Inom filosofin i Norden blev 1968-revolutionen aldrig av

Carl-Göran Heidegrens bok bryter ny mark genom att undersöka hur den analytiska filosofins dominans utmanades av en ny generation från och med mitten av 1960-talet. Heidegren är intresserad av att skildra förändring, men det är osäkert i vilken mån den period vi betecknar som ”1968” innebar en större förändring inom just universitetsfilosofin. Författarens förmåga att skildra olika filosofiska miljöer i Norden är imponerande. 1968 var en mycket annorlunda process i Uppsala, Helsingfors, Bergen eller Roskilde och det kan få läsaren att fundera över om det finns skillnader i intellektuell kultur även utanför denna tidsperiod och filosofiämnet. De intellektuella skyttegravarna känns fortfarande djupare i Sverige.

Den politiskt-intellektuella stämning som växte fram i Norden efter andra världskriget har efterhand undersökts ur många olika perspektiv. Forskare har lanserat uttryck som ”1945-års idéer”, ”vestvendningen”, ”den socialdemokratiska framstegsberättelsen”, ”arbeiderpartistaten” och ”Nazismens sensmoral” för att beskriva den speciella kombination av socialdemokrati, amerikaorientering och positivism som präglade nordiskt tänkande under decennierna efter 1945. Inom filosofiämnet förkroppsligades detta av den analytiska skolan som i sin saklighet och empirism framstod som den moderna och demokratiska världens filosofi. I mitten av 1960-talet jobbade så gott som samtliga filosofiprofessorer i Norden, med undantag av Sven Krohn i Åbo, inom denna tradition. 

Däremot har forskningen haft mindre att säga om perioden som följde. Lundasociologen Carl-Göran Heidegrens bok Kamrater, anti-auktoritära, människor – Den nordiska filosofins ”1968” bryter ny mark genom att undersöka hur den analytiska dominansen utmanades av en ny generation som var inspirerad av franska och tyska tänkare, eller drevs av ett politiskt engagemang långt till vänster om socialdemokratin. Heidegren är mån om att placera filosofins ”1968” i ett större socialt och samhälleligt sammanhang, i vilket gammalt och nytt bröts mot varandra. När de stora årskullarna trädde in i vuxenlivet blev universiteten centrala skådeplatser och i samtliga nordiska länder ville regeringarna genomföra omfattande universitetsreformer, för att bereda plats åt flera studenter och omforma universiteten så att de bättre kunde stå i samhällets tjänst. Detta gjorde att den nya unga vänstern ibland kunde göra gemensam sak med en konservativ äldre generation för att försvara akademisk frihet och bildning gentemot den teknokratiska sociala ingenjörskonsten och dess ”positivistiska” kunskapsideal.

Heidegren betonar att hans ”1968” ska förstås som en process snarare än ett årtal. I fokus står en period som börjar i mitten av 1960-talet och tynar bort mot slutet av 1970-talet. Liksom i sin tidigare bok Det moderna genombrottet i nordisk universitetsfilosofi 1860–1915 (2004) är Heidegren intresserad av att skildra en förändring. Men där den tidigare boken beskriver ett genombrott som faktiskt ägde rum när en äldre generation hegelianer och boströmianer ersattes av nya moderna empiriskt eller livsfilosofiskt orienterade professorer, så är det mera osäkert i vilken mån 1968 verkligen innebar någon större förändring inom just universitetsfilosofin. 1968 har visserligen kallats för ”teorins långa sommar”, men i Norden fick de nya tankarna oftast fotfäste utanför de filosofiska institutionerna. 

1968 har visserligen kallats för ’teorins långa sommar’, men i Norden fick de nya tankarna oftast fotfäste utanför de filosofiska institutionerna.

Så var det inte minst i Danmark. Det fanns ett visst intresse för kontinentala tänkare vid den filosofiska institutionen i det nya universitetet i Odense, men de nya vindarna gjorde sig gällande framför allt på den idéhistoriska institutionen i Århus, där självaste Rudi Dutschke fick ett jobb som undervisningsassistent 1971. Av speciell betydelse var Hans-Jørgen Schanz, som efter resor i Tyskland introducerade den så kallade kapitallogiken för en nordisk publik. En annan viktig miljö var Roskilde universitetscenter som öppnade 1972 för att förverkliga den socialdemokratiska ambitionen om ett effektivt modernt universitet, men som snabbt kom att förknippas med 68-rörelsens politiska radikalism, inte minst genom sin unga nyrekryterade lärarkår. 

I Sverige var det ännu svårare att rå på den analytiska dominansen. Heidegren beskriver exempelvis hur de analytiska filosoferna mobiliserade sig mot den tyska flyktingen Gerard Radnitzkys vetenskapsteoretiska avhandling 1968. Under Håkan Törnebohms ledning hade vetenskapsteorin i Göteborg lämnat den analytiska vetenskapsfilosofin för att med utgångspunkt i Popper, Kuhn, Feyerabend och i viss mån Frankfurtskolan diskutera vetenskapens väsen och villkor. Radnitzky var den första att lyfta fram samtida tysk filosofi som något värdefullt och viktigt. Avhandlingen godkändes först efter stormiga strider och Radnitzky flyttade snart tillbaka till Tyskland. Ett annat viktigt namn i Heidegrens berättelse är sociologen Göran Therborn som i både Häften för kritiska studier och Zenit, introducerade den franska marxistiska filosofen Louis Althusser. Genom sin kritik av Frankfurtskolan bromsade Therborn den svenska receptionen av Habermas, men bidrog samtidigt till att göra sociologin till det viktigaste och mest intressanta akademiska ämnet för teoretisk debatt. 

Det största genombrottet skedde i Norge där förändringen inleddes redan på 1950-talet med Hans Skjervheims kritik av objektivismen i human- och samhällsvetenskaperna i boken Deltakar og tilskodar (1957). Norska forskare var flitiga gäster på utländska universitet och det norska 1968 rymde därför en diskussion av allt från Frankfurtskolans kritiska teori, den tyska fenomenologin, den senare Wittgenstein, den programmatiska maoismen och den ekosofiska miljöfilosofin. Speciellt för Norge var inte bara pluralismen, utan också brobyggarmentaliteten. Många norska filosofer (Jon Hellesnes, Dagfinn Føllesdal, Gunnar Skirbekk) gjorde sig kända genom att jämföra och förena olika filosofiska riktningar. Till och med en gammal ”positivist” som Arne Næss var mån om att skapa en mångsidig och inkluderande atmosfär vid den filosofiska institutionen i Oslo, och gjorde själv en insats för att överbygga klyftan mellan den analytiska och kontinentala traditionen. 

Liksom Næss aspirerade också Georg Henrik von Wright i Helsingfors på rollen som brobyggare när han med sin Explanation and Understanding (1971) introducerade hermeneutiken för en angloamerikansk filosofisk publik. Enligt Heidegren förde 1968 med sig en viss pluralism till finsk universitetsfilosofi. Samtidigt stod det klart att det var under den internationella stjärnan Jaakko Hintikkas ledning som den mest framstående forskningen gjordes. I kraft av von Wright och Hintikka blev filosofiska institutionen vid Helsingfors universitet en internationellt ansedd miljö, men på den analytiska filosofins villkor. Som i Sverige fick nymarxismen ett större inflytande inom ämnen som sociologi, medan de som intresserade sig för fenomenologi eller annan kontinental filosofi fick söka sig till mindre universitet som det i Jyväskylä. 

Heidegrens bok har många förtjänster, men speciellt imponerande är det hur noggrant och levande han lyckas beskriva olika nationella och lokala filosofiska miljöer. 1968 var en mycket annorlunda process i Uppsala, Helsingfors, Bergen och Roskilde. Det framgår också tydligt att 1968 inte var någon enhetlig rörelse. Förutom alla interna stridigheter bland marxisterna, fanns det också en intressant dynamik mellan vänsterradikalism och kontinental filosofi. Många av de tänkare som banade väg för den nordiska filosofins 1968 var inte alls några vänstermän, utan ville snarast utmana den analytiska filosofins hegemoni och kritisera positivismen. Radnitzky anslöt sig närmast till en popperiansk antitotalitarism medan Skjervheim var en intellektuell liberal som tidigt tappade sympatin för de radikala marxisternas revolt. Men på andra håll – speciellt i Sverige – kunde det i stället vara så, att det var marxismen som öppnade dörren för den kontinentala filosofin.

Eventuellt kunde Heidegren tydligare ha betonat hur också den analytiska filosofin självt ändrade karaktär under ”1968” och på så sätt kramade sönder motståndet lite på samma sätt som Olof Palme gjorde med studentvänstern. Den formella logiken fortsatte sitt segertåg, men många var också rädda för att (den analytiska) filosofin höll på att tappa kontakten med den samhälleliga debatten. De som kombinerade analytisk filosofi med vänsterradikalism var få och föll ofta mellan stolarna (Torbjörn Tännsjö), men både diskussionen av värderingarnas roll i vetenskapen och intresset för vardagsspråksfilosofi kan ses som den analytiska filosofins immanenta positivismkritik. Intresset för den senare Wittgenstein utvecklade sig enligt Heidegren till något av en nordisk paradgren, med viktiga centra i såväl Bergen, Helsingfors och Århus. Ett verk som lyser med sin frånvaro i boken är John Rawls A Theory of Justice (1971) som åtminstone internationellt innebar något av en rehabilitering för både moral och politisk filosofi inom den analytiska traditionen, men vars nordiska reception kanske dröjde till 80-talet. 

Bokens nordiska infallsvinkel är motiverad inte bara för att lyfta fram skillnader mellan olika miljöer, utan också för att 1960- och 70-talet på många sätt var en guldålder för det nordiska samarbetet. Filosofer knöt kontakter genom konferenser, seminarier och tidskrifter. Det Nordiska sommaruniversitetet betydde mycket som en kanal genom vilken nya trender och tänkare spreds mellan universiteten, och kanske också som ett forum där unga akademiker tilläts tänka friare och mera experimentellt än man gjorde hemmavid. De nordiska nätverken spelade en viktig roll inte minst för kvinnliga filosofer och för det feministiska tänkandet. Men något kvinnligt genombrott innebar 1968 knappast, även om både Jytte Strøm (Odense) och Nina Karin Monsen (Oslo) gav ut viktiga böcker under det internationella kvinnoåret 1975. Den första kvinnliga filosofiprofessorn var Raili Kauppi i Tammerfors 1969, men efter henne dröjde det till 1994 innan Norden såg sin nästa kvinnliga professor i filosofi (Hjørdis Nerheim i Tromsø).

Ändå fanns det klara gränser för denna vardagsnordism. Professurerna gick oftast till filosofer från det egna landet och de flesta tidskrifter förblev huvudsakligen nationella.

Ändå fanns det klara gränser för denna vardagsnordism. Professurerna gick oftast till filosofer från det egna landet och de flesta tidskrifter förblev huvudsakligen nationella. Kanske kunde Heidegren ha ägnat mer uppmärksamhet åt intranordiska dynamiker och asymmetrier. Om Köpenhamn under perioden för hans förra bok var det solklara nordiska semicentrumet genom vilket utländska idéer filtrerades vidare till mera perifera universitet, så var situationen under 1968 mera blandad. Medan danska filosofer fortfarande stod i tätast kontakt med den europeiska diskussionen, var filosofin i Norge och Finland mera avantgarde: i Norge i kraft av den genomgående ambitionen om att agera brobyggare mellan det analytiska och kontinentala, i Finland i kraft av internationella toppnamn som von Wright och Hintikka. 

Genom sina två böcker har Heidegren utvecklat något av egen filosofihistoriska metod. Den påminner om Randall Collins sociologiska metaperspektiv, men fokus ligger på en region av fyra närstående länder utanför de filosofiska centrumen och ett större utrymme vigs åt marginella och oppositionella tänkare. Resultatet är en encyklopediliknande liten tegelsten som är synnerligen användbar för forskare, inte minst i kraft av personregistret (som dock enbart inkluderar nordiska tänkare). Man kan inte annat än imponeras av bokens omfång och detaljrikedom, speciellt som Heidegren fungerar som en synnerligen pålitlig författarröst som leder läsaren genom kapitallogik, strukturmarxism och vardagspråksfilosofi, utan att det blir tråkigt eller krångligt. 

Samtidigt innebär den neutrala och något distanserade tonen att Heidegren ibland drar sig för att diskutera med den filosofihistoriska forskningen, för att på så sätt lyfta fram sina egna tolkningar. Intrycket är också att Heidegren avstår från att utnyttja de filosofisociologiska verktyg han utvecklat i sina mer specialiserade artiklar. Jag tänker till exempel på diskussionen om kulturella överföringar som kunde ha bidragit med värdefulla perspektiv på varför det i ett litet land som Norge var viktigt att resa för att samla kunskap och kulturellt kapital, medan det i en större och mera självtillräcklig kultur som den svenska var lika gott att stanna hemma. Det var heller ingen tillfällighet att den analytiska filosofin överlevde och i viss mån cementerade sin position vid de gamla statsbärande universiteten, medan 1968 fick sina starkaste uttryck i ”the second cities” Bergen, Göteborg, Åbo och Århus, och framför allt i nystartade högskolor och universitetscentra som Roskilde eller Jyväskylä. Överlag känns det som att boken är full av intressanta uppslag som Heidegren överlåter till sin läsare att tänka vidare kring. De få gånger där han verkligen spelar ut på sina filosofisociologiska strängar är resultatet lyckat, som exempelvis när han förklarar den dynamiska och internationellt framstående filosofiska miljön i Helsingfors genom Randall Collins begrepp om emotionell energi och superstjärnan Jaakko Hintikka som en ”energy star”. 

Carl-Göran Heidegren har skrivit intressant bok som väcker många tankar. Man kunde exempelvis spekulera i huruvida berättelsen om det pluralistiska Danmark och Norge kontra det mera fundamentalistiska Sverige speglar en skillnad i intellektuell kultur också utanför filosofiämnet och 1968? Som svensk (eller för den delen finlandssvensk) kan man ibland se avundsjukt på mångfalden av uppfattningar som bryts mot varandra i tidningar som Morgenbladet eller Weekendavisen. Tonfallet är högt och avsikten är ofta att provocera, men garden är sänkt och man bjuder upp till debatt. I Sverige får debatterna lätt karaktären av en universell kamp mellan det goda och onda, mellan det riktiga och det falska. De intellektuella skyttegravarna känns fortsättningsvis djupare i Sverige, både i politiken och i filosofin.