Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Politik & samhälle
Olof Petersson
Herbert Tingsten
Vetenskapsmannen
Atlantis | 343 s | Isbn 9789173536509
Recensent: Petter Tistedt
Inget kritiskt perspektiv på tingsten som vetenskapsman

Olof Petersson låter Herbert Tingsten själv komma till tals till den grad att han framstår som Tingstens språkrör. Den kritiska undersökning av Tingstens vetenskapliga gärning som utlovas blir inte av och man förvånas över att Petersson inte går i dialog med befintlig forskning.

Hur arbetade statsvetaren Herbert Tingsten och vad kom han fram till för resultat? Detta är frågor som Olof Petersson menar har fått för lite uppmärksamhet i den annars så omfattande litteraturen om Tingsten. Denna brist i den svenska bokutgivningen har nu Petersson velat råda bot på. Studieobjektet avgränsas således genom att författaren lämnar debattören, publicisten och privatpersonen Tingsten därhän. I stället är det vetenskapsmannen som står i centrum, och mer specifikt hans publicerade texter. ”Meningen med denna bok”, meddelar författaren i förordet, ”är att det är Herbert Tingsten som ska tala.” En sådan synbarligen programmatisk distanslöshet till studieobjektet kan ju verka oroväckande, men Petersson försäkrar den misstänksamma läsaren att boken även ”vill ge ett kritiskt perspektiv på Herbert Tingsten i hans egen anda”. ”Det storslagna målet”, fortsätter han, ”är att tillämpa Tingstens metod på honom själv.”

Efter förordet följer en biografisk skiss som syftar till att sätta in Tingstens vetenskapliga insats i ett ”tidsmässigt sammanhang”. Med detta avses främst studieobjektets händelserika och produktiva yrkesliv, vilket framställs på ett koncentrerat vis kryddat med Tingstens egna minnesbilder från 1960-talets memoarer. Resten av boken är tematiskt arrangerad i ett drygt tjugotal empiriskt orienterade kapitel och avslutas med en sammanfattande och i viss mån utblickande betraktelse. De teman som valts för kapitlen är de som Petersson bedömer vara huvudområdena i Tingstens forskning. Således finns här kapitel med titlar som ”Fascism”, ”Ideologiernas död”, ”England”, ”Opinionsbildning”, ”Kvinnor” med mera. Ett tematiskt upplägg är väl valt givet avsikten att inte kronologiskt följa Tingstens liv.

Boken är också väl sammanhållen. Författaren avstår från frestelsen att göra enkla poänger av Tingstens stridbara och provocerande person, utan fokuserar i stort sett konsekvent på hans akademiska produktion. Som Petersson själv framhåller är det dock ofta svårt att göra tydliga skillnader mellan debattören och forskaren. Tingsten var en offentlig intellektuell redan innan han åtog sig chefredaktörskapet på Dagens Nyheter. Han skrev populära böcker i aktuella frågor, publicerade kulturartiklar i dagstidningar, höll radioföredrag och debatterade politik. För den läsare som vill orientera sig i Tingstens mycket omfattande publikationslista är också boken en rimlig utgångspunkt. Närmast torde den kunna användas som uppslagsbok. Den som är nyfiken på vad Tingsten i sin forskning skrivit om exempelvis kommunism eller utrikespolitik kan slå upp kapitlen om detta, där hans viktigaste texter på området finns angivna och omsorgsfullt refererade. Att detta upplägg valts betyder samtidigt att Petersson avstått från att utarbeta en mer självständig och analytiskt motiverad tematisering av materialet.

Vilken är då ”Tingstens metod”, som Petersson avsett att tillämpa? Det visar sig faktiskt att Tingsten inte hade en metod utan minst tre, vilka enligt Petersson i sin tur var kopplade till de olika forskningsområdena författningspolitik, idékritik och politiskt beteende. Av dessa måste det vara idékritiken som författaren avsett att tillämpa, även om det inte sägs explicit. Denna metod tog enligt Petersson sin utgångspunkt i Tingstens upptäckt att ideologier inte i första hand skulle förstås som en serie värderingar utan som verklighetsomdömen. Därmed kunde idékritikern granska huruvida sakpåståenden hade täckning i verkligheten samt om olika påståenden var sammanhängande. Särskilt tycks Tingsten ha funnit nöje i att visa på motsägelser och andra logiska brister i de ideologier han analyserade.

Någon konsekvent tillämpning av en idékritisk metod på Tingstens egen vetenskapliga produktion är det inte fråga om i Peterssons bok, även om några kritiska passager finns. Som debattör nöjde sig Tingsten ibland med att spekulera i stället för att ta hänsyn till aktuell forskning. Vidare var han tendentiös och överslätande i sin bok om Israel. Någon gång ”mellan 1943 och 1964” ändrade han åsikt om kungens möjlighet att förhindra nyval, vilket lyfts fram av Petersson som ett exempel på att Tingsten ”inte alltid var konsekvent”. I boken framhålls också att Tingstens arbetsmetod rymde ett mått av godtycke i fråga om hur starkt forskaren betonade olika inslag i en ideologi. Petersson menar att det fanns en möjlighet för forskaren att framhäva de tankar och passager som bekräftade de egna hypoteserna, en kritik som ligger i linje med den som framfördes i en debatt mellan Tingsten och Gunnar Heckscher på 1930-talet.

Om det alltså finns problem med godtycklighet i Tingstens metod kan man fråga sig varför Petersson själv valt att använda den. Valet av metod framstår som svårbegripligt och motiveras aldrig. Har det kanske inte skett någon relevant metodutveckling sen Tingstens tid? Borde det inte vara möjligt att finna tillvägagångssätt och problemställningar som är betydligt intressantare för vår tid och som kan göra Tingsten aktuell igen?

Med tanke på utvecklingen inom exempelvis den vetenskapshistoriska forskningen – där också samhällsvetenskapernas historia alltmer hamnat i fokus – borde det finnas nya sätt att ta sig an det material som vetenskapsmannen Tingsten avsatte, snarare än att upprepa dåtidens frågor och metoder. Petersson refererar själv statsvetaren Ludvig Beckman som framhåller att dagens statsvetare är tämligen ointresserade av Tingstens idékritik, eftersom den är så övervägande negativ. Det är en metod för att påvisa brister i andras argument, men i dag vill statsvetarna snarare på ett mer konstruktivt sätt föra argumentationen framåt. Kanske vill Petersson att statsvetarna åter ska axla rollen som nedbrytande kritiker?

Men frågan om varför det är relevant att använda Tingstens metod i dag blir trots allt aldrig särskilt relevant, eftersom Petersson i så ringa utsträckning bedriver någon idékritik. I stället låter han, som förordet också annonserar, Tingsten själv tala. I praktiken betyder detta långa referat och sammanfattningar utan kritiska kommentarer. Över huvud taget lyser den egna analysen och de klart formulerade frågeställningarna med sin frånvaro. Här finns inga urskiljbara analytiska begrepp som kunnat styra framställningen och skilja viktigt från oviktigt. Framställningen rör sig ofta omärkligt mellan återgivningar av Tingstens texter och Peterssons egna reflektioner. Författaren har velat ge en ”rättvisande bild” av sitt studieobjekt, vilket resulterat i att han i stor utsträckning gett upp den egna auktoriteten att avgöra och förklara för läsarna vad som är intressant och varför. Detta arbetssätt måste rimligtvis betraktas som oförenligt med det samtidigt uttalade målet att ”i kritisk anda” använda Tingstens metod på honom själv. För inte lät väl Tingsten sina studieobjekt själva tala på detta sätt? Om man vill utöva litet idékritik på Peterssons bok så kan man säga att här finns en ­central motsägelse i det sätt som projektet har formulerats på.

Det är inte rättvist att kritisera en författare för att han inte skrivit en annan bok än den som föreligger. Men man kan begära att författaren argumenterar för sina val. Jag undrar exempelvis varför läsaren får veta så litet om de intellektuella och vetenskapliga sammanhang som Tingstens forskning var en del av. Analyser av sådana sammanhang hade kunnat ge lite perspektiv på studieobjektet och sam­tidigt skänka boken en bredare relevans. Tingsten framstår som förvånansvärt isolerad, vilket gör det svårt att få syn på vad som är angeläget och historiskt specifikt i hans vetenskapliga produktion. Nästan inget annat källmaterial än Tingstens egna skrifter används. Vilken var exempelvis betydelsen av hans framställningar av fascismen och nazismen, förstådda inom ramen för 1930-talets demokratirörelse och internationella samhällsforskning? Vad kan Tingstens arbetssätt och slutsatser lära oss om statsvetenskapens historiska utveckling och samhällsroll? Sådana frågor får inga svar utöver korta antydningar.

Jag undrar också varför Petersson valt att inte gå i dialog med den befintliga forskningen om Tingsten. Som författaren påpekar har den tidigare forskningen främst intresserat sig för andra aspekter av Tingsten än hans vetenskapliga gärning, men det betyder väl inte att det inte finns några tolkningar alls som är värda att diskutera? Exempelvis har ju Ola Sigurdson i sin bok Den lyckliga filosofin argumenterat för att det finns centrala inre motsägelser i Tingstens tänkande om ideologi och demokrati, vilket rimligtvis borde vara intressant för Petersson att ta ställning till. Vissa av författarens anmärkningar låter också antyda att det faktiskt står tolkningsstrider kring Tingsten. Exempelvis skriver Petersson att ”[d]en som lever i föreställningen att Herbert Tingsten bara såg omvärlden i enkelt svart-vitt bör ta del av hans rapport från 1967 års Amerikaresa”. Just att Tingsten var nyanserad är ett återkommande påstående, liksom att han visst ibland var nyskapande och inflytelserik. Läsaren anar förstås att detta är argument emot en befintlig motsatt uppfattning om Tingsten som ensidig och oorginell. Men argumentationen är sällan tillräckligt utförlig för att det ska vara möjligt att bedöma den, eller ens få full klarhet i varför Tingstens eventuella nyansrikedom och originalitet är intressant att tvista om.

Endast i ett fall väljer Petersson att explicit och utförligt ta ställning till tidigare forskning. För den som läst tidningarna under våren kommer det inte som någon överraskning att det gäller historikern Mikael Nilssons artikel om Tingstens relationer till den CIA-finansierade organisationen Congress for Cultural Freedom. Från ett i övrigt ljummet berättande höjs här temperaturen avsevärt. I en omfattande not får vi veta att Nilssons ”anklagelser är lika oerhörda som falska”, hans ”spekulationer [är] helt grundlösa”, ”[i]ndiciekedjan är löjeväckande svag” och så vidare. Nilsson sägs framstå som en för­falskare och propagandist. Det tar emot att upprepa Peterssons grovheter. Men det jag vill peka på är att här finns uppenbarligen något författaren upplever som oerhört angeläget. Men vad? Tydligen är det Tingstens ”författarheder och forskarära” som står på spel, för det är den som Nilsson påstås ha försökt ta ifrån honom. Om det är något viktigare frågan rör – exempelvis hur vi ska förstå några väsentliga politiska skeden under det kalla kriget – så framgår det knappast. (Nilssons utförliga genmäle kan läsas på nätet, sök på ”Tingsten och CCF. Ett svar på kritiken”.)

Det avslutande kapitlet ägnas i huvudsak åt att lyfta fram Tingstens styrkor som vetenskapsman. Han hade, sammanfattar Petersson, en ”sällsynt förmåga att snabbt sätta sig in i en omfattande litteratur”, hans förmåga att skilja mellan viktigt och oviktigt var ”osviklig”, och hans framställningskonst var sådan att den ”utvecklade det svenska språkets möjligheter”. Tingsten tog upp ovanliga frågeställningar, utnyttjade nya typer av källmaterial och var en av de första i världen att statsvetenskapligt bearbeta den officiella valstatistiken. Petersson imponeras vidare av Tingstens insisterande på att statsvetenskapen ska ta sig an aktuella problem och bidra till den demokratiska samhällsordningen. Någon vetenskaplig skola bildade Tingsten aldrig. Men författaren lyfter fram lärjungen Jörgen Westerståhl som vidareutvecklade forskningen om opinionsbildning och politiskt beteende samt blev Peterssons egen lärare och handledare. För den som vill veta mer om de stora gestalterna i svensk statsvetenskap har Petersson skrivit en bok om Westerståhl också.

I det här fallet har dock författaren formulerat två i praktiken svårförenliga syften, dels att låta Tingsten tala själv, dels att bidra med en kritisk undersökning. Petersson har i hög grad uppfyllt det första syftet, men inte det andra. Det betyder att han gjort sig till språkrör för Tingsten, och därmed underutnyttjat den egna vetenskapliga kompetensen.

Petter Tistedt är fil. dr i idé-och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet