Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Politik & samhälle
Jeffry A. Frieden & Menzie D. Chinn
Lost Decades
The Making of America’s Debt Crisis and the Long Recovery
WW Norton & Co | 284 s | Isbn 9780393344103
Recensent: Kay Glans
Inkomstklyftor begränsar USA:s globala roll

USA är fortfarande ett mycket mäktigt land både ekonomiskt och militärt men det har svårt att samla sig till kollektiv handling för att lösa sina problem och formulera en strategi för att hantera förändringarna i den globala ordningen. Att inkomstklyftorna har växt dramatiskt sätter också gränser för det globala agerandet. Amerikanerna tenderar att se ojämlikheten som en följd av globaliseringen och är inte beredda till uppoffringar för att vidmakthålla öppenheten.

Uppfattningen att det inte längre finns stora berättelser, som blev populär på 80-talet, ter sig som en produkt av det kalla krigets slutfas. Efter järnridåns fall har två berättelser konkurrerat om rampljuset. Den ena säger att historien har en riktning mot ett liberalt, demokratiskt samhälle, base­rat på marknadsekonomi, den andra att historien kanske inte upprepar sig, men rimmar, för att tala med Mark Twain. De mönster vi känner från historien uppgraderar sig till nya plattformar. Ideal växlar, stormakter stiger och faller. Låt oss kalla den senare berättelsen för rim-historien och den förra då, för enkelhetens skull, för reson-historien.

I båda berättelserna har USA spelat huvudrollen, med EU som ambitiös understudy. USA fick efter Sovjetunionens fall en unik maktställning, till synes kapabelt att diktera den globala ordningen och som förebild i besittning av en oerhörd prestige. I mångas ögon var det bara en tidsfråga innan resten av världen skulle anpassa sig till den amerikanska kapitalismen med dess lätta reglering av marknaden och fokus på aktieägarnas intressen. Men reson-historien har fått alltmer konkurrens från rim-historien. Krigen i Irak och Afghanistan har visat begränsningarna i USA:s militära makt och finanskrisen 2008 avslöjade grundläggande problem hos den amerikanska varianten av kapitalism. I en undersökning 2010 trodde 47 procent av de tillfrågade amerikanerna att landet hade sett sina bästa dagar.

En del av detta kan väl ses som en pendelrörelse, driven av tidigare överdrifter om USA:s styrka, men att någonting håller på att hända är obestridligt. Hur ­oåterkallelig försvagningen är och vilka konsekvenser den får för världsordning är föremål livlig diskussion. Jag ska här följa några tankespår utifrån några nya böcker, och försöka förstå hur den amerikanska drömmen om mobilitet förhåller sig till globala aspirationer.

I That Used To Be Us – What Went Wrong with America – and How It Can Come Back (2011) tecknar Thomas L. Friedman och Michael Mandelbaum bilden av ett land med dysfunktionellt politiskt system, ­eftersatt infrastruktur och utbildningsväsende. Medborgarna har tagit nationens ledande ställning och sitt välstånd för givna, fast globaliseringen har medfört att alla i hela världen nu konkurrerar med varandra. Den som vill hävda sig måste bli ännu mer flexibel och kreativ. Det räcker inte längre att vara kreativ på ett rutinmässigt sätt, heter det, för då är man lätt utbytbar; man måste vara kreativ kreatör eller kreativ servare av andra. Alla måste se sig som emigranter i ett främmande land, för situationen förändras så snabbt.

Jag ertappar mig under läsningen med att fundera över om man inte skulle kunna lägga ut åtminstone delar av boken på en flink firma i Indien, för mycket är rutinmässigt skrivet och förutsägbart. Svepande påståenden varvas med konkreta nerslag och röster, som ska representera verkligheten, och så slutar det med uppmaningar till mer flexibilitet och optimism. Författarna reflekterar inte närmare över om den håglöshet de möter kan ha att göra med förändringströtthet och att människor vill ha litet mer förutsägbarhet i sin tillvaro. Men det finns många intressanta iakttagelser i boken. USA tycks ha förlorat sin förmåga till kollektiv handling, skriver Friedman och Mandelbaum, vilket bland annat beror på de stora inkomstklyftorna. Människor lever i så skilda världar att det blir svårt att göra ”big hard things together”. Detta är ett tankespår som återkommer i flera nya böcker – inkomstklyftorna påverkar USA:s förmåga att agera nationellt och internationellt.

Hur dessa skillnader ser ut och vad som orsakar dem inventeras i The Great Divergence. America’s Growing Inequality Crisis and What We Can Do About It (2012) av ­Timothy Noah, kolumnist på The New Republic. Från andra världskrigets slut fram till 1973 blev inkomsterna i USA alltmer utjämnade, men från 80-talet ökade klyftorna. Fram till slutet av 80-talet kollapsade inkoms­terna för outbildad och lågutbildad arbetskraft. Från 90-talet och framåt är det medel­klassen som drabbas. Diskussionen om ojämlikhet i USA handlar ofta om ras och kön, men den mest dramatiska förskjutningen har ägt rum mellan medelklassen och toppskiktet. De riktigt rika är inte längre rentierer utan har blivit förmögna på sina arbeten. De extrema ersättningarna till chefer inom inte minst den finansiella sektorn har bidragit stort till inkomstklyftorna. 1980 tillföll en tredjedel av landets totala inkomster de rikaste 10 procenten i inkomstfördelningen; år 2007 tog de hand om hälften av landets samlade inkomster. Den allra översta procentens del ökade till 23,5 procent.

När det gäller orsakerna till dessa exploderande skillnader går Noah litet som katten runt gröten, men det gör också den forskning han troget stödjer sig på. Ändå blir det sammantagna intrycket av genomgången att klyftorna i stor utsträckning hänger samman med förändringar i det politiska klimatet. Efter andra världskriget var inställningen till rika människor skeptisk; ersättningar av det slag som förekommer i dag var inte kulturellt och politiskt accepterade. Dessa hämningar har gradvis försvunnit och avregleringarna har gjort det möjligt för medlemmar i insidergrupper att ömsesidigt berika varandra.

Varför accepterar amerikanerna detta? Därför att de fortfarande tror på mobilitet uppåt, säger Noah. Redan Karl Marx påpekade att det var svårt att utveckla klassmedvetenhet i USA eftersom att vara lönearbetare sågs som ett tillfälligt tillstånd. I en undersökning 2009 höll 39 procent av de tillfrågade amerikanerna med om att det var vanligt att man startade som fattig och slutade som rik. I realiteten är det bara 6 procent som tar sig från den lägsta femte­delen till den högsta i inkomstfördelningen. USA är inte i internationell jämförelse ett land som erbjuder exceptionella möjligheter att röra sig uppför inkomststegen. OECD pekade i en rapport 2007 på att inkomstens ärftlighet var större i USA än i nästan alla utvecklade länder – vilka föräldrar man har spelar en avgörande roll för den inkomst man själv får.

Det finns ett samband mellan inkomstskillnader och den finansiella krisen, menar Menzie D. Chinn och Jeffry A. Frieden i Lost Decades. The Making of America’s Debt Crisis and the Long Recovery (2011). När inkomsterna stagnerade för stora delar av befolkningen höll krediten konsumtionen uppe och missnöjet nere. Det finns en följdfråga som författarna inte tar i: har kapitalismen blivit så skicklig på att pressa kostnader att den undergräver efterfrågan?

Tendensen har länge varit att välavlönade tillverkningsjobb ersatts med sämre betalda servicejobb. Amerikanska företag i dag följer inte mönstret från tidigare recessioner, när de först drastiskt sagt upp folk och sedan återanställt friskt när det vänder. Nu har de sagt upp men inte alls återanställt i samma omfattning som tidigare, utan ökar sin produktivitet med färre anställda genom bättre utnyttjande av tekniken. Det finns tecken på att USA håller på att repa sig som industrination. Före­tag flyttar tillbaka produktion från Kina, eftersom arbetskraften där inte är lika billig längre och eftersom den tekniska utvecklingen gör att man inte behöver lika mycket arbetskraft av det slaget. Men dessa återvändande företag kommer inte att skapa särskilt många arbetstillfällen, eftersom produktionen är högteknologisk. En robot kan tillverka en bil, köra en bil, tvätta en bil, men den köper ingen. Arbetslösa och lågavlönade har inte mycket pengar att handla för och vem förespråkar en ökning av hushållens skuldsättning ­efter den finansiella krisen?

Lost Decades är hur som helst en mycket klargörande skildring av den finansiella krisen. För dem som fortfarande har svårt att begripa vad som dolde sig bakom de nya finansiella instrumentens bokstavskombinationer kan boken rekommenderas. Författarna korrigerar också uppfattningen att krisen skulle ha varit omöjlig att förutse. Många varnade för den, men det fanns hela tiden starka intressen som såg till att inget gjordes för att peta hål på bubblan. Efter dessa förlorade decennier står nu USA dåligt rustat inför sin stora utmaning – underskotten i dag är ingenting mot vad de kommer att bli när kostnaderna för Medicare, Medicaid och Social Security materialiseras.

Ojämlikheten gör amerikanerna alltmer negativa till globaliseringen, eftersom de anser att konkurrensen från låglöneländer driver ner lönerna, hävdar Chinn och Frieden. Recessionen har gjort dem ännu mer skeptiska. Erfarenheterna från globaliseringen före första världskriget visar att man inte kan upprätthålla en global ordning utan stöd från majoritetsbefolkningarna och det är inte annorlunda i dag. Faran ser Chinn och Frieden inte i ett plötsligt uppblossande handelskrig utan en successiv erosion av stödet för globalt engagemang och samarbete.

Barack Obama väckte uppseende när han sade: ”I believe in American exceptionalism, just as I suspect the Brits believe in British exceptionalism and the Greeks believe in Greek exceptionalism.” Att vara exceptionell som alla andra räcker inte för Friedman och Mandelbaum, som efter­lyser American Greatness, fast de vet att det inte kommer att vara lätt att upprätthålla den. Inte minst Mandelbaum visade i sin förra bok The Frugal Superpower (2010) att USA:s ekonomiska situation gör att man måste begränsa sina internationella åtaganden. I That Used To Be Us representeras denna insikt av en amerikansk tjänsteman som påpekar att om Taiwan angrips av Kina är USA enligt avtalen skyldigt att komma till undsättning, men man behöver låna pengar av Kina för att kunna göra det. Kan USA dra ner på ambitionerna utan att destabilisera sin självbild och den globala ordningen?

Obama har också väckt uppseende genom att låta sig fotograferas med den indisk-amerikanske journalisten Fareed Zakarias bok The Post-American World i handen. Ursprungligen från 2008 finns den nu i en uppdaterad version kallad Release 2.0 (2012). Vilken ordning väntar när den amerikanska dominansen klingar av och kan USA finna sig tillrätta i en sådan värld, frågar Zakaria. En följdfråga är om man kan modernisera utan att bli västerländsk. När det gäller den senare frågan erinrar Zakaria om en skicklig illusionist som utan att läsaren riktigt begriper hur det går till byter ut vad som ser ut som ett ja mot ett nej. Jo, man kan väl modernisera utan att bli västerländsk, men den amerikanska kulturen representerar ändå det moderna. Resten av världen går ”America’s way” och blir mer öppen, marknadsvänlig och demokratisk. I en bemärkelse försvagas USA, men samtidigt blir världen alltmer lik Amerika och erbjuder därigenom en mjuklandning för den tidigare hegemonen. I en sådan ordning tänker sig Zakaria att USA kan spela samma roll som Bismarck spelade i Europa. Järnkanslern såg till att ha bättre relationer till samtliga stormakter än de hade med varandra och kunde därför fungera som medlare. Men antag att Kina förblir auktoritärt och samtidigt alltmer kapabelt att prägla världsordningen?

Det är inte alls självklart att en post-amerikansk ordning blir liberal, svarar den neokonservative Robert Kagan i The World America Made (2012). Auktoritära stater som Kina och Ryssland påverkar den globala ordningen alltmer; det kinesiska inflytandet har redan blivit påtagligt i Afrika. USA är den viktigaste leverantören av public goods till det öppna globala systemet och dess styrka hindrar andra stormakter från att genomdriva egna agendor. En post-amerikansk värld ser alltså mer ut att bli en kollision än en mjuklandning. Kagan skyndar sig dock att förklara att föreställningarna om USA:s nedgång är överdrivna. Försvarskostnaderna i dag är betydligt lägre som andel av BNP än under kalla kriget, och USA har historiskt sett visat stor förmåga att övervinna svårigheter när det väl uppbådar kollektiv beslutsamhet. Där någonstans tar Kagans realism slut, för han blundar för svårig­heterna att i dag få till stånd ett nytt socialt kontrakt som skulle kunna ligga till grund för en kollektiv beslutsamhet.

En som tidigare belyst Kinas effekt på det globala systemet är Ian Bremmer, som i The End of the Free Market (2010) definierade den nuvarande kinesiska regimens karaktär som statskapitalism, ett system i vilket staten är den ledande ekonomiska aktören och använder marknaden för politiska syften. Många aktörer i Väst har suggererat sig själva med mantrat om statens ekonomiska irrelevans till den grad att de inte förstår vad det innebär att stå inför en koordinerad konkurrens av detta slag. Bremmers nya bok, Every Nation for Itself. Winners and Losers in a G-Zero World, är en perspektivrik betraktelse över tänkbara globala ordningar.

Under en generation har Väst kunnat betrakta globaliseringen som ett Western Game, men det gäller inte längre. De uppstigande icke-västliga länderna vill i kraft av sina ekonomier vara med och bestämma spelreglerna, men ingen av dem har ännu kraft nog att forma den globala ordningen och axla de bördor och risker som följer med globalt ledarskap. Med ”G-Zero” menar Bremmer ett tillstånd när G7 är historia och G20 inte fungerar. Det är inte ett stabilt tillstånd, utan en övergångsperiod och fullt av risker.

Han skisserar tänkbara ordningar som kan komma efter G-Zero. G2 skulle innebära att USA och Kina samarbetar och delar på ledarskapet. Så kommer det inte att bli, tror Bremmer, eftersom den amerikanska medelklassen tycker sig ha förlorat på Kinas uppstigande. Det är återigen ett exempel på hur inkomstutvecklingen påverkar USA:s globala agerande. Eftersom de flesta länder redan har inlett en reträtt från det globala sammanhanget, säger Bremmer, är det mest sannolika scenariot att vi går mot en värld av regioner, det vill säga inte en global ordning utan flera regionala. Om det blir så, kan man fundera över hur USA och Europa kommer att förhålla sig till varandra. Har de tillräckligt mycket gemensamt för att bilda en region?

Amerikas kulturella inflytande då, invänder kanske vän av (tidigare) ordning? Så kallad soft power spelar en betydande roll i Zakarias scenario, där den västerländs­ka livsstilens spridning slipar av världens kanter. Kagan har i mitt tycke rätt när han säger att soft power är svår att mäta och lätt att överskatta. Man kan gilla amerikansk populärkultur och ändå tycka illa om USA. (Det gäller väl i extremt hög grad för 68-vänstern.) Jag deltog för ett par år sedan i arrangerandet av ett rundabordssamtal i Paris, tänkt som ett toppmöte mellan intellektuella från Väst och från Kina. En av de västerländska deltagarna sade att USA hade erövrat världen med ”jeans and Hollywood”. För att dokumentera samtalet skickade vi ljudfilerna till Indien (apropå outsourcing) för nedskrift. Den indiske transkriberaren menade sig ha hört att USA hade erövrat världen med ”genes and holy words” – det andra var ju bara för futtigt. Som svensk kan man ju fundera över om det har ökat Sveriges soft power att Stieg Larssons Millennium-trilogi läses världen över.

Det är dessutom lättare att tycka illa om något som man har en nära relation till. USA är extremt exponerat i den betydelsen att nästan alla upplever sig ha en nära relation till det. Alexis de Tocquevilles bok om Amerika citeras flitigt, men det kan vara dags att anföra hans Den gamla regimen och revolutionen (svensk översättning 2008), i vilken han begrundade förspelet till den franska revolutionen. Han påpekar där att eliter inte väcker som mest negativa känslor när de står på höjden av sin makt utan när de håller på att förlora den men fortfarande har kvar många av sina privilegier. Sådan kan historiens rim och reson vara.

Kay Glans är chefredaktör för Respons och bland annat tillsammans med Johanna Laurin Gulled redaktör för Towards an Hourglass Society? Income Differentials and the Fate of the Middle Class (2008).

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet