Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Konstarterna & medier
Agneta Rahikainen
Kampen om Edith
Biografi och myt om Edith Södergran
Atlantis | 465 s | Isbn 9789173537001
Recensent: Anna Williams
Ikonen Södergran har blivit aktör

I sin ambitiösa granskning tecknar Agneta Rahikainen en annorlunda bild av den mytologiserade poeten. Här möter vi inte en missförstådd martyr utan en intelligent och initiativrik kvinna, som är litterärt välorienterad, utåtriktad och framfusig. Hon skapar kontaktnät och tror på sin förmåga.

Det är nästan omöjligt att tänka på Edith Södergran (1892–1923) och hennes världsberömda diktning utan att få med sig den envist traderade bilden av livshistorien – isoleringen, lungsjukdomen, sanatorievistelserna, intuitionens missförstådda mästare, den erotiskt frustrerade, det ensamt voluminösa jaget.

Särskilt tacksamt har det varit att sätta in kvinnliga författare i en tolkningsram av sjukdom och personlig livsångest. I sin bok Hennes döda kropp (2008) har Lisbeth Larsson följt historieskrivningen om den rikligt biograferade Victoria Benedictsson. Vad man främst intresserat sig för är hennes liv och tragiska död, ”berättelsen om den undergångsdömda kvinnan”. Likaså har nyskapande kvinnor inte sällan hamnat i galenfacket. Deras utmanande konst har föranlett kritikerna att ställa medicinska diagnoser som förminskat deras litterära betydelse. Agnes von Krusenstjerna, Kerstin Thorvall och Maja Lundgren är några exempel. Edith Södergran är ett annat.

Litteraturforskaren Agneta Rahikainen disputerade tidigare i år i Helsingfors på en avhandling om mytbildningen kring den finlandssvenska diktaren. Nu har hon skrivit en spännande bok med titeln Kampen om Edith – Biografi och myt om Edith Södergran. Ty Rahikainen kallar Södergranbilden en myt, och ett viktigt ärende är att bygga upp en ny bild som inte bara modifierar utan motsäger den vi vant oss vid. Den etablerade myten har sin grund i den biografisk-psykologiska tolkningsmall som lade fast författarprofilen vid 1900--talets mitt: liv ur dikt och dikt ur liv. De viktigaste auktoriteterna var litteraturprofessorerna Gunnar Tideström och Olof Enckell. Men det börjar redan i nekrologer och artiklar under dödsåret, med vännerna Hagar Olsson och Elmer Diktonius som tongivande riktningsvisare för lång tid framöver. Diktonius arbetar målmedvetet fram Södergran som martyr och missförstått geni genom att ta fasta på illvilliga omdömen och negligera den positiva respons hon faktiskt fick av samtidskritiken.

I sin ambitiösa granskning väljer Rahikainen att inte förlita sig på tidigare biografiska tolkningar. Hon går tillbaka till primärdokument som brev, recensioner och röster i samtiden. Det personliga material som står till buds är magert. Edith själv höll hårt om det privata och gjorde sig av med sådant som eftervärlden hade velat ta del av. Många brev och dokument har försvunnit under de kaotiska krigsåren. Tidig korrespondens med skolkamrater som flyttade från S:t Petersburg är borta.

Genom att söka upp både nytt och annorlunda material bjuder Rahikainen på oprövade perspektiv. Hon publicerar också lockande fotografier utanför den södergranska bildkanon. Med Kampen om Edith tar myten om Södergran således en ny vändning, för varje biografi är ett resultat av författarens sållning, vägval och kritiska förförståelse. Systematiskt illustrerar hon hur litteraturforskningen är formad av sin tid – ett tydligt argument för det kontinuerliga behovet av nya tolkningsmodeller och orsaksförklaringar. Att författarmyter fortsatt uppstår och granskas har ju också sin grund i att varje biograf vill hitta sitt eget förhållningssätt i relation till tidigare forskning.

I januari 1909 diagnostiseras Edith Södergran med tuberkulos, hon slutar skolan, tillbringar långa tider vid vårdinrättningar i Finland och Schweiz, flyttar förhållandevis frisk till Raivola på Karelska näset 1913, förlorar sina pengar vid ryska revolutionen 1917 och ser på nära håll våldets fasor i det finska inbördeskriget året därpå. Rahikainen följer livshistorien i sin föredömligt faktarika biografi (om än tröttsamt omständlig i redovisningen av recensioner, forskarnamn och material). Hon har samlat och strukturerat information om uppväxten och den sociala miljön till stort gagn för framtida Södergranläsare. Hon beskriver det finländska S:t Petersburg – endast Helsingfors hade fler finländare på 1880-talet – och staden som ett livligt mötesrum för folk och språk från olika delar av Europa. En viktig förmedlingskanal för svenskspråkiga stadsbor som underlättade vardagslivet var Nordisk kalender för S:t Petersburg. Den tillhandahöll praktisk information om det mesta: ryska mått-enheter, varningstecknen för höga flöden i den egensinniga floden Neva, kontaktuppgifter till läkare som talade svenska, annonser från mataffärer och skomakare. Ett sådant material är en guldgruva för biografiskrivaren.

Rahikainen tecknar alltså en annorlunda bild av den mytologiserade poeten. Hon placerar Södergran i den rika språkvärld som omgav henne – som forskningen visat förvärvade många modernistiska författare sin inspiration och kunskap i just mångkulturella och språkrika miljöer. Edith fick en fri uppfostran och hade en relativt okomplicerad relation till sin stöttande mamma. Tiden på sanatorium i Davos kallar Rahikainen ”hennes bildningsresa på kontinenten”. I den frodiga kulturmiljön tränar Edith språk, läser tidens spetsförfattare och kulturradikala tidskrifter, följer med i de politiska dagshändelserna och låter sig inspireras av det dramatiska landskapet. Med mor besöker hon natursköna utflyktsmål och museer, reser till Berlin och Zürich, Stockholm och Köpenhamn.

Över huvud taget ger biografin bilden av en livligt kulturintresserad och perceptiv ung kvinna som utnyttjar alla möjligheter till förkovran och nöje under sina utlandsvistelser påbjudna av sjukdomen. Hon illustrerar med sin livshistoria de transnationella flöden som forskningen alltmer uppmärksammar och som vidgar perspektiven kring den nordiska litteraturens spridningsmönster.

Berättelsen om den vakna unga vuxna Edith underskattar emellertid inte sjukdomens inverkan. Smärtsamma ingrepp och monotona sjukhusmånader får Edith att bjuda motstånd och avstå från behandling. Det är som om hon erövrar integritet och oberoende genom beslutet. Ideologiskt och estetiskt avspeglas denna frihetslängtan i diktningen, men också i hennes framtoning som målmedveten diktare. När hon debuterat 1916 och mötts av avvaktande positiva recensioner blir hon sin egen promotor och söker oförväget upp det litterära Helsingfors, till synes säker på sin konstnärliga betydelse. Hon är tjugofyra år och kliver in i en starkt mansdominerad litterär offentlighet. Så småningom arbetar hon aktivt för att samla likasinnade omkring sig, både för att få gemenskap och för att stärka sin ställning i det litterära fältet. Hon vill få med sig alla till Nietzsche eller antroposofin eller det kristna evangeliet – alltid lika intensivt upptagen av sin nya livsåskådning. Hon bedriver litterära projekt, medverkar i den nya kulturtidskriften Ultra och arbetar med översättningar.

Den jämnåriga författaren Hagar Olsson blir en allierad och det är givande att följa Rahikainens källkritiska reflexioner kring deras korrespondens. Båda ikläder sig roller som skapar distans och närhet i deras dynamiska vänskap. Som hos många författare är brevskrivandet också en experimentverkstad där de prövar kritiska tankar och utvecklar idéer. I det här fallet, med två starka temperament och återkommande svartsjukeböljor, utkristalliserar sig intrikata positioner som handlar om kontroll och dominans. Ett centralt avsnitt handlar om Olssons Södergranbild, formulerad bland annat i hennes förord till de efterlämnade dikterna i Landet som icke är (1925) och i brevutgåvan 1955. Rahikainen hävdar övertygande att Olssons possessiva agerande vägleddes av rädslan för konkurrens och behovet att stärka sin egen position genom att etablera sig själv som den främsta auktoriteten. Rahikainen vill inte svartmåla, försäkrar hon, men bilden hon vaskar fram är onekligen allt annat än smickrande.

Med sin andra diktsamling Septemberlyran 1918 realiserar Södergran sin Nietzsche-influerade lyriska röst med den flödande, intuitiva skapardriften. Hon publicerar dessutom ett självsäkert -poetikmanifest som ger upphov till en formidabel kritikstorm hos kåserande amatörrecensenter men försvaras av författare med inflytande som Bertel Gripenberg, Arvid Mörne och Runar Schildt. Rahikainen förmår verkligen visa vilket radikalt traditionsbrott den kvinnliga diktaridentiteten handlade om. ”Här är steget långt”, skriver hon, ”till alla de ’Diktförsök’ eller ’Sandperlor’ som kvinnliga poeter i Finland kallade sina alster några decennier tidigare, dessutom för det mesta under pseudonym.”

Rahikainen lyfter fram den lekande Södergran, lättheten och det kvicka i hennes texter. I Framtidens skugga 1920 finner hon en ”gäckande stil” och inbjuder till nyläsning. Hon påpekar att den traditionella psykologisk-biografiska tolkningen ofta utmynnar i cirkelresonemang som stänger dikternas symboliska och metalitterära dimensioner. Vaxdukshäftet som rymmer Södergrans tidiga dikter skrivna främst på tyska och svenska är ett exempel. Där den tidiga forskningen spårat personlig vånda hittar hon uppfriskande ironisk distans och lekfullhet, ofta med politisk udd och ett tydligt kvinnoperspektiv.

Rahikainens nyktra saklighet kommer till sin rätt i det intressanta kapitlet ”Diktaren och hennes landskap”. Där följer hon Karelens symboliska innebörd i det mytskapande som författare och levnadstecknare utvecklar. Landskapet förändras i takt med författarskapets ikonisering. Den livliga industriorten Raivola blir ödslig och avlägsen, och när Finland förlorar Karelen till Ryssland exotiseras platsen, upphöjs till en förlorad värld som får sitt sublima uttryck i diktningen. En sådan skapelseprocess går säkert att kartlägga kring många kanoniserade författarskap. En populär variant är dagens guidade litteraturvandringar i författares geografiska miljöer.

Att Södergran skulle ha varit den inspirationens och ingivelsens diktare som hon utkorats till i kanoniseringsprocessen (av främst Hagar Olsson och Gunnar Tideström) ställer sig Rahikainen skeptisk till. För att fastställa detta behövs tillgång till manuskript i skilda stadier och sådana finns inte. Hennes kartläggning av Södergrans läsefrukter och intellektuella miljö pekar på något annat. Likaså dissekerar hon i linje med moderna analyser de seglivade myterna om sexuell desillusion och sjukdomsbearbetning. Hon stannar vid Tideström eftersom det är den mytgrundande receptionen hon vill beskriva. Men jag hade gärna sett mer av den kritiska revidering som ju skett i de senaste årens Södergranforskning. Ibland tycker jag också att hon i sin källkritiska granskning av Tideström förringar hans insatser som introduktör.

Rahikainens biografi lägger tonvikten vid livshistorien och den sociala och kulturella miljö som formar en författare. I sin inledning skriver hon att biografens ambition kan vara att ”argumentera för den mest trovärdiga tolkningen av en persons liv”. I den allvarligt syftande biografin föreställer jag mig att detta måste vara en ledstjärna. Visst är man som litteraturforskare medveten om att tolkningar anammas och förkastas, att dagens förhärskande uppfattningar kommer att övermannas av morgondagens. Samtidigt kan man i välgjorda författarbiografiska studier få syn på kärnan i den humanistiska och litteraturhistoriska forskningens vetenskapliga kompetens: initierad texttolkning, källkritisk medvetenhet, mångsidig kunskap om den aktuella tidsperioden och dess kulturella klimat.

I sådana studier måste biografiförfattaren acceptera och metodiskt hantera livshistoriens inbyggda motsägelser. Berättelsen om ett liv är strukturerad oordning. Att förmedla trovärdighet är den teoretiska och metodiska utmaningen, sprungen ur det material som står till buds. Med sin förtrogenhet med materialet och sin källkritiska blick och för det mesta robusta skepsis har Rahikainen utmanat bilden av en ikon på ett nydanande sätt. Nu är Edith Södergran en aktör, en intelligent och initiativrik ung kvinna som är litterärt orienterad, utåtriktad och framfusig, som skapar kontaktnät och har en produktiv och frigörande tro på sin egen förmåga. Hon gillade att klättra upp och sitta på tak. Därifrån hade hon koll på världen.

Anna Williams är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet