Naturvetenskap & teknik

Imponerande verk om mänsklighetens historia

Sapiens
Yuval Noah Harari

Natur & Kultur
431 sidor
ISBN 9789127140394

| Respons 3/2015 | 11 min läsning

I denna internationella bästsäljare tar den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari med läsaren på en fascinerande resa genom mänsklighetens historia. I boken redogör Harari kunnigt för tre genomgripande förändringar, som han menar har varit avgörande för mänsklighetens utveckling och förutspår att vi står inför ytterligare en omvälvande revolution. Författaren lyckas med konststycket att sätta ord på den oändliga tidsperiod som mänskligheten lagt bakom sig, men det krävs ett kritiskt öga för att inte förföras av Hararis retoriska skicklighet.

Tid som förflutenhet är svårt att förstå. Även om vi alla lever med tiden som en påtaglig del av våra liv visar undersökningar att vi generellt har svårt att sätta ord på tid. Ungefär tre generationer tillbaka är en vanlig gräns för vad de flesta förstår. Längre tillbaka än så blir det svårare. Då blir det förflutna till berättelser. Ytterligare några generationer tillbaka blir dessa till skrönor. Eller bortglömda.

Tid som självupplevd är också svårt att förstå. En studie publicerad i Science för några år sedan visar att generellt har de flesta svårigheter att se sitt liv förändras framöver, även om deras liv sedan tidigare kan ha genomgått omfattande förvandlingar. Frågar man exempelvis någon om hur deras liv kommer att förändras tio år framöver svarar de flesta att det förmodligen är som nu. Frågar man samtidigt om hur deras liv ändrats de senaste tio åren kan de svara att mycket hänt som påverkat dem på djupet. De kan ha fått barn, varit med om en olycka, genomgått en skilsmässa eller flyttat långt till ett nytt arbete och hem. Erfarenhet av tidigare förändring omsätts inte i förståelse av tidens gång. Man vill att det som kommer framöver ska vara som det är nu.

Erfarenhet av tidigare förändring omsätts inte i förståelse av tidens gång. Man vill att det som kommer framöver ska vara som det är nu.

Tidens gång och förändring är en av huvudberättelserna i Yuval Noah Hararis Sapiens – En kort historik över mänskligheten. Boken tar tag i de stora linjerna i människans utveckling – med början i ett avlägset ursprung för flera miljoner år sedan för att landa i nuet och vår nära framtid. De första raderna av bokens baksidestext sätter tonen: För 100.000 år sedan fanns det åtminstone sex olika arter av människor på jorden. I dag finns bara en. Homo sapiens. Harari har satt sig för att förklara varför det är så. Och han har blivit läst. Översatt till nästan 30 språk har boken sålt i hundratusentals exemplar.

Hararis bok är precis vad den utger sig att vara: en kort och koncis historik över mänskligheten. Att trycka ihop miljontals år av sapiensevolution på drygt 430 sidor är inte lätt, men Harari lyckas. Med retorisk skicklighet och stort kunnande tar han läsaren med på en fascinerande resa genom människans utveckling.

Huvudtesen är att det som utmärker Homo sapiens är förmågan till storskaligt samarbete. Den möjliggörs av en för människan unik fallenhet för abstrakt och symboliskt tänkande. Inget annat djur har genom historien utvecklat komplexa samarbetssystem som exempelvis världsreligioner, nationella politiska strukturer, storskaliga handelsnätverk, juridiska rättsordningar, lagar, övernationella överenskommelser etcetera.

Enligt Harari har Homo sapiens genomgått tre avgörande revolutioner: den kognitiva revolutionen som gjort oss smartare än något annat djur, den neolitiska revolutionen då vi lärde oss att odla marken och hålla tamboskap och den vetenskapliga revolutionen som fått Homo sapiens att utveckla sitt kunnande bortom enskilda individers kontroll.

Harari förutspår ytterligare en revolution. Mänskligheten så som vi känner den kommer att försvinna. Inom några århundraden har miljöförstöring och ohämmad exploatering av resurser gjort planeten omöjlig att bo på och därmed är människor inte längre här. Eller så har våra ättlingar blivit till cyborger som inte längre kan kännas igen som Homo sapiens. Det naturliga urvalet har ersatts av design – genom biologisk ingenjörskonst, en mix av biologi och teknologi i en och samma kropp eller genom skapandet av oorganiskt liv.

I detta följer boken vetenskapligt redan upptrampade stigar. Människans kognitiva evolution är ett hett forskningsämne som varit tongivande i de senaste 10–15 årens publikationer i internationella forskningstidskrifter. Det europeiska Human Brain Project som fram till 2023 har enorma resurser att utforska hjärnan är ett exempel på ämnets aktualitet. Den neolitiska revolutionen är också ett hett forskningsämne. Inte minst de många projekt som runt om i världen just nu analyserar DNA, protein, isotoper med mera för att spåra hur utsäde, tamboskap och människor rört på sig mellan 12.000 och 6.000 år sedan har gett nya resultat som gör att arkeologins tolkningar av exempelvis migrationer, kontakter och innovationsmönster nu måste omformuleras. Ett exempel är projektet ”Atlas över förhistoriska människors genom i Sverige” vid Stockholms universitet som fått drygt 30 miljoner kronor av Riksbankens Jubileumsfond. Och den vetenskapliga revolutionen är väl studerad världen över, inte minst inom idéhistoria och Science Technology Studies (STS). Människans framtid som cyborg är ett återkommande tema i internationella vetenskapstidskrifter sedan några år tillbaka.

I relation till denna forskning säger Harari inget nytt. Det som är nytt är hans förmåga att knyta ihop enorma mängder forskningsresultat till en sammanhållen långtidsberättelse som handlar om vad det är att vara människa i dag. Han lyckas också väva in detta i reflektioner om vad vi kan lära av studiet av det förflutna för att diskutera vägval för framtiden. Han gör det bra. Harari skriver på så sätt in sig i en tradition av långtidsperspektivets historieskrivning (Deep History) som Daniel Lord Smail, professor i historia vid Harvard University, så framgångsrikt stakade ut med sin bok On Deep History and the Brain (2008) och följde upp i boken Deep History – The Architecture of Past and Present (2011).

Men det finns avgörande skillnader; medan Daniel Lord Smail är precis, är Harari yvig. Ett exempel: när den historiska framväxten av bolag med begränsat personligt ägaransvar (aktiebolag) förklaras som ett av de komplexa former av samarbetssystem som Homo sapiens är unikt kapabel till, görs det enligt följande: Om en Jean i 1200-talets Frankrike öppnade en verkstad som tillverkade vagnar var han själv företaget. Om en vagn som han tillverkat gick sönder en vecka efter köpet skulle den missnöjde köparen ha stämt Jean personligen. Om Jean hade lånat 1 000 guldmynt för att öppna sin verkstad och företaget gick omkull skulle han vara tvungen att betala tillbaka lånet genom att sälja sin privata egendom. Han kanske till och med skulle ha tvingats sälja sina barn som trälar. Han var helt ansvarig, utan begränsningar, för sitt företags alla skulder. Om man hade levt då hade man förmodligen tänkt sig för både en och två gånger innan man startade ett eget företag. Denna juridiska situation uppmuntrade alltså inte till entreprenörskap. Folk var rädda för att starta nya företag och sätta sin ekonomi på spel. Det var knappast värt risken att deras familjer skulle hamna på bar backe. Detta var skälet till att människor kollektivt började föreställa sig företag med begränsat ägaransvar.

Detta är ett av många representativa exempel på hur Harari bygger sin argumentation. Som läsare följer man lätt med. Han är i exemplet tydlig med att klargöra skillnader i personligt ansvar mellan det vi i dag kallar enskild firma och aktiebolag. För någon som inte kan historia eller företagsekonomi ter sig exemplet förmodligen solklart. Men hur retoriskt starkt det än är så är den sortens tesdrivande kontextlöst. Få historiker skulle hålla med om beskrivningen av människors tidigare ovilja att idka handel eller om hantverkares och handelsmäns utsatthet. I retoriken tycks en 1200-talsman kunna välja mellan att bli hantverkare och därmed eventuellt tvingas sälja sina barn, eller att inte bli hantverkare och därmed vara säker på att få behålla sina barn. Men så enkelt kan det inte beskrivas. Förmånen att få göra sådana val var så gott som obefintlig. Och det fanns sociala skyddsnät på 1200-talet. Släkter och ätter erbjöd gemenskap och säkerhet. Medeltida gillen, skrån och brödraskap för hantverkare och köpmän känner vi till från 700-talet och framåt. Dessa var föränderliga organisationer, vilkas syfte bland annat var att skapa trygghet för sina medlemmar. Hararis aktiebolag som exempel på människans förmåga till storskalig organisation är slagkraftigt, men det är också banalt. Retoriken styr – historiskt utforskande förekommer inte. Detta är bokens svaghet. I viljan att förklara tjänar det förflutna som illustration till på förhand givna åsikter.

En av bokens kvaliteter är Hararis förmåga att hantera kunskapens mångtydighet. Han visar hur människan är kapabel till krig och förstörelse, samtidigt som han visar hur människan också är duglig till att bibehålla fred och bygga samhällen som fler än färre mår bra i. Eller hur människans evolutionära framgång skapat en överbefolkad planet där många svälter, samtidigt som denna framgång bidragit till att fler än färre inte svälter i dag i jämförelse med tidigare. Harari hanterar skickligt mångtydigheter som dessa.

Att förstå och förklara kunskap som vetenskap och som samhällets tankegods är svårt. Bokens avslutande delar fokuserar på kunskap och dess utveckling och användning i dagens informations- och kommunikationssamhälle. Dessa delar är läsningens verkliga behållning. Här lyckas Harari med konststycket att tydliggöra komplexitet utan att banalisera. Här går han stick i stäv med mittfåran av den populärvetenskap som skrivs i dag där devisen ”enkla lösningar på komplexa problem för tydlighetens skull” ofta är ledstjärnan. Harari vägrar detta. Han historiserar kunskap och vetenskap, kontextualiserar dess framväxt. Han visar att förmågan att förstå kunskapens mångtydighet framför enkla sanningsanspråk är vetenskapens verkliga styrka. Ytterligare ett retoriskt exempel från boken: År 1620 gav Francis Bacon ut ett vetenskapligt manifest med titeln Novum organum scientiarum (Det nya vetenskapliga redskapet). Där hävdade han att ”kunskap är makt”. Det verkliga provet på ”kunskap” är inte om den är sann, utan om den gör oss mäktigare. Vetenskapsmän tror vanligen att ingen teori är 100 procent sann. Följaktligen är sanning ett dåligt prov på kunskap. Det verkliga testet är användbarhet. En teori som gör oss i stånd att göra nya saker är kunskap.

Sug litet på påståendet att kunskap inte är sanningar utan en teori som vi kan använda för att göra nya saker. Att förstå att det finns mer att veta utifrån en nyvunnen kunskap är de flesta forskares utgångspunkt. Därför förkunnar de sällan slutgiltiga sanningar. Tänk om merparten av världens befolkning kunde förstå kunskap på detta sätt. Tänk så få (själv)utnämnda sanningsorakel som då skulle kunna göra sin röst hörd utan att få kritik.

I svensk debatt förväxlas många gånger mångtydighet med relativistisk godtycklighet. Harari är inte i närheten av det. Kunskap är viktigt, till och med viktigast, men inte som dogmatisk sanning utan som nyfikenhetssökande och byggstenar för nya saker. Han väjer inte för komplexitet. Svåra frågor får här, till skillnad från i bokens tidigare delar, inga förenklade svar. I stället ges enkelt och tydligt förklarande svar. Detta är en ovanlig ansats inom populärvetenskap. Det är också läsningens verkliga behållning.

Mänsklighetens förflutenhet sträcker sig miljontals år tillbaka. Tillsynes oändligt avlägsen är denna tidsrymd svår att förstå. Yuval Noah Hararis bok Sapiens – En kort historik över mänskligheten hjälper till att sätta ord på denna oändliga tid. Det är en imponerande prestation att ha författat denna bok. Välskriven förtjänar den uppmärksamheten den fått. Inte minst delarna om kunskap, vetenskap och hur dessa används i dag är värda att läsa.

Det krävs dock ett skarpt kritiskt läsaröga för att inte helt förföras av bokens suveräna retorik.

Anders Högberg är docent i arkeologi och verksam vid Linnéuniversitetet.


Anders Högberg

Anders Högberg är professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet. Hans forskning är bred, från människans tidiga kognitiva evolution för miljoner år sedan till framtidsforskning om minnespraktiker vid slutförvaringsplatser för kärnavfall. Högberg skriver om människans evolution, förhistoria, kulturarv och mångfaldsfrågor. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  2. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  4. Konstarterna & medier
    Aktivistisk poesi som vill förändra världen
    Poesi som politik – Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad Evelina Stenbeck