Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Politik & samhälle
Jan-Werner Müller
Demokratins tidsålder
Politiska idéer i 1900-talets Europa (Contesting Democracy)
Daidalos | 372 s | Isbn 9789171733986
Recensent: Jonas Hinnfors
Idéer om det goda har legitimerat det onda

I sin bok bjuder Jan-Werner Müller på en exposé över ett sekels attacker mot den liberala demokratin.

Även totalitära rörelser har sökt sin legitimitet i idéer om sann demokrati och folkvilja.

Demokrati kan inte tas för given. Så som vi känner den är den ett nästan omskakande och förbluffande ungt fenomen. Att Europa i dag nästan enbart består av demokratier är mer eller mindre ett mirakel, givet den långa historia av demokratikritiska och totalitära rörelser som dominerade en stor del av förra seklet. Statsvetaren Jan-Werner Müllers fascinerande verk Demokratins tidsålder – Politiska idéer i 1900-talets Europa ger en nyttig påminnelse om att demokrati knappast är någon sedan länge särskilt väletablerad företeelse i Europa. I själva verket är det endast i en handfull länder – i första hand Storbritannien, Irland, Norden och Benelux – som demokrati har fått verka obrutet sedan 1920-talet (och under andra världskriget var dessutom flertalet av dem under ockupationsförtryck).

Den svenska titeln Demokratins tidsålder är dessvärre missvisande. Av outgrundliga skäl har översättaren (Joachim Retzlaff) och förlaget inte följt originalets titel: Contested Democracy – Political Ideas in Twentieth-Century Europe (Yale University Press, 2011) som mycket bättre än den svenska titeln fångar bokens innehåll. Tyvärr dras boken även i övrigt med problem som förlaget rimligen borde ha kunnat rätta till. En mängd korrekturfel stör läsningen, liksom en del anglicismer och osäkra ordval. Samtidigt finns långa passager som är oklanderliga och intrycket blir att sådana slarvfel som vi alla gör i råmanus här fått stå kvar utan åtgärd.

Som originaltiteln anger är detta alltså en bok som snarare än om demokrati handlar om demokratins negation. Vi bjuds en omfattande och stundtals detaljrik och mycket initierad exposé över ett sekels attacker mot den liberala demokratin. Indirekt växer författarens tänkvärda tes fram – men som inte konkretiseras förrän i bokens allra sista stycke: ”totalitarism [är] ett försök att nå visshet en gång för alla. Demokrati däremot, är institutionaliserad ovisshet.” Det spännande med denna tes är att Müller inte enbart beskriver demokratins motståndare som ett gäng brutala mer eller mindre kriminella aktörer. I stället är det idéerna som står i fokus samt – om än mindre utvecklat – politiska institutioner. I vilken utsträckning har politiska idéer om ”det goda” (som naturligtvis inte behöver delas av alla, men som i varje fall framställs som gott och nödvändigt) legitimerat det onda? Ungefär så kan man säga att Müllers analys är strukturerad. Ganska snart visar det sig att även totalitära rörelser paradoxalt nog regelmässigt har hänvisat till och sökt legitimitet i idéer om ”sann demokrati och folkvilja”. För att uppnå sina absoluta mål har aktörerna sedan bokstavligt talat varit beredda att gå över lik.

I en svit kapitel analyserar Müller såväl kända som mer okända politiska rörelser. Han blottlägger effektivt hur stalinism, nazism och fascism trots en rad olikheter förenats av tron på absoluta sanningar och på enade folk och nationer med en och endast en gemensam vilja. I den mån folket och folkviljan inte har manifesterat sig har ett avantgarde eller en ledare påtagit sig rollen att definiera vem som hör till folket och vad som är den sanna, outspädda folkviljan eller den legitima nationen. Om folket motsatt sig avantgardets eller ledarens definitioner har våld, hot om våld och repressalier varit flitigt använda verktyg. I vissa fall har våld och terror satts in redan innan folket förmått forma en åsikt – för att så att säga forma det ideala folket eller nationen. Europas moderna historia är oskiljaktigt hoptvinnad med terror, förföljelse och tvång. I sin karakteristik går Müller dessutom så långt som att hävda att han ”ifrågasätter om demokratin i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet någonsin upplevde en guldålder under åren efter andra världskriget”.

Demokratin var verkligen även efter andra världskriget fortsatt skör trots att nazismen och den italienska fascismen besegrats. Ickedemokrati ryckte fram i ett flertal nya så kallade folkdemokratier samtidigt som ett antal fascistiska stater levde kvar. Dessutom var demokratin delvis successivt belägrad i stora länder som Frankrike och Italien och kritiken mot liberala demokratiska institutioner växte sig allt starkare via dels studentuppror och intellektuell kritik under ’68-rörelsen, dels en radikaliserad höger- och vänsterextremism med omfattande terroristinslag under 1970- och 80-talet. Udden var riktad mot de pragmatiska catch-allpartier och de politiska institutioner som jämnade vägen för samarbete snarare än långtgående absoluta utopier.

Trots de närmast osannolikt dystra oddsen för demokratin lyckades den ändå bita sig fast och få överhanden. Varför blev det så? Hur uppnådde politiska system ”institutionaliserad ovisshet”? Här är Müller mindre välutvecklad och det förblir tämligen osäkert vad han egentligen mer konkret avser med demokrati, mer än att den bär på ”ovisshet”. Att de auktoritära rörelserna en gång för alla strävade efter ”visshet” visar han övertygande – men har verkligen inte till exempel socialdemokrati, kristdemokrati eller liberalism också formats av en känsla av visshet? Är det inte snarare så, att dessa rörelser visserligen drivits och drivs av en visshet om att ha en formel för det goda samhället, men att de samtidigt har accepterat att ständigt utsätta sig för demokratisk prövning? De är rörelser som omfamnat demokratins procedurer och institutioner lika väl som vissa innehållsliga mål. De är också rörelser som kommit att acceptera kompromissen som metod.

Exakt varför vissa politiska rörelser faktiskt reformeras till att acceptera att förlora demokratiska val och till att inta en pragmatisk och samarbetande hållning visavi politiska motståndare är något forskningen fortfarande har att klarlägga fullt ut. Samtidigt har ändå bland annat den norske historikern och sociologen Stein Rokkan pekat på att demokratin stadigast slog rot i länder där övergången från äldre auktoritära, monarkiska system till något så när stabila partidemokratier gick relativt långsamt. I sådana länder, till exempel de skandinaviska och i Storbritannien, fick tankar om att acceptera opposition som något legitimt i sig tidigt fotfäste – innan formell demokrati slutligen infördes. Det är också precis i dessa länder som socialdemokratin under 1920- och tidigt 1930-tal slutligt väljer en entydigt reformistisk och fullt ut demokratisk väg. Sheri Berman, den amerikanska statsvetaren, har hårt drivit tesen att det socialdemokratiska projektets kärna varit solidaritet med de svaga med fokus på omfördelningspolitik. Konkurrerande rörelser, som kristdemokratin, har sedan sett sig tvingade att anamma centrala delar av socialdemokratiska paradgrenar som till exempel välfärdsstat, planering, arbetsmarknadspolitik.

Müller vill i stället lyfta fram den europeiska kristdemokratin som den rörelse som slutligen cementerade ett lågmält, demokratiskt, byråkratiskt ”tråkigt” teknokratiskt och opassionerat förhållningssätt i europeisk politik. Verktyget var förutom tråkigheten den moderna välfärdsstaten, om än i en något annorlunda tappning än den rent socialdemokratiska.

Äreräddningen av kristdemokratin är intressant för den ger delvis en annan bild än vad till exempel Sheri Berman föreslagit om socialdemokratin. Båda rörelserna har varit samhälleligt förenande i så måtto att där kristdemokratin tonat ner oförsonliga konfessionella motsättningar till förmån för en politisk hållning som bygger på omtanke om alla grupper har socialdemokratin tonat ner klassmotsättningar. Båda rörelserna har accepterat demokratins institutioner och därmed att lämna ifrån sig makten vid valförluster.

Kontrafaktiskt skulle man kunna fråga sig – vilket Müller inte gör – om kristdemokratin hade utvecklats på det sätt den gjorde om inte socialdemokratins reformprogram, -förslag och reformistiska pragmatism redan hade funnits där? Hur det än är med den saken är Müller intressant i det att han så starkt understryker välfärdsstaten som en viktig orsak till demokratins räddning. Genom att inkludera hela folk – och inte bara de fattiga – skapade den universella välfärdsstaten successivt en acceptans från alla grupper för social välfärd. I förlängningen blev välfärdsstatens garanter därmed också vinnare i de demokratiska valen. Välfärdsstatens konsekvenser för social välfärd och för hur medborgare förhåller sig till varandra och till staten har i det tysta bidragit till en revolutionerande omdaning av europeiska samhällen, utan revolutionära paroller; tvärtom har revolutionära och radikala partier flitigt anklagat välfärdsstatslösningar för klassförräderi . Müller beskriver gång på gång detta projekt som ”teknokratiskt”. Leveransen av välfärdsstaten må ha varit opassionerat teknokratisk men effekterna är alltså dramatiska och han betonar välfärdsstaten som ett projekt som förhindrat fascismens återkomst i Europa i kraft av att medborgarna erbjöds trygghet.

Men inte bara trygghet. Den universella välfärdsstatens innovation var att den hjälper stora delar av befolkningen att utveckla en samhörighet med systemet. I stället för att ställa grupp mot grupp genom att enbart ta från de rika och ge till de fattiga är den universella välfärdsstaten inklusiv till sin karaktär och gör det möjligt att nå legitimitet för de höga skatter som krävs för att trygga välfärden hos de svaga i högre grad än om systemen hade varit selektiva. Denna institutionella ordning föder sitt eget stöd.

Ett andra spår i boken – men som inte är särskilt utvecklat – är att EU är en institutionell ordning som bäddar in medlemsstaterna i ett regelverk, som tvingar nationalstaterna att hålla sig inom ett ganska snävt politiskt ramverk. EU:s politiska institutioner lägger helt enkelt band på de nationella och nationalistiska projekt en medlemsstat kan driva. Samtidigt tycks Müller mena att EU:s mångkulturella karaktär har potential att väcka en slumrande nationalism till liv. Riktigt varför det är så, med välfärdsstaten på plats och med dagens breda och samförståndsinriktade mer eller mindre reformistiska partier från höger till vänster vid makten, förblir oklart. Han går nästan så långt som att göra sig till tolk för Francis Fukuyamas tes om ”Historiens slut”, men landar i att ideologierna inte är ”slut så länge det finns människor som strider om hur de ska skapa och återskapa villkoren för en uthärdlig samlevnad”. Centralt tycks vara att pressen numera är mindre ”att placera sina förslag i ett storslaget ideologiskt schema”, nu när välfärdsstaten är på plats.

Kanske har Müller rätt i att även om orättvisor kvarstår så är numera de absoluta utopierna borta eller i varje fall komprometterade. Riktigt så säker som Müller är skall vi nog ändå inte vara. Han nämner bara nationalismens återkomst i förbigående, men den partifamilj som brukar kallas ”Radical Populist Right” är trots allt ett faktum i flera europeiska länder. Variationen inom partigruppen är ganska stor och deras framgångar skiftar, men partierna förenas av att lyfta fram ett ”folk” som är hotat och som måste skyddas. Välfärdsstaterna är visserligen på plats, men om besparingar eller ”ouppfyllda förväntningars missnöje” leder till att allt större grupper vänder sig från de etablerade pragmatiska partierna kan ras-, kultur- och etniskt definierade partier med krav på absoluta sanningar åter vara ett faktum. Även om Müller själv inte lyfter fram just den aspekten kan hans bok hjälpa oss se vad historien har att lära oss om vad som händer när det slags rörelser växer sig starka. Vi kan inte ta demokratin för given.

Jonas Hinnfors är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet