Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

1/2016

Tema: Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution. Omprövning av kapitalismen och dess historia i finanskrisens spår.
Historia
Torbjörn Norman
Hjalmar Branting, freden och Folkens förbund samt andra studier i svensk och nordisk 1900-talshistoria
Hjalmarson & Högberg | 410 s | Isbn 9789172241978
Recensent: Lars Ilshammar
Idépolitiker som saknade tålamod med detaljerna

Branting drev trots motstånd igenom Sveriges anslutning till Nationernas förbund. Men när förbundet gick emot Sverige i Ålandsfrågan ställdes Branting inför ett svårt dilemma. I boken presenteras belägg för att Branting delvis schabblade bort Sveriges position under förhandlingarna.

Etiketten ”den moraliska stormakten” har – ofta lätt nedsättande – klistrats på Sverige och svensk utrikespolitik under och efter epoken Olof Palme. Det har dock funnits en annan tid när Sverige kunde betraktas som en moralisk stormakt på den internationella scenen. Efter första världskriget växte det fram en beslutsamhet om att skapa en ny och bättre världsordning, manifesterad i slagordet ”aldrig mera krig”. Sverige, anfört av Hjalmar Branting, tillhörde då de starkaste pådrivarna för små staters rättigheter och för bildandet av den organisation för fredligt samarbete mellan världens folk som skulle bli Nationernas förbund (NF).

1920-talet har ofta förbigåtts med flyktigt intresse av den historiska forskningen. Det gäller inte minst den internationella politiken och NF:s roll i denna. Orsaken är kanske främst att mellankrigstidens förhoppningar om en bestående internationell rättsordning grundad på fred och demokrati så fullständigt grusades av andra världskriget. NF framstår därmed som ett ointressant mellanspel eller ett tragiskt misslyckande.

Torbjörn Norman, historiker och arkivarie, har emellertid ägnat organiserandet av ett fredligt statssamfund under 1920-talets, och särskilt Sveriges roll i detta arbete, ett livslångt intresse. Hans forskning finns nu fint presenterad i samlingsvolymen Hjalmar Branting, freden och Folkens förbund samt andra studier i svensk och nordisk 1900-talshistoria. Normans mångåriga vänner historieprofessorerna Karl Molin och Alf W. Johansson har varit behjälpliga med att sammanställa uppsatser och andra texter som framför allt belyser Hjalmar Brantings utrikespolitiska insatser i Nationernas förbund ur olika aspekter. Tyvärr hann författaren själv avlida innan boken nådde trycket.

Som titeln antyder är det politikern och den internationelle statsmannen Hjalmar Branting som står i centrum. När parlamentarismen och demokratin var säkrad på hemmaplan vändes Brantings politiska intresse definitivt mot den internationella arena där han nog egentligen alltid hade känt sig mest hemmastadd. Tidvis dubbelexcellens (han beklädde alltså både statsminister- och utrikesministerämbetet) blev han svensk chefsdelegat till det nybildade NF, och stannade sedan i denna roll under ett antal regeringar med högst olika politisk färg ända till sin död 1925.

Jämfört med sina samtida var Branting en gigant på den internationella politikens scen, och epitetet ”den store europén” är inte oförtjänt. Han kände och umgicks med i stort sett alla från Gustav V till Lenin och hade tillträde till president Wilson, Clemenceau och Lloyd George. Med de socialister som efter kriget kom att ingå i olika europeiska nationella regeringar hade han nära relationer. Att den svenska socialdemokratins ledare åtnjöt förtroende även hos en högerministär som Trygger är alltså inte så märkligt som det kan låta i nutida öron.

Ortodox marxist i sin ungdom, kom Branting med tiden att utveckla en utpräglat pragmatisk syn på fredens problem. På tvärs med marxismens doktriner, som förkastade varje tanke på en fungerande och beständig världsfred innan den proletära revolutionen helt hade svept undan det kapitalistiska samhället, visar Norman att Branting tidigare än de flesta såg kopplingen mellan demokrati och fred. ”Demokratin är freden”, blev hans maxim. Denna övertygelse om att demokrati och fred var två oskiljbara sidor av samma civilisatoriska projekt fick honom också att ta tydlig ställning för ententen, ”de stora demokratierna”, mot det wilhelminska Tyskland i frågan om skulden till världskrigets utbrott. Den tyska legationen i Stockholm kom därför att betrakta honom som sin svenska huvudfiende och i högerpressen kallades han ibland raljant för Mr. Branting eller Sir Hjalmar.

Under de utdragna fredsförhandlingarna i Versailles företrädde Branting Sveriges intressen, och kom då att bli en entusiastisk anhängare av Woodrow Wilsons 14 punkter som bland annat innefattade självbestämmanderätt för folken, havens frihet, rustningsbegränsningar, och upprättandet av Nationernas förbund. Besviken på Wilson när Versaillesfredens hårda villkor tillkännagavs, förblev Branting ändå en varm uppbackare av NF-idén, som ju också i hög grad var hans egen.

Som en av de främsta förespråkarna för internationella skiljedomar som fredsinstrument drev han också igenom Sveriges egen anslutning till Nationernas förbund, trots stundtals hårt motstånd i både regeringen och i riksdagen, där såväl högern som vänstersocialisterna sade hårdnackat nej. I och med detta beslut övergav Sverige sin traditionellt strikta neutralitetslinje till förmån för en mera kollektiv säkerhet inom ramen för den nya världsorganisationen.

Brantings omfamnande av NF som idé och praktik skulle senare försätta honom i svårigheter när den så kallade Ålandsfrågan kulminerade 1921–22. Ålandsfrågans lösning blev ett av de första testen på NF:s förmåga att bilägga internationella konflikter med fredliga medel genom skiljedom och skulle senare bilda ett slags prejudikat för framgångsrik hantering av en mellanstatlig konflikt.

Bakgrunden var att den åländska befolkningen under tsarväldets upplösning i första världskrigets slutskede vände sig till Sverige för beskydd. I förlängningen önskade en stor majoritet återförening med vad man uppfattade som moderlandet. Den nykläckta republiken Finland motsatte sig dock starkt detta och hävdade att de åländska öarna var en omistlig del av Finland. Frågan fördes till NF:s råd, vars utslag gick Sverige emot. Branting deklarerade då att Sverige inte kunde godta utslaget, men inte heller tänkte driva igenom sina krav med militära medel. Sveriges accepterade alltså under protest.

Under frågans behandling i NF var Branting Sveriges chefsdelegat. Två för honom heliga principer, folksuveräniteten och internationella konflikters lösande genom skiljedomar, ställdes här mot varandra på ett sätt som han måste ha upplevt som personligen plågsamt. Utan tvivel sympatiserade Branting med den åländska saken, men att motsätta sig NF med vapenmakt som hans mångårige sidekick Erik Palmstierna förordade skulle både ha undergrävt den nya organisationens auktoritet och skadat Brantings egen legitimitet som språkrör för de små staternas rättigheter. Och hur skulle han kunna tala för nedrustning i NF om den svenska regeringen samtidigt mobiliserade i Östersjön?

Norman kan dock visa att Brantings handlingsutrymme troligen var större än vad det har framstått för eftervärlden. Med stöd i privata brev från den unge begåvade diplomaten Åke Hammarskjöld, bror till Dag, som då tjänstgjorde vid den svenska NF-delegationen, finner han belägg för att Branting kanske delvis schabblade bort Sveriges position under de informella slutdiskussioner som fördes med parterna innan rådets utslag blev manifest.

Norman skänker här välkommen belysning åt ett drag i Brantings bohemiska personlighet som annars inte har lyfts fram så ofta: hans fäbless för de stora perspektiven med åtföljande ointresse för politikens kamerala och administrativa sidor. Branting var en utpräglad idépolitiker som såg längre och större än flertalet av sina kollegor. Bäst kom han till sin rätt i talarstolen på någon av Internationalens kongresser eller med pennan i hand på Social-Demokratens redaktion.

Men djävulen bor som bekant i detaljerna, och när Branting mer eller mindre mot sin vilja tvingades ta sig an rikets finanser i Nils Edéns första liberal-socialdemokratiska regering 1917 slutade det mycket riktigt med fiasko. Hur Ålandsfrågan hade landat om han varit mindre handfallen och oengagerad i det finstilta går förstås inte att veta. Enbart de antydningar om ett annat möjligt utfall som Norman förmedlar bör dock leda till kontrafaktiska funderingar om hur Nordens moderna historia i så fall kunde ha formerat sig.

Genom att visa på att den store europén kanske inte alltid var den mest lämpade vid förhandlingsbordet lyckas Torbjörn Norman rucka en aning på det solida monumentet Branting. Därmed blir han mera människa. Normans källkritiskt skolade framställning andas djup kunskap och lärdom. Prosan är stilsäker, men aningen omständlig och med en del ålderdomliga vändningar (vem använder i dag ett adjektiv som ”hemul”?). I detta är Norman lik sin huvudperson Hjalmar Branting, som uttryckte sig sirligt och utan onödiga kraftuttryck med många inskjutna bisatser när han talade.

Vid sidan av huvudtemat Branting, freden och NF innehåller volymen också ett antal finstämda miniporträtt av en statsminister och tre utrikesministrar som verkade under de år när det moderna politiska landskapet tog form. Hjalmar Hammarskjöld, landshövding i Uppsala, statsminister och akademiledamot med mera, har ofta avfärdats som krisårens halsstarrige ”Hungerskjöld”. Genom brev och hittills opublicerade anteckningar av sonen Bo framträder dock bilden av en betydligt mer sammansatt, obeslutsam och stundtals djupt deprimerad person.

Erik Palmstierna, utrikesminister i Hjalmar Brantings första socialdemokratiska regering och av eftervärlden sedd som beskäftig och hågad för dumdristiga utrikespolitiska företag, får åtminstone en halv äreräddning av Norman, medan liberalen Eliel Löfgren här för troligen första gången framträder i helfigur. Porträttet av Rickard Sandler tillför kanske inte så mycket till det som dennes biografer redan har antecknat, men bekräftar bilden av en sällsynt och sällsamt mångbegåvad politiker.

Till sist har Torbjörn Norman bifogat ett antal mera fristående uppsatser. Den intressantaste av dessa behandlar svensk inrikespolitik och är närmare bestämt ett närstudium av den så kallade Hallaffären. Sommaren 1949 utnämndes David Hall till ny finansminister efter Ernst Wigforss, men tvingades avgå redan under hösten efter att ha skrivit ett par komprometterande brev till andra socialdemokrater i hemlänet Landsting Västmanland.

I breven uttryckte sig Hall på ett sätt som kunde uppfattas som förtal av landstingets ordförande Albert Lundkvist, en socialdemokrat av äldre generation, och uppmanade denne att omedelbart avgå. Dessutom hävdade Hall att han hade stöd av partiets ledning, i egenskap av bland annat statsminister Tage Erlander och justitieminister Herman Zetterberg.

Lundkvist gjorde då något på den tiden oväntat och ovanligt: gick till pressen med Halls brev. När journalisterna började undersöka hur det egentligen låg till med Erlanders och Zetterbergs ingripande i historien stod det snabbt klar att Hall hade varit ute i ogjort väder och hans ställning som statsråd blev ohållbar. Tage Erlander skrev bittert i sin dagbok:

En förbannad skithistoria i Västerås kommer alla mina tvivel på Halls omdöme att vakna till liv. Han kan inte vara särskilt klyftig som kan skriva sådana brev, som drar in hela partiapparaten i sina lokala fejder.

Norman skildrar de många turerna i denna affär utförligt och detaljrikt. Slutsatsen tycks bli att konflikten som fällde en socialdemokratisk finansminister mera handlade om maktstrider mellan stad och landsting, konkurrens om poster och personliga antipatier där yngre och äldre partiföreträdare ställdes mot varandra, än om några stora politiska meningsskiljaktigheter. I detta påminner Hallaffären onekligen om mera sentida politiska intriger.

Lars Ilshammar är historiker och chef för avdelningen för fysiska samlingar vid Kungl. biblioteket.

 

– Publ. i Respons 1/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet