Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

5/2016

Tema: Respons tecknar bakgrunden till dagens populism och frågar hur den ska bemötas
Historia
Elisabeth Åsbrink
1947
Natur & Kultur | 296 s | Isbn 9789127143708
Recensent: Alf W. Johansson
Identitets­sökande med förintelsen som bakgrund

Elisabeth Åsbrinks bok är en mosaik av välformulerade bilder men något klart mönster framträder inte. Hon vill inte förklara utan känslomässigt övertala och frånvaron av analys tvingar läsaren att själv reflektera över texternas innebörd. Det ger boken en lång eftersmak.

År 1947 är ett viktigt årtal i historien. Det är året då växlarna ställs för efterkrigstiden. Året då ”det kalla kriget” öppet framträder i offentligheten genom Trumandoktorinen och Marshallplanen. Ett världshistoriskt maktskifte äger rum: det brittiska imperiet kollapsar genom tillbakadragandet från Grekland, Palestina och Indien. Rollen som världspolis kastas i USA:s armar. Stalin tycks ha trott på en fortsatt samverkan mellan segrarmakterna i strävan att hålla Tyskland under kontroll, men i och med att USA fått atombomben blev detta obehövligt.

Den antikommunistiska impulsen var redan väckt i USA. En ideologisk konfrontation mellan USA och Sovjetunionen var oundviklig – hade inte Hitler kommit emellan skulle förmodligen en sådan konfrontation ha skett redan under trettiotalet. Kalla kriget handlade mera om vad man ville undvika än vad man ville uppnå. Antikommunismen och antinazismen var periodens dominerande ideologiska krafter. Antikommunismen kunde under femtiotalet konkurrera med antinazismen som dominerande ideologi, men sjönk tillbaka under sextiotalet, medan anti-nazismen framträdde allt starkare genom att erfarenheten av Förintelsen fick karaktären av moralisk grundval för västerlandet.

Om detta dramatiska år har Elisabeth Åsbrink skrivit en tänkvärd bok. Den är emellertid inte helt lätt att definiera. Formen är närmast skönlitterär, men innehållet rör faktiska individer och händelser. Uppläggningen är kronologisk, månad för månad, spelplatsen är hela världen. Man kastas över kontinenterna. Ibland är man i Washington där president Truman sitter och skriver dagbok för att på nästas sida hamna i Ismailia hos Hassan al-Banna, det muslimska brödraskapets grundare, för att sedan raskt förflyttas till Chicago och Paris och Simone de Beauvoirs kärlekshistoria med Nelson Algren. Nya orter och scener dyker hela tiden upp. Christian Dior, Billie Holiday, Thelonius Monk och andra fladdrar förbi. Uppläggningen gör till en början ett planlöst intryck men så småningom utkristalliseras ett antal teman: Nürnbergprocesserna, den judiska flyktingsituationen i Europa efter kriget, Palestinakommittén, som under svenskt ordförandeskap hade till uppgift att ”lösa” Palestinafrågan. Hjälte – om någon sådan finns – är Raphael Lemkin, den polsk-judiske juristen, och hans kamp för att få FN att rättsligt erkänna begreppet folkmord och de mänskliga rättigheterna. Förintelsens efterbörd står i centrum: den växande insikten att något fruktansvärt inträffat i Europas mitt som ännu inte kunde klädas i ord. Inslagen om Förintelsen riskerar att reducera de andra texterna till dekoration.

Boken är en form av evokation, ett framkallande av stämningar, attityder och händelser. Åsbrink vill inte förklara, hon vill suggerera, känslomässigt övertala genom bilder som fastnar i minnet. Frånvaron av analys och kontextualiseringar tvingar läsaren att själv reflektera över texternas innebörd. Det ger boken lång eftersmak.

Framställningen är rik på citat. Att citera kan – som någon har sagt – vara farligt: ett kraftfullt citat kan bränna sönder den omgivande texten. Åsbrink har tagit med ett flera sidor långt utdrag ur ett rättegångsförhör med Einsatzgruppledaren Otto Ohlendorf, som senare avrättades. Det är en fruktansvärd text som får Simone de Beauvoirs kärleksbekymmer i Paris, som följer omedelbart efter protokollutdraget, att kännas triviala.

Historia är det sekulära samhällets teologi. Det är ur historien vi söker formulera meningsbärande berättelser som skapar trosvisshet och identitet. Åsbrinks bok är ett identitetssökande med Förintelsen som bakgrund. ”Mörkret mitt ljus”, säger hon.

I avsnittet ”Döden kallar” tar Åsbrink upp sin egen familjehistoria på sin fars sida. Framför allt uppehåller hon sig vid sin farfars död som tvångsrekyterad i Ukraina 1943 och faderns överlevnad i Budapest under kriget och senare i ett sionistiskt uppsamlingsläger i Tyskland för vidare transport till Palestina. (En resa som inte blir av eftersom hans mamma dyker upp och han väljer att återvända till Budapest.) Genom att på detta sätt väva samman den egna familjehistorien och Förintelsen får framställningen tyngd och allvar, den blir personlig utan att för den skull bli privat.

Boken är en mosaik; de bilder hon ger är välformulerade, ja vackra, men något klart mönster framträder inte. Det är inte det valda årets historia Åsbrink vill skriva utan ”samlandet gäller mig själv”, säger hon. Åsbrink tar visserligen avstånd från begreppet samtidighet, men boken kan ändå karaktäriseras som en studie i det osamtidigas samtidighet. Den visar hur det förflutnas lagringar speglas i ett nu som ständigt förflyttar sig och ger upphov till nya infallsvinklar och perspektiv.

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola.

 

– Publ. i Respons 5/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet