Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Politik & samhälle
Örjan Berner
Härskarna i Kreml
Från Gorbatjov till Putin
Bonniers | 418 s | Isbn 9789100143480
Recensent: Gudrun Persson
Initierad skildring av Sovjetunionens sönderfall

Örjan Berner var svensk ambassadör i Moskva 1989–1994 och träffade i stort sett alla som spelade en central roll under denna turbulenta tid. Boken bidrar till att belysa några av de viktigaste frågorna kring Sovjetunionens sönderfall men tyvärr har Berner fallit för frestelsen att skildra utvecklingen fram till i dag. Dessa partier har redan blivit föråldrade genom den dramatiska utvecklingen.

Förre Moskvaambassadören Örjan Berner skriver: ”Vi kom till Moskva i en revolutionär tid.” Han anlände till Sovjetunionen 1989 och lämnade Ryssland 1994. Som svenskt sändebud blev han både vittne till och i någon mån aktör i ett av de mest dramatiska skeendena i efterkrigstidens historia – Sovjetunionens upplösning. Ett av de största politiska, ekonomiska och sociala experimenten genom tiderna hade misslyckats och Sovjetunionen föll sönder. Hur kunde det ske? Var det ödesbestämt, frågar sig Berner, var kollapsen ett resultat av politiska misstag i Kreml, vilken roll spelade västmakternas påtryckningar, kunde det ha skett på ett annat sätt?

Vår man i Moskva ger sitt perspektiv på dessa dramatiska år, men också på tiden efter och fram till den dagsaktuella situationen. Örjan Berner har bott i Moskva i tio år, först redan på 1970-talet som yngre ambassadtjänsteman och sedan som ambassadör. Med sin bok Härskarna i Kreml intar han en särskild plats bland svenska Moskvaambassadörer, de som publicerar sig i egna böcker. De är några stycken, Vilhelm Assarssons I skuggan av Stalin (1963), Gunnar Hägglöfs Sovjet-Ryssland – igår, idag, imorgon (1979) och Gunnar Jarrings Utan glasnost och perestrojka (1989).

Och det är bra att han skriver. Han träffade i stort sett alla som spelade någon central roll i Moskva under denna turbulenta tid. Berner är en nyfiken diplomat som förmår att växla miljöer från ”kristallkronornas” mottagningar till gatornas barrikader. Han står gärna i köer i januari 1990 och noterar att i kön till den första McDonaldsrestaurangen i Moskva är känsloläget mer godmodigt och fyllt av optimism än i den vodkakö han ställt sig i tidigare. Där är stämningen ”revolutionär” och missnöjet utbrett. Han rör sig i matbristens Moskva och noterar att i en stolovaja, en enklare matsal, är servicen obefintlig och gäster knappast välkomna.

Nyåret 1991/92, när Sovjetunionen upphört att existera och den ryska trikoloren vajar över Kreml, firar han hos sin brittiske kollega Rodric Braithwaite (som för övrigt skrivit intresseväckande memoarer, Across the Moscow River, 2002). Sedan går de ut på Röda torget och talar med folket. Förväntningarna och förhoppningarna är stora på att Ryssland ska få det bättre nu. ”Kommunistpartiet. Där finns bara brottslingar och karriärister – vi skulle ha klarat oss lika bra som tyskar och svenskar om det inte var för kommunisterna och sedan alla dessa främmande folk.” Optimismen, framtidstron var så stor, något som är värt att minnas i just dessa dagar.

Under försöket till statskupp mot Michail Gorbatjov i augusti 1991 vandrar Berner omkring mitt i centrala Moskva bland stridsvagnar och miliskontroller. Han håller beredskapsmöte på ambassaden och kallar till möte med den svenska kolonin, han får träffa den ryske tillförordnade utrikesministern under kuppens andra dag. Sedan ger han sig ut på stan igen, lyssnar på radiosändningar i den bärbara radion, talar i telefon med den bärbara telefonen, som på den tiden ”var som en mindre kappsäck”. Dagen därpå överlämnar han telefonen till ordföranden i ryska utrikesutskottet – de hade inte någon sådan modern utrustning. När kuppförsöket misslyckats deltar Berner på den stora segerfesten med Boris Jeltsin. Han får erbjudande att hålla tal, men i den allmänna oredan går chansen honom förbi.

Boken lever på sådana här inblickar – och det finns många fler. Första mötet med Sovjetunionens försvarsminister, Dmitrij Jazov, höll på att gå över styr. De möts i försvarsministeriet där Berner förs in genom breda korridorer, över röda mattor på blankpolerade golv. I försvarsministerns ämbetsrum närmar sig de båda männen varandra från vardera sidan av salen. ”Är ni ambassadör eller är ni spion”, ryter Jazov. Berners fråga gällde de av Michail Gorbatjov utlovade neddragningarna av de väpnade styrkorna i nordvästra militärdistriktet. Jazov fyller på ”Med den saken har ni inte ett dugg att göra!” När Berner sedan lämnat mötet förklarade försvarsministerns medarbetare att ministern inte hade fått sin morgonkonjak och därför varit särskilt retlig och irriterad.

Kulturlivet blommar upp och formligen exploderar av tidigare förbjudna verk. Berner träffar år 1990 Sovjetunionens siste kulturminister, Nikolaj Gubenko, som bland annat varit skådespelare vid den berömda Tagankateatern. Gubenko faller på knä inför den häpne svenske ambassadören och ber om förlåtelse för allt ont som sovjetregimen ställt till med för utlandet under sin sjuttioåriga existens. Berner – som den diplomat han är – svarar att Sverige, i motsats till våra grannar i öst, inte lidit skada av den sovjetiska expansionspolitiken, men att vi nu gläds åt att en ny tid randas.

Det är just i relation till Estland, Lettland och Litauen som Sverige har en roll att spela. Hur detta tog sig ut i detalj har skildrats i två läsvärda böcker av Lars Fredén Förvandlingar – Baltikums frigörelse och svensk diplomati 1989–1991 (2004) och Återkomster – Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991–94 (2006), men här skildrar Berner i några spännande avsnitt hur han såg på utvecklingen och sin medlarroll, eller, som han beskriver det, sin roll som mellanhand. När Litauen 1990 förklarat sig självständigt och Moskva, som straff, skurit av alla kontakter med sovjetiska höga politiker och Kreml, söker Berner upp en lång rad sovjetiska makthavare och försöker förklara Litauens hållning. ”Ingen jag talade med hävdade att detta var en inre angelägenhet, som Sverige inte fick lägga sig i”, noterar han. Till sist var det ländernas egen frihetskraft som avgjorde och de blev självständiga. I augusti 1991 lämnade Berner rollen som Sveriges representant i de baltiska staterna, och svenska ambassader öppnades i Tallinn, Riga och Vilnius.

Två stötestenar i svensk-ryska relationer, ubåtar och Wallenberg, berörs givetvis också. Särskilt väl skriver Berner om sina försök att vinna klarhet i Raoul Wallenbergs öde. Och ett tag ser det rätt hoppfullt ut. Han får som förste svenske ambassadör träffa chefen för säkerhetstjänsten, KGB, Andrej Sacharov hjälper till, Wallenbergs halvsyskon kommer på besök, de gräver i arkiven efter nya dokument, experter intervjuas. En rysk-svensk arbetsgrupp tillsätts som flera år senare utkommer med en fyllig rapport (Raoul Wallenberg – Redovisning från den svensk-ryska arbetsgruppen, 2000). Men oklarheten kvarstår. Att Wallenberg avlivades av den sovjetiska säkerhetstjänsten 1947, skriver Berner, framstår som ytterst sannolikt, om ej bevisat. Varför och hur detta beslut kom att tas är höljt i dunkel, noterar han.

Persongalleriet i boken är omfattande. Ett personregister saknas dessvärre. Berner tecknar porträtt av – bland många – Gorbatjov, Jeltsin, och perestrojkans fader Aleksandr Jakovlev. Och visst har han träffat Vladimir Putin. Det var när Putin i S:t Petersburg var medarbetare till borgmästaren Anatolij Sobtjak. Berner hamnar bredvid Putin på en lunch men finner honom butter och svårpratad. Berners andre bordsgranne är trevligare och får all uppmärksamhet, eftersom den svenske ambassadören ansåg att han kände Sobtjak och därför inte behövde odla dennes medhjälpare. Det kanske var ett misstag, observerar Berner. Ja, kanske.

Ett underliggande tema i boken rör en diplomats roll och uppgift. Då och då skymtar en frustration med Stockholm som antyder att UD ibland inte lyssnat tillräckligt intensivt, ibland inte är tillräckligt insatt. Denna irritation uttrycks på diplomatiskt vis i Berners försiktiga ordalag. Efter segerfesten med Jeltsin 1991 på Vita husets terrass där han också hamnade i CNN och svensk tv ringer telefonen hela dagen. Det är andra massmedier som vill intervjua den svenske ambassadören och höra hans uppfattning om läget. ”Det gäller för övrigt även UD, som väl också tittat på TV”, skriver Berner. Eller när han efter Baltikums självständighet får rådet från Stockholm att den rysktalande befolkningen i länderna skulle benämnas gästarbetare. Ordet betyder att de inte hade några som helst legitima bosättningskrav. Berner aktade sig noga för att använda det i sina samtal med den ryske utrikesministern Andrej Kozyrev.

En särskild roll har Berners hustru, Benedicte, som inte bara kan tala ryska utan framstår som kompetent och kunnig inom bland annat människorättsfrågor. Hon har också skrivit det avsnitt i boken som handlar om Tjetjenien. Det framgår att hon vid ambassadörens sida gjort Sverige stora tjänster, en av många ambassadpartners som arbetar gratis för Sverige.

I boken öser Berner utmärkt ur ett rikt och omfattande material. Men han faller för frestelsen att inte sätta punkt vid 1990-talets slut utan fortsätter in i den dagsaktuella händelseutvecklingen med den illegala annekteringen av Krim och det pågående kriget i Ukraina. Det blir honom övermäktigt. Att skildra en händelseutveckling som går med rasande hastighet, också inne i Ryssland med ökande repression, riskerar att snabbt bli föråldrad. Avslutningskapitlet – ”Vart går Ryssland?” – ägnas åt att konstatera att Ryssland under överskådlig tid inte har kraft att slå in på en aggressiv och expansionistisk politik gentemot sina västliga EU-grannar. Sedan boken kom ut har Rysslands aggressiva politik fortsatt, inte minst mot de baltiska staterna.

Det som nu sker påstås ha sina rötter i tiden kring Sovjetunionens upplösning och här kunde Berner ha borrat mer. Det hade inte skadat med en personlig analys över orsakerna till det enorma skeende han blev vittne till där han försökt att besvara – utifrån sin horisont – de frågor han ställer i inledningen. Icke desto mindre bidrar ändå Berners bok till att belysa några av de viktigaste frågorna kring Sovjetunionens upplösning: spänningarna i det sovjetiska samhället, det odemokratiska systemet, militariseringen och det ekonomiska förfallet.

Gudrun Persson är docent vid Slaviska institutionen vid Stockholms universitet och forskningsledare vid FOI.

 

 

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet