Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Konstarterna & medier
Gunnar Lindstedt
Samlarna och konstens miljonaffärer
Forum | 336 s | Isbn 9789137136974
Recensent: Camilla Hjelm
Inblick i de exklusiva samlarnas värld

Gunnar Lindstedt är en ypperlig pedagog och hans skildring av konstsamlarnas värld är fängslande även om boken knappast innehåller några riktiga avslöjanden. Liksom andra marknader skulle konstens värld behöva mer transparens och reglering.

Det finns en utbredd fascination för dagens spektakulära konstmarknad. Dagspressen rapporterar om fantasipriser, nya prisrekord och vilka konstnärer som är mest i ropet. Flera utländska författare har utkommit med böcker som försöker ge en inblick i konstvärlden. Ekonomen Don Thompsons The $12 Million Stuffed Shark. The Curious Economics of Contemporary Art World (2008) och sociologen Sara Thorntons "Seven Days in the Art World" (2008) är två bästsäljande böcker med vid läsekrets. I Sverige har ingen gripit sig an ämnet på liknande sätt förrän nu.

Ekonomijournalisten Gunnar Lindstedts reportagebok Samlarna och konstens miljon­affärer beskriver den samtida svenska konstmarknaden utifrån samlarnas perspektiv, varvat med miljonaffärer. Den är ett mycket välkommet tillskott till den litteraturgenre som avser att göra den hemliga konstvärlden transparant och möjlig att förstå. Av boken framgår hur sammanvävd den svenska konstmarknaden är med den internationella och Lindstedt pekar på nya tendenser och affärsmetoder som får genklang även på inhemsk mark. I kölvattnet av galleri­giganter som Larry Gagosian förändras stegvis hela den internationella marknaden.

Lindstedts bokprojekt förefaller vara sprunget ur en egen nyfikenhet och vilja att förstå en värld på djupet som han rapporterat från under många år, men som kanske inte öppnat sig till fullo för honom. Genom gedigen efterforskning kommer han själv till insikter och kunskaper som han delar med läsaren. Han väljer att fokusera på toppen av ett isberg, den elitistiska och exklusiva konstvärlden, där inträdet är synnerligen begränsat. Vanliga konstköpare och konstnärer känner sig nog främmande inför denna värld och hittar sannolikt få beröringspunkter. Inte desto mindre är det en verklighet för de rika och erkända.

Boken har ett klassiskt tredelat upplägg där delarna tråkigt nog bara heter del I, II och III. Innehållsförteckningen ger ingen förståelse för vare sig boken som helhet eller dess röda tråd, eftersom rubrikerna spretar åt alla håll. Den fungerar snarare som ett behändigt register för att i efterhand hitta i boken. Lindstedts styrka ligger i förmågan att hålla samman flera parallella spår genom hela boken. Trots tvära scenväxlingar, där läsaren kastas från ett sammanhang till ett annat, vävs övergångarna skickligt samman med hjälp av de historier och livsöden som han följer genom hela boken.

Gunnar Lindstedt kan fånga sina läsare som få. Han skriver intressant och medryckande och tar liksom läsaren i sin hand och tillåter denne att tillsammans med honom navigera genom allt från internationella mässor till stora samlarhem. Lindstedt är en ypperlig pedagog som kontinuerligt påminner läsaren och upprepar saker som nämnts tidigare för att förtydliga och visa i vilka sammanhang mening skapas. Mycket effektivt är det när han påminner om årtal, personer och platser. En god lärare är han även på så sätt att han har förmågan att lätta upp innehållet med roliga historier, samtidigt som de har ett viktigt budskap. Ett sådant är exemplet då Picasso lär ha delat ut vykort på sin målning "Guernica" när tyskar kom på besök. När en tysk enligt sägnen frågade Picasso: Är det ni som har gjort det här, svarade han: Nej, det är ni.

Framför allt är Lindstedt djupt engagerad och det är nog det som är nyckeln till att han lyckas få läsaren nyfiken. Han drar sig inte för att projicera sina egna åsikter och ståndpunkter och uttrycker öppet sina egna känslor inför det spel som utspelas inför honom. Det gör boken personlig, men kan även bli irriterande, framför allt eftersom skeenden som han ondgör sig över ibland hänger samman med större förlopp som han inte redogör för.

Det gäller exempelvis när han skriver om konstplundringarna av europeiska konstskatter med start på 1880-talet. Ingenstans nämns bakgrunden eller orsaken till att försäljningen av konst från Storbritannien till USA delvis hänger samman med Settled Land Act från 1882, när brittiska aristokrater kunde börja sälja konst som fanns på deras gods för att finansiera annan verksamhet. För en del var det enda utvägen för att inte försättas i konkurs. Det fanns många fina gamla konstsamlingar i England som upplöstes med detta och köparna fanns i USA, bland de nyrika industrialisterna. "Europe has a great deal of art and America has a great deal of money", sade den första riktiga internationella konsthandlaren Henry Duveen som gjorde sig en förmögenhet på att köpa i Storbritannien och Europa och sälja i USA. Lindstedt skriver också om Hitlers och nazisternas jakt på "degenererad" konst, men han går inte in på orsakerna till detta. Han nämner inte heller Hitlers egna konstnärsdrömmar som slogs i spillror i unga år och den bittra eftersmak och hämndbegär som detta gav upphov till.

Lindstedts undersökning ger flera nya perspektiv på den svenska konstvärlden, vilket inkluderar att rättfärdiga somliga och svartmåla andra. Personer som han anser att har behandlats orättvist är konstsamlaren Theodor Ahrenberg (1912–1989) och galleristen Björn Wetterling, medan han blottar personer som skämt ut sig eller burit sig illa åt, däribland museimannen Pontus Hultén. Wetterling förtjänar mycket riktigt en större eloge än han fått under sitt verksamma liv, men han kommer sannolikt ändå aldrig att ingå i historieböckerna eftersom han inte arbetat med att lansera konstnärskap på det sätt som krävs.

Att konstens värld på den nivå Lindstedt studerar den är exkluderande och ibland rent av obarmhärtig är ett faktum. Inte minst kommer det fram i Ahrenbergs fall som löper som en röd tråd genom hela boken. Det är på toppen av konstvärldens isberg som tävlan är som hårdast och kampen om att vinna eller försvinna i många fall är både grym och rutten. Under den vackra glamorösa fasaden gömmer sig ibland en iskyla, personliga tragedier, hämndbegär och vassa armbågar. I denna värld finns sannerligen alla nödvändiga ingredienser för en ypperlig dokusåpa. men för den skull är inte alla konstköpare vare sig skurkar eller egensinniga utan de drivs oftast av helt andra motiv.

Ett Bourdieu-perspektiv på fejderna öppnar förståelsen för varför det ser ut som det gör. Det är kapital i annan bemärkelse än rent ekonomiska vinster som står på spel. Spelet handlar om ära, inträde i speciella sammanhang, förevigande av sitt namn i historieböckerna och om kulturellt och socialt kapital. Lindstedt ger exempel på hur viljan att krossa någon kan resultera i total hänsynslöshet med personlig tragedi som resultat. I konstens värld är många kallade men få är utvalda, vilket gäller såväl konstnärer, gallerister som kulturarbetare. Sett ur Bourdieus perspektiv är Hultén en traditionell gatekeeper som bevakade vilka som släpptes in på konstfältet och framför allt vad som krävdes för en inträdesbiljett. Hultén var en maktfaktor i det svenska konstlivet under sin tid och bevakade strängt nya aktörers inträde i de innersta kretsarna.

Boken innehåller knappast några riktiga avslöjanden från den samtida konstvärden, men frilägger i alla fall ny kunskap om de internationella affärsmetoder som även används på den inhemska marknaden. Kampen om kunderna är hård och Bukowskis har i vissa fall garanterat säljarna vissa priser för att över huvud taget få in verk till försäljning. Lindstedt beskriver även hur gallerister vårdar sina konstnärers prisnivåer genom att bjuda på verk som är till försäljning på auktionshus för att garantera att de inte säljs för billigt i jämförelse med galleripriserna. Likaså berättar han om galleristernas förakt för auktionsmarknaden där allt handlar om att sälja så dyrt som möjligt men nämner inget om hur galleristerna även utnyttjar och är beroende av auktionshusen. Det gäller framför allt när konsthandlare och gallerister ibland lanserar nya konstnärer genom att lämna in dem till försäljning på auktion och tillsammans med en bulvan driver upp priset till önskad nivå för att etablera prisnivåer i prisindex. Det anses uppenbarligen ibland nödvändigt i lanseringen av nya konstnärer, eftersom prisindex endast omfattar konst som sålts på auktioner och aldrig listar galleri- eller konsthandelsförsäljningar. Det står vem som helt fritt fram att bjuda och köpa på auktion och så även gallerister som genom att bjuda på verk ser till att deras konstnärer inte säljs för billigt.

Öppenheten att vem som helst kan köpa verk finns inte på samma sätt i gallerivärlden. Vem som helst kan inte be att få köpa verk av vissa konstnärer eftersom galleristerna ägnar sig åt att placera ut verk i viktiga samlingar. Eftersom jag själv råkat ut för detta kan galleristerna inte förneka det trots att de gärna gör det. Denna taktik är avskräckande för många som därför hellre köper på auktion där man inte behöver renommera sig för att bli godkänd som köpare. Framför allt unga känner osäkerhet inför vem som får köpa och inte på galleri. Detta faktum har auktionshusen förstått att dra fördel av och de har också lyckats locka unga köpare som kan garantera auktionsbranschens fortlevnad. Kampen mellan auktionshusen och gallerierna hårdnar och galleristerna ser sig själva som förlorare. Ändå fortsätter en del gallerier att bedriva en nästan osynlig verksamhet med obekväma öppettider, i undanskymda lokaler utan skyltning och väganvisning och försäljningsmetoder som gör spekulanter osäkra och rädda för att de inte är lämpliga köpare.

Som Lindstedt konstaterar är konstens värld komplicerad och den skulle i likhet med vilken annan marknad som helst må bra av mer transparens och skärpt reglering. Att konst sedan handlas för fantasisummor går inte att hejda så länge det finns en superrik överklass som betalar för den. När Damien Hirsts uppstoppade haj såldes för 12 miljoner dollar utgjorde det inte mer än några minuters arbete för köparen. Många andra människor skulle också kunna betala priset på ett konstverk om det motsvarar deras inkomst för ett par minuters arbete. Allt är relativt och kommer i annat ljus när det sätts i sitt rätta perspektiv. Trots investeringar, bubblor och fantasipriser kommer konsten alltid att ha ett alternativt värde för den största andelen konstköpare, men det är inte lika intressant att gotta sig i dessa historier.

Camilla Hjelm är fil. dr i konstvetenskap och arbetar som konstintendent med ansvar för konstsamlingarna på Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet