Föregående

nummer

Torsdag 23 oktober 2014

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Konstarterna & medier
Hans Lund
Kulturella ikoner i text, musik och Bild
Carlsson | 169 s | Isbn 9789173314916
Recensent: Lars Grahn
Ikoner är inget att skämta om

Vissa konstverk har till den grad kommit att ingå i det allmänna medvetandet att de kan användas till nästan vad som helst, ibland utan att de som använder dem känner deras ursprungliga innebörd eller att det man refererar till är ett konstverk. De har blivit kulturella ikoner.

Grant Woods' målning ”American Gothic” från 1930 - det stränga lantbrukarparet med en högaffel mellan sig -- har till exempel använts för det mesta från politisk kommentar om den tysta majoriteten till förpackning av biodynamisk fikonkaka. ”Mona Lisa” har försetts med mustasch av Salvador Dalí och fått ansiktet ersatt av Mitterrands nuna. De första tonerna i Beethovens femte symfoni - di-di-di-DAM - var med och bekämpade Hitler under andra världskriget, inledde Disneys Fantasia och är nu också ringsignal i mobilen. Fotot av soldaterna som reser den amerikanska flaggan på Iwo Jima har blivit en heroisk skulptur i Washington D.C. och används flitigt i politiska karikatyrer, på frimärken, i reklam. Edvard Munchs tavla ”Skriet”, avsedd som uttryck för djup ångest, har i populärkulturen kunnat användas till praktiskt taget vad som helst från att illustrera tandläkarskräck till antirökpropaganda. Dessa och många andra konstyttringar är delar i en textallmänning.

I Kulturella ikoner i text, musik och bild försöker Hans Lund, kulturvetare i Lund, fånga de många slagen av parodier, pastischer, parafraser, travestier och andra ”rewritings” med hjälp just av begreppet ikon. Hur ska förhållandet mellan det omskrivna - konstverket eller hypotexten - och omskrivningen - hypertexten - förstås? Enligt Lund är begreppen parodi och pastisch oanvändbara eftersom de begränsar omskrivningen till förlöjligande eller ironi. ”Den kulturella ikonen är emellertid en medvetet byggd bro mellan hypo- och hypertext.”

Förstådd på detta sätt är ikonen inte Mona Lisa med eller utan mustasch utan ”interaktionen” mellan de två. Den riktiga tavlan ”Mona Lisa” måste naturligtvis vara välkänd för att kunna bli fäste för en hypertext och därmed anses vara ikon i Lunds mening. En aldrig så briljant hypertext kan inte göra ikon av ett okänt konstverk. Alla välkända konstverk har dock inte blivit kulturella ikoner. Vissa bjuder motstånd. Harry Martinsons Aniara är ett mäktigt diktverk av stort allvar men det har såvitt jag vet inte utsatts för några omskrivningar som gjort ikon av det. Inte heller Almqvists Songes är ikon i denna mening. Innerliga och existentiellt allvarliga verk tycks - liksom paradoxalt nog sant humoristiska texter - göra motstånd.

Ett fall som tycks motsäga hypotesen att existentiellt allvarliga verk undgår ikonbildning är Edvard Munchs tavla ”Skriet”. Den har blivit föremål för en stor mängd parodier, travestier, pastischer, citeringar. Lund menar att de ständiga omskrivningarna riskerar att nöta ner tavlans bildidé och göra det svårt att ta verket på riktigt allvar. Det blir, som också sagts om fotot på Iwo Jima, en bild som hänvisar bara till betraktarnas förtrogenhet med den.

De hårdast nyttjade ikonerna tycks förlora stadgan i sin innebörd. Hur påverkas det konstnärliga värdet av den mycket brukade texten, när otaliga omskrivningar förvandlat den till ikon? I sina avslutande reflexioner närmar sig Lund frågan om förhållandet mellan ikon och kitsch. Det har sagts att kitsch är något entydigt, patetiskt och gravallvarligt, en yttring som saknar all självironi. I kitschen framställs starkt laddade bilder som utlöser oreflekterade känslor. Är inte ”Skriet” just en sådan bild? Jo nästan, är Hans Lunds svar, fast han vill förlägga det kitschiga främst till hypertexterna. Med hans egen definition borde dock resonemanget inte kunna föras så. Den kulturella ikonen har ju beskrivits som förhållandet mellan hypo- och hypertext, mellan ”Skriet” och dess omskrivningar. Munchs bild torde således åtminstone till hälften vara kitsch, om man ska följa Lunds utgångspunkter.

Boken förtjänst är att den energiskt och ganska underhållande illustrerar gravallvarets sårbarhet. Betecknande är att man bland exemplen inte finner några humoristiska eller självironiska konstverk. Alla är mycket allvarliga. Först i hypertexterna, omskrivningarna, kan det bli lite roligt. Är alltså en humoristisk kulturell ikon otänkbar? Det verkar så. En hypotext som i sig själv spelar upp humor och självironi är svår att angripa för parodiker och bildstormare. Den har ju redan bestormat sig själv.

Lars Grahn är senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet