Föregående

nummer

Fredag 31 oktober 2014

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Politik & samhälle
Anna Arutunyan
Tsar Putin
Myter, makt och despotism
Ordfront | 312 s | Isbn 9789170376603
Recensent: Gudrun Persson
Ibland är en dålig bok bara en dålig bok

Anna Arutunyan försöker legitimera Putins styre, fastän hon inte säger det öppet. Källkritiken är obefintlig, oredan i tankarna direkt plågsam och konspirationsteorierna mer komplicerade än de brukar vara i Ryssland. Ingen konspirationsteori behövs för att förklara denna bok - den är bara mycket dålig.

Böcker om Rysslands president Vladimir Putin saknas inte. I min bokhylla står ett tiotal och en sökning i Libris ger över 200 träffar i svenska bibliotek. Anna Arutunyan har skrivit ytterligare en, med den skillnaden att den inte handlar särskilt mycket om Putin. Den svenska titeln är Tsar Putin - Myter, makt och despotism. Den skrevs på engelska och heter då The Putin Mystique vilket ger en antydan om innehållet.

Arutunyan tecknar en diffus bild av den ”mystik” som sägs omge Putin. Hon skriver om ”den ryska själen” och menar sig ha belägg för att Putin är en traditionell rysk självhärskare, en despot som Ivan IV (”den förskräcklige”) eller Josef Stalin. Ryssland i dag är enligt henne en feodal stat med samma mekanismer i maktutövningen som på 1400-talet, med feodalherren och hans vasaller. Hon skriver visserligen att boken inte ska ”hävda det urgamla masochistiska antagandet att ryssarna helt enkelt behöver en tsar och en stark härskare och att vi inte ska vänta något annat av deras styrelseskick”. Och sedan är det just det hon gör! Detta är långt ifrån något nytt synsätt och både ryska och utländska forskare skriver ibland på detta tema, bland andra den svenske nationalekonomen Stefan Hedlund, som också citeras i boken. Men Arutunyan hanterar temat sämre än de flesta, och dessutom är hon en slarvig journalist.

De intressanta frågor som hon hävdar att boken handlar om - hur ryssarna formar sitt förhållande till statsmakten och ekonomin och de regler som styr detta förhållande - är ett forskningsämne som kräver kunskap och analys. Arutunyan visar varken prov på det ena eller det andra, och frågorna blir obesvarade. Källkritiken är obefintlig, okunskapen om Rysslands historia iögonenfallande, konspirationsteorierna är många och än mer komplicerade än de vanligtvis är i Ryssland. Tankeoredan är stundtals så stor att det blir plågsam läsning. Allt detta skulle vara ursäktligt om Arutunyan skrivit en roman, ett skönlitterärt verk med fantasifulla historier, men hon hävdar själv att hon forskat för att skriva boken. Ytterst visar det sig att Arutunyan försvarar Putins auktoritära styre. Hon menar att Ryssland alltid måste välja mellan en despot eller revolution (och hon gillar inte revolutioner). Hon är visserligen kritisk mot Putin men inte för att han är auktoritär utan för att han inte tillräckligt lyckats skapa en ”idé, ett syfte” med Ryssland, en ”andlig strävan tillräckligt hög”.

Vi kan börja med de rena sakfelen: hon noterar att Ryssland (ska vara Moskva) inte blivit det tredje Rom. Hon skriver om Krimkrigen i pluralis och hävdar att de ägde rum under 1800-talets andra hälft. Krimkriget utkämpades 1853-56. Vidare är påståendet att detta krig främst motiverades av ”föreställningen om det ryska folkets ställning som utvalt folk, rättfärdigat av den ortodoxa kyrkans religiösa säregenhet” så förenklat att det är felaktigt. När hon behandlar personkulten skriver hon enbart om Stalin - inte om det faktum att personkulten under Sovjetperioden omfattade samtliga ledare från Lenin till Andropov. I den särskilt tillagda epilogen drar hon en parallell mellan demonstrationerna den 6 maj (där omkring 400 greps) till dekabristupproret 1825 utan att förklara hur eller på vilket sätt dessa protester uppvisar några likheter.

Dessa exempel visar tydligt hur Arutunyan förhåller sig till sitt ämne och det är varken den goda journalistens arbetssätt eller forskarens. Hon har bestämt sig för hur världen ser ut, letar sedan selektivt ut lämpliga ”bevis” som ska styrka hennes världsbild - allt annat bortser hon från.

En av de centrala tankarna i boken är att Ryssland i dag är en feodal stat med en herre och vasaller. Ingenstans definierar hon vad hon menar, men till stöd för sina tankar citerar hon bland annat den amerikanske historikern Richard Pipes. I sin bok Russia and the Old Regime för denne ett resonemang kring feodalismen, definierar de olika varianterna och begreppen i ett helt kapitel. Han undersöker det medeltida Ryssland. Ur denna bok hänvisar Arutunyan till två sidor (lösryckta ur sitt sammanhang), jagar sedan vidare och hävdar att Putin låtit sig ”smörjas till envåldshärskare”, dock utan att vara en ”messiansk furste”.

När hon beskriver Putins ”isigt stirrande blick” får hon en tanke: ”Hoppa nu 182 år tillbaka i tiden, för Ryssland har känt andra ormlikt stirrande envåldshärskare, och vi finner att Nikolaj I:s blick fick oppositionen att jämföra honom med en basilisk.” Sedan citerar hon Aleksandr Herzen från 1856, då landsflyktig. Lustigt kanske, men föga klargörande.

Konspirationsteorierna följer på varandra. Flera är välbekanta, men Arutunyan tar dem ofta ett eller två varv till. Hon berättar om polismannen Aleksej Dymovskij som år 2009 lade ut en video på internet, där han var öppet kritisk mot den egna kåren, korruptionen och polisens brottslighet. Videon och Dymovskij fick stor uppmärksamhet både i Ryssland och i utländska medier. Enligt Arutunyan (hon hänvisar bland annat till Moskvas romska [sic!] taxichaufförer) var Dymovskij planterad av eller utnyttjad av en grupp hökar i inrikesministeriet. Denna grupp påstås ha kopplingar till säkerhetstjänsten och syftet ska ha varit att utnyttja Dymovskij och hans kritik för att avsätta inrikesministern Rashid Nurgalijev. Hon träffar två av personerna som uppges ”stå bakom” Dymovskij och når snabbt slutsatsen: ”Det började bli uppenbart att det inte spelade någon roll ifall dessa officerare ingick i en högre plan på att ta kontroll över inrikesdepartementet eller ej. Eller för att vara mer exakt, om det fanns en komplott deltog de inte medvetet i den. I stället utgjorde de en helt annan typ av hot: om en komplott skulle sättas i verket kunde de användas som bondeoffer.” Hänger ni med?

Affärsmannen och politikern Michail Prochorov beskrivs av Arutunyan som ”dubbelagent”. Han var först partiledare för vad som skulle bli ett högerparti inför dumavalen, ”Den rätta saken” (Pravoje delo), men tvingades avgå sedan han vägrade ta order från Kreml. Sedan dök han upp som presidentkandidat inför årets val. Trots att han var så pass ny på den politiska scenen gick det förhållandevis bra för honom. Ynka 7,98 procent i hela landet kan tyckas futtigt, men klart är att vissa väljargrupper (yngre, medelklass, storstadsbor) tilltalades av Prochorovs budskap. I Moskvas oblast fick han drygt 20 procent. Arutunyan försöker leda i bevis de då spridda ryktena att Prochorov skulle vara planterad av Kreml, som ville se något annat ansikte i presidentvalet än de gamla vanliga, Gennadij Ziuganov och Vladimir Zjirinovskij. Och för att ”bevisa” konspirationen pekar hon på det faktum att Michail Chodorkovskij sitter i fängelse. Alltså, eftersom han är fängslad, men inte Prochorov, så måste den senare vara Kremls man. Hon skriver: ”I Chodorkovskijs fall kostade hans vägran att kompromissa honom hans imperium och frihet. I Prochorovs fall kostade det honom bara hans parti. […] Prochorov spelade dock sina kort rätt och behöll statens välvilja.” Glasklart, eller hur?

Korruptionen spårar hon till Ivan IV:s tid och den beskrivs som en konstant storhet. Hon tiger om det faktum att korruptionen under Putins tid vid makten ökat drastiskt både i den politiska sfären och i den ekonomiska.

Kanske är det inte så märkligt att den här sortens pamfletter skrivs i dagens Ryssland. Bristen på transparens och öppenhet i ett samhälle leder till konspirationsteorier och ryktesspridning. Det var tydligt i Sovjetunionen. Men att en journalist, som främst riktar sig till en internationell publik, ägnar sig åt att underblåsa fördomar, bidra till missförstånd och okunskap om Ryssland är anmärkningsvärt.

Arutunyan är en ung journalist vid den engelskspråkiga tidningen Moscow News. Hon föddes i Sovjetunionen och när hon var sju år emigrerade familjen till USA. Bland ryska journalister uppmärksammades hon 2006 då hon - en vecka efter mordet på Anna Politkovskaja - i en artikel angrep Politkovskaja för att ha varit en dålig journalist, ja inte ens primärt journalist utan människorättsaktivist. Politkovskaja ska ha varit skadlig för rysk journalistik, hävdade Arutunyan då.

Demonstrationerna i samband med dumavalet i december 2011 är hon i huvudsak kritisk till. Hon betecknar genomgående demonstranterna som en ”kosmopolitisk minoritet”. Den som känner till något om ordet kosmopolit i Ryssland vet att det är maktens gängse skällsord för judar. Att hon använder det är ingen slump. Hon försvarar till och med Vladislav Surkov, då förste vice stabschef i presidentadministrationen, då han kallade demonstranterna ”rasande kosmopoliter”.

Hela boken är ett försök att legitimera Putins styre utan - givetvis - att Arutunyan är tydlig med syftet. Några exempel får tjäna som illustration. Hon skriver: ”Hur länge Vladimir Putin än kommer att sitta kvar vid makten har han redan gjort historien en tjänst genom att oavsiktligt tjäna som en spegel åt den ryska själens mest oroande djup, och göra dem synliga så att de kan börja avhjälpas.” Varför historien skulle vara betjänt av en person under vars styre Ryssland blivit mer auktoritärt med kringskuren yttrandefrihet är högst oklart och Arutunyan utvecklar inte resonemangen.

Vidare hävdar hon att ”själva idén om styrd kapitalism” (skall vara styrd demokrati) ”vilken normalt anförs som en kritik av Putins regim och ses som en rest av sovjetregimen, är en integrerad del av uppkomsten av det ryska imperiets expansion liksom av dess fortlevnad”. Idén om den styrda (eller kontrollerade) demokratin var Vladislav Surkovs skapelse i ett försök att rättfärdiga det alltmer auktoritära politiska styret.

Arutunyan undviker konsekvent en skarp analys. Det är inget ”mystiskt” över Putins styre. Vad som pågår är en förvandling av ett politiskt system. Den medelklass som börjat göra sin stämma hörd politiskt har ännu inte formulerat några tydliga politiska alternativ och ingen vet ännu vad förändringen ska resultera i.

Klart är dock en sak: det finns ingen konspiration bakom Arutunyan. Det är bara en mycket dålig bok.

Gudrun Persson är fil.dr och forskare vid Försvarshögskolan.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet