en tid när vårt samhälle blivit alltmer heterogent och vi har förlorat en del av den suveränitet som utgjorde arenan för det politiska, nämligen nationalstaten.

Bjereld och Demker har helt rätt när de skriver att det är tur att vi lämnat idén om revisorsstaten, ”befriad” från konflikter, bakom oss. Det vi nu står inför är möjligheten att formulera idéer om det politiska, om det gemensamma, om vad det innebär att vara medborgare. Och när vi gör det skadar det nog inte att damma av Jean-Jacques Rousseaus idé om allmänviljan, som inte är summan av allas individuella viljor, utan en vilja att i det politiska handlandet och övervägandet ta hänsyn till det gemensamma bästa. Det innebär också att man tvingas att sätta sig in i andra människors livsvillkor och inte enbart utgå från sina individuella preferenser och behov. Det är svårt, men om vi inte gör det riskerar vi att dela upp oss i fraktioner som inbördes missförstår eller till och med hatar varandra – och med det enda gemensamma att vi talar samma språk: den egna identitetens idiom.

Så, ja, vi måste värna det politiska.

Publ. i Respons 5/2021
I FOKUS | Demokratins kris
Relaterat
Krönika

De olika arven efter ”68” lever fortfarande kvar

Åren mellan 1965 och 75 – för det är oftast detta vi menar när vi talar om ”68” – var en eruption som vi fortfarande präglas av. Som Henrik Lundberg...


Matilde Anxo Tiozzo

Matilde Anxo Tiozzo är frilansskribent och doktorand vid EHESS och Göteborgs universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark