Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Politik & samhälle
Johan Stenfeldt
Dystopiernas seger
Totalitarism som orienteringspunkt i efterkrigstidens svenska idédebatt
Agerings | 427 s | Isbn 9789186119188
Recensent: Nils Edling
Ideologierna bestäms i dag av negativa erfarenheter

I sin idérika avhandling finner Johan Stenfeldt att de ideologiska positionerna i den svenska debatten efter 1945 alltmer har kommit att bestämmas av vad man vill ta avstånd ifrån. Han tillför något väsentligt i förståelsen av skiftningar i det politiska klimatet men studien hade vunnit på att omfatta en kortare tidsrymd.

Sommaren 1989 lanserade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama sin senare så välkända hegelianska idé om historiens slut, ett slut som följde av Sovjetunionens nedgång och den faktiskt existerande kommunismens bankrutt. Efter östblockets fall fanns det kort och gott inga ideologiska utmanare till den segerrika västliga liberalismen. Den sociokulturella evolutionen hade skapat en liberaldemokratisk konsensus som uteslöt alternativ, hävdade Fukuyama. Som Lundahistorikern Johan Stenfeldt påpekar i sin studie har idén om historiens slut likheter med den äldre tanken om ideologiernas död, som i ett svenskt sammanhang förknippas med Herbert Tingsten. Det dödsfallet, som ju egentligen handlade om fascismens/nazismens och socialismens/kommunismens död, innebar de levandes uppslutning kring den demokratiska överideologin.

I Dystopiernas seger är Fukuyamas och Tingstens teman, och mer indirekt även deras teser, föremål för en idé- och resultatrik analys. Stenfeldts omfångsrika studie handlar om den inhemska idé­debattens mönster och hållpunkter efter 1945. Här kombineras idéanalys, alltså ett studium av argumentationernas mönster och logiker, med ett verkningshistoriskt perspektiv där dynamiken, den historiska erfarenhetens inverkan på ideologiska positioner och tolkningar, står i centrum. Stenfeldt studerar den ideologiska orienteringsprocessen och problematiserar den med begreppsparet utopisk förväntan och dystopisk erfarenhet; förväntningarna gäller framtiden, dess möjligheter och förhoppningar, medan erfarenheterna hämtats i det förflutna, där mörka händelser krossat de ljusa förväntningarna. Bokens något märkliga titel finner här sin förklaring: ideologiska positioner definieras efterhand allt mer ensartat negativt, inte i kraft av de egna framtidsalternativen utan som negationer av den ideologiska motpolen. Den dystopiska ideologin bestäms alltså av vad man vill undvika och är emot, den blir här alltså antifascism, antiimperialism, antikapitalism med flera anti-positioner. Det är därmed dystopierna, de lagrade, omtolkade och återbrukade historiska erfarenheterna av storskaligt förtryck, våld och utsugning, som styr den ideologiska positioneringen efter extremernas tidsålder, för att bruka Eric Hobsbawms epokbestämning. Idealen har tagit slut, dystopierna lever, kan avhandlingen lakoniskt sammanfattas.

Stenfeldt väljer att se 1900-talets idélandskap som en öppen kamp mellan fascism, kommunism och liberalism, öppen i den enkla meningen att ideologierna ses som i utgångsläget jämbördiga. De sätts upp som ett ideologiskt trilemma, en situation med tre möjligheter där varje val utesluter de två andra. Anslutning till en ideologi medför närmast per automatik förkastande av de båda andra; man lyfter fram de egna idealen och målar motbilder av motståndarna. Liberalismens dystopiska motbilder heter förstås fascism/nazism och socialism/kommunism, för socialismen är de fascism/nazism och liberalism/kapitalism och så vidare. För fascismen/nazismen förenas de liberala och socialistiska dystopierna av sådana saker som rationalism, internationalism och judiskhet. Stenfeldt använder schemat med de tre laddade polerna – dystopiska blickpunkter kallar han dem – som ett övergripande sorteringsinstrument, en struktur för idéanalysen. Till detta tämligen statiska ramverk fogar han på ett förtjänstfullt sätt ett verkningshistoriskt perspektiv som uppmärksammar det förflutnas närvaro i samtiden, de sätt på vilka historiska erfarenheter approprieras i olika sammanhang och förändrar förståelsen av dåtid, samtid och framtid. Hans-Georg Gadamer och Reinhart Koselleck är förstås centrala teoretiker här, och på ett mer handgripligt sätt bidrar Sven-Eric Liedmans idé om ideologiernas ständigt pågående verklighetsprövning till att ge författaren instrument för att studera och förklara ideologisk förändring.

Begreppet totalitarism utgör avhandlingens tredje ben. Totalitarismen fungerar som både studieobjekt och utgångspunkt; det är de ideologiska tolkningskonflikterna kring totalitarismen som studeras och det är totalitarismteoriernas begreppsapparat som Stenfeldt utgår ifrån. Tre årtal, 1945, 1968 och 1989, markerar bryt- och hållpunkter för de tre långa empiriska delstudierna, kapitel som är hanterbara tack vare tydliga underrubriker och ett personregister. Startpunkten tas vid fredsslutet när nazismen, genom de historiska erfarenheterna, förvandlats från en möjlig ideologisk ståndpunkt till en entydigt negativ dystopi. För den västeuropeiska delen av segrarmakterna parades den snart ihop med kommunismen i totalitarismens ideologiska blickpunkt. Till den självklara antifascismen fördes antikommunistiska och antitotalitära ställningstaganden grundade på de historiska erfarenheterna av förtrycket i öst. Stenfeldt analyserar här debatten kring den tredje ståndpunkten, i vilken antitotalitarismen och antikommunismen hos liberalen Tingsten, för att ta den förnämste kalla krigaren som exempel, stod mot antikolonialismen och antiimperialismen hos exempelvis Artur Lundkvist. Där den förre såg friheten, uppmärksammade den senare förtrycket i kapitalismen. Kampen mellan ståndpunkterna handlade om tolkningen av detta historiska erfarenhetsinnehåll, om rätten att definiera innehållet och rikta ideologierna mot framtiden.

Stenfeldts analys av Dagens Nyheters chefredaktör Tingstens antikommunism och tes om ideologiernas död har en tydlig och viktig poäng. Tidigare studier har framhållit Tingstens maktfullkomlighet, hans hårda stil som tystade meningsmotståndarna och gav honom makt över opinionen. Stenfeldts verkningshistoriska perspektiv tillför något väsentligt: Tingstens position vilade på att han med sin antinazism och antikommunism tolkade viktiga historiska erfarenheter, som hade ett för samtiden betydelsefullt meningsbärande innehåll och det gjorde hans ståndpunkter mäktiga och inflytelserika. De dystopiska erfarenheterna talade för demokratisk konsensus, för ideologiernas död och för totalitarismperspektivet. Tingsten gick i takt med tiden, helt enkelt. ”Processen blir i denna bemärkelse självförstärkande så länge erfarenheten inte vederläggs, utan tvärtom bekräftas”, konstaterar Stenfeldt.

I studiens nästa nedslag, sextiotalets Vietnamdebatt och 1968, har polerna i trilemmat laddats om och de ideologiska styrkepositionerna förändrades därmed. Antiimperialism ersatte antitotalitarism som den dominerade ideologiska markören, när USA:s bombkrig i Indokina trängde undan Sovjetkommunismen i det Stenfeldt kallar en pendelrörelse till den socialistiska blickpunktens fördel. Tingstens uttolkning blev på så vis överspelad av en ny meningsbärande erfarenhet, ­buren av en yngre generation, där den amerikanska krigföringen, kapitalismen och kolonialismen utgjorde huvud­problemen.

Avhandlingens andra empiriska kapitel börjar 1968 och handlar om det dystopiska trilemmats förändrade ideologiska styrkeförhållanden under det sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet. Kapitlet sträcker sig fram till 1989 och innehållet är blandat: IB-affären, Solzjenitsyn, Maos Kina och Röda Armé-fraktionens terror samt, som coda, 80-talets tyska historikerstrid. Större och mindre debatter delar alltså på utrymmet när författaren följer den stora ideologiska pendelrörelsen från vänsterradikalism till nyliberalism och kartlägger de dystopiska blickpunkternas växlande utseende och styrka. Det skulle bära för långt att redogöra för alla delstudierna; de behandlar på olika sätt de ideologiska förskjutningarna där de utopiska förväntningarna övergår i dystopiska erfarenheter.

Det sista kapitlet ”1989 – Världspolitisk nyordning, historiens slut och historiens återkomst” kretsar kring svensk välfärdsdebatt om sociala ingenjörer och steriliseringspolitik, debatterna om Forum för levande historia och de olika svartböckerna samt uttolkningar av den 11 september 2001. Stenfeldts resonemang om de förändrade meningssammanhangen och totalitarismens rörliga begreppssfär är intressanta, men får mer och mer karaktär av spridda iakttagelser, hastigt fångade ögonblicksbilder av ett översvämmande flöde ju närmare samtiden han kommer.

Studiens mest spännande bidrag är utan tvekan det verkningshistoriska perspektivet. Analysen av den historiska erfarenheten, det växlande meningsinnehållet där gamla erfarenheter vederläggs av nya, visar sig användbar för att förklara förändringar i debatten. Stenfeldts undersökning tillför något väsentligt som saknas i studier som litet lojt hänvisar till tidens vågor och tidsandans inverkan. Med det verkningshistoriska perspektivet blir det möjligt att förklara tidsandans förändringar, till exempel hur Kina i sjuttiotalsdebatten förvandlas från hoppingivande ”slottsbygge” till ”totalitär kommuniststat” genom påverkan av nya erfarenheter. Frågan är vilken räckvidd perspektivet kan ha som historisk förklaring och det ska bli intressant att se det tillämpat i andra undersökningar. Jag tror att det då skulle tjäna på att tydligare inkludera maktdimensionen i analysen. Frågan blir då vilka historiska erfarenheter som blir styrande och vilka som trängs undan i de ideologiska förändringsprocesserna.

Avhandlingen är inte fri från pretentiösa och preciösa inslag. Min misstänksamhet stegras när forskare ägnar utrymme och energi åt att framhålla hur betydelsefulla deras egna arbeten är. Stenfeldt behöver halvannan sida för att mångordigt ”inskärpa studiens relevans” i stället för att lägga all kraft på att visa detta. Doktorsavhandlingen bör inte vara någon ansökan om framtida forskningsanslag och det är bättre att avstå från att försöka styra dess kommande akademiska verkningshistoria. Detta går nämligen inte, en insikt som författaren rimligen borde ha tillägnat sig i sina egna studier av debatternas oväntade svängningar. Litet larvigt blir det också när det i slutet av den 70 sidor långa inledningen heter att studiens utgångspunkter nu behandlats översiktligt. Kanske är det författaren, som det verkar gränslöst ordglad och förtjust i omtagningar, som stulit tangentbordet från doktoranden, som borde eftersträva precision. Det blir här uppenbart att avhandlingsförfattaren hyllar andra stilideal än de denne anmälare omfattar.

Viktigare för min bedömning är att framställningssättet faktiskt skymmer väsentligheter. Stenfeldt är mycket och medvetet vag när det gäller urval och avgränsningar; han gör till och med en dygd av frånvaron av redovisade kriterier och menar att kultur- och samhällsdebatt till sin natur inte kan avgränsas och att det därmed saknas kriterier för urval och representativitet. Det tror jag inte alls på. Tvärtom, alla ämnen är mångfacetterade och den föregivna artskillnaden ska ses som en gradskillnad. Stenfeldt skriver alldeles för litet och lättvindigt om urvalets och avgränsningarnas problem som alla forskare har att bemästra. Det är verkligen inte bra. Ta till exempel steriliseringsdebatten som i avhandlingen avslutas med Maciej Zarembas bok De rena och de andra från 1999. I verkligheten fortsatte den flera år med tungt vägande inlägg som Stenfeldt förbigår med tystnad. Ett immuniserande svar skulle kunna vara att undersökningen fångar debattens essens, polerna i fördelningen av ansvar och skuld, och att mer empiri endast skulle öka sidantalet utan att påverka analysen av ideologiernas dystopiska motbilder. Mitt svar är att det skulle kunna vara möjligt, men poängen är att författaren inte resonerar kring detta. Delstudiernas relevans, gränser och räckvidd redovisas aldrig och därmed får studien ett tydligt impressionistiskt drag. Särskilt märkbart är det i avsnitten om tiden efter 1989.

Dystopiernas seger är kanske för ambitiös i sin strävan att ta ett samlat grepp om de ideologiska hållpunkterna i efterkrigstidens svenska idédebatt. Det långa tidsperspektivet och den aggregerade nivån gör det möjligt att se mönster och förändring, men djupet i analysen riskerar att gå förlorat. Det blir emellanåt översiktligt och schematiskt i avhandlingen. Och jag kan inte låta bli att förvånas över att en studie, som i mycket handlar om tolkningar av storpolitiken utanför Sverige, ofta har ett så strikt och enögt svenskt perspektiv. Det är givetvis en fråga om vad som är möjligt att göra i en enda studie. Men med en kortare undersökningsperiod, säg fram till 1989 i stället för att fortsätta till i dag, borde det empiriska djupet kunna öka. Den ideologiska orienteringsprocessens historiska särdrag i olika länder kunde därmed få en jämförande belysning som klarlägger såväl svenska särdrag som det dystopiska analysschemats användbarhet på debatterna i andra länder.

Nils Edling är docent och universitetslektor i historia vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet