Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

5/2016

Tema: Respons tecknar bakgrunden till dagens populism och frågar hur den ska bemötas
Historia
Roddy Nilsson & Maria Wallström (red.)
Inspärrad
– Röster från intagna på sinnessjukhus, fängelser och andra anstalter 1850–1992
Nordic Academic Press | 400 s | Isbn 9789188168405
Recensent: Hanna Bornäs
Institutionen som övervakningscell och tillflyktsort

I antologin InspärradRöster från intagna på sinnessjukhus, fängelser och andra anstalter 1850–1992 studeras institutioner från ett mikroperspektiv. Genom att använda brev, berättelser, journaler och skönlitterära framställningar ställs inspärrades egna röster i fokus. Flera centrala teman i inlåsningens historia lyfts fram, men många av bidragen är förvillande lika varandra. Michel Foucaults all-seende öga övervakar textproduktionen och ser till att alla forskare håller sig inom sin foucauldianska cell. Några bidrag sticker dock ut och för den som vill hitta teman för vidare forskning och fördjupning kan antologin vara relevant.

1900-talet var institutionernas århundrade i Sverige. Det var under detta sekel praktiken att skilja ut, klassificera och spärra in olika delar av befolkningen tog riktig fart, för att mot dess slut nästan lika snabbt avta. 1900-talet var också modernitetens sekel och vissa av dess särskiljande drag hänger samman med institutionernas högsäsong – en snabb vetenskaplig utveckling präglad av framtidstro, den politiska tron på folkhemmets inkluderande, men även normerande verkan.

Institutionerna har studerats av forskare från skilda discipliner. Särskilt har de mest brutala sidorna uppmärksammats, såsom det enorma antal tvångssteriliseringar som ägde rum som en direkt följd av en rasbiologisk vilja att uppnå renhet i befolkningen. I denna antologi har man valt att i stället för att studera institutionerna från ett makroperspektiv – som en del av statsapparaten – anlägga ett mikroperspektiv och undersöka de intagnas egna upplevelser. I fokus står de inspärrades röster, i den mån de finns att tillgå, genom bevarade brev, berättelser, journaler, memoarer och skönlitterära skildringar. De erbjuder en drabbande inblick i det begränsade handlingsutrymme som fanns. Genom antologin hörs en ström av röster och motröster. Här genljuder förhandling och disciplinering, motstånd och anpassning, fräckt missnöje och underdånig tacksamhet.

En stor del av materialet kommer från olika psykiatriska institutioner, men det finns även exempel från fängelser, uppfostringsanstalter och sanatorier. Det historiska perspektivet illustrerar den förändring som sker under perioden från mitten av 1800-talet till 1990-talet. Men den är också relevant för att reflektera kring dagens praktiker för att spärra in, och inte spärra in, individer och vad dessa säger om vår samtid och synen på normalitet, avvikelse och (själv-)disciplinering.

En antologi som denna, där ämnesområdet är snävt avgränsat, lider av en delvis ofrånkomlig upprepning. Många av bokens tolv kapitel är förvillande lika varandra, både i materialet och i metod- och teorival. Sociologen Erving Goffman, som analyserat den ”totala institutionen” är inte helt förvånande en återkommande referenspunkt. Och givetvis svävar den store maktteoretikern Michel Foucaults ande över texterna, mer eller mindre synlig. Foucault, som skrev så banbrytande om fängelsernas övervakningslogik och psykiatrins maktapparat, tycks ha blivit sitt eget Panopticons allseende öga. Inom den breda akademiska genren ”disciplinerande praktiker och institutioners maktutövning” är det som om han övervakar textproduktionen och ser till att alla författare håller sig inom sin foucauldianska cell. Det har blivit svårt att tänka makt utanför Foucault och på så vis har ett nytt maktspråk (med totalitetsanspråk) etablerats.

Några bidrag i antologin sticker ut, för att de har valt ett litet annorlunda material eller infallsvinkel eller för att de resultat som lyfts fram är särskilt intressanta. Annika Bergs kapitel ”Att skriva sig fri – Om ’psykopatiska’ patienters förhandlingsutrymmen i 1930-talets Sverige” är engagerande skrivet. Psykopati är, och var redan då, en omstridd diagnos med starkt negativa, till och med amoraliska, konnotationer. Det är en psykiatrisk diagnos som till skillnad från många andra aldrig har fungerat som en identitetsmarkör – en etikett som ger begriplighet för individen och skapar självförståelse. Psykopaten är alltid den andre och att få diagnosen psykopati har därför väckt starkt motstånd. Berg fokuserar på detta motstånd, den motmakt patienterna hade och det förhandlingsutrymme som fanns. Patienter som diagnosticerats med psykopati var särskilt benägna att ifrågasätta sin diagnos och analysen utgår från de skrivelser dessa patienter skickade till den då existerande ”Sinnessjuknämnden”. Breven belyser en central aspekt av skillnaden mellan inifrån- och utifrånperspektivet: mellan psykisk sjukdom som levd erfarenhet och som diagnosticerad avvikelse. Denna skillnad märks fortfarande när man ställer patienters och läkares beskrivningar bredvid varandra, och handlar något förenklat om en betoning på miljö och livssituation eller på inneboende konstitution.

Berg visar hur begreppet ”omognad”, som användes i karakteristiken av patienter, kunde ha en subversiv potential och användas av patienterna själva för att hävda att de hade utvecklats och mognat och därför kunde skrivas ut. Inom medicinen användes omognadsbegreppet som en relativt permanent beskrivning av patienters personlighet, men eftersom ordet har en inneboende betydelsenivå av utveckling kunde det erbjuda ett förhandlingsutrymme som patienterna utnyttjade. Detta är intressant att jämföra med många av dagens diagnoser, där otydliga men samtidigt flexibla ord som ”mognad” eller ”infantilitet” inte används, utan kanske snarare ”neurologisk”, ”genetisk” eller ”funktionsnedsättning”, vilka uppfattas som mer statiska. De ord vi använder för att beskriva psykiska tillstånd, bestämmer alltså inte bara hur vi förstår och kategoriserar dem, utan också vilken grad av töjbarhet och föränderlighet de erbjuder och således också i vilken mån de går att bestrida och argumentera mot inom själva den medicinska logiken.

Kapitlet ”Inskriven och inifrånskriven” av Katarina Bernhardsson, skiljer sig från de flesta övriga kapitel genom att analysen utgår från skönlitterära skildringar av institutioner – Sara Stridsbergs Beckomberga och Sven Stolpes I dödens väntrum. Institutionen som den är beskriven i Beckomberga ger en välbehövlig kontrast till framställningen av den totala institutionen, tvånget och inlåsningen. Det är institutionen som utopisk plats där ofriheten ger en paradoxal möjlighet till frihet. Det är en frihet från samhället, från en begränsande normalitet, som träder fram. Denna frihet från förutsätter i detta fall en ofrihet att (exempelvis ta sig därifrån). Romanformen tillåter även andra typer av nyanser, som uppluckringen av skillnaderna mellan utanför och innanför, besökare och intagen. Det besökande berättarjaget vill vara där och trivs bland de intagna. På så vis blir institutionen en fristad och den tvingande och normerande disciplinen förläggs utanför, i det samhälle där vi alla lever i tron att vi är fria och gör självständiga val. Att visa på de psykiatriska institutionernas funktion som en plats för trygghet och härbärgerande av galenskap, sätter nedmonteringen av dem i ett annat ljus. I dag finns knappast denna typ av tillflyktsorter för personer som har svårt att leva i samhällets fria strukturlöshet.

En liknande tematik finns i Karin Johannissons kapitel, som även det skildrar Beckomberga, i detta fall som det upplevdes av tre intagna konstnärskvinnor: Nelly Sachs, Sigrid Hjertén och Agnes von Krusenstjerna. Det är samma material som ligger till grund för Johannissons uppmärksammade bok Den sårade divan som utkom förra året. Även här finns en spänning mellan institutionen som hårt disciplinerande förvar och livsviktig tillflyktsort, som även kopplas till dimensioner av klass och kön. Mentalsjukhuset fungerar här både som skyddsplats och spelplats för sensitiva konstnärer, som får en privilegierad behandling och klassmässig särställning. Men det syftar också till att gömma undan en otillåten kvinnlig sexuell utlevelse och forma kvinnor till lydiga hustrur och mödrar. Det är en intressant dubbelhet i att Beckomberga ger Agnes von K. möjlighet att få ”rasa ut”, samtidigt som detta slutna rum för utlevelse behövs just för att samhället i stort ska skonas från det. ”Bara på institution är det vilda och hämningslösa tillåtet”, skriver Johannisson, och ”det finns ett slags trygghet, till och med jämlikhet, i en plats där dårskapen är normal.”

Samtidigt är Beckomberga platsen där Sigrid Hjertén slutligen lobotomeras och med skrämmande statistik åskådliggörs hur detta var ett nästintill uteslutande kvinnligt öde. Lobotomi blev ett sätt att uppnå den önskvärda kvinnliga passiviteten och följsamheten i ett samhälle där kvinnlig sexualitet, aggressivitet och galenskap svårligen kunde tolereras. Johannisson beskriver den enorma expansionen av intagna på Beckomberga fram till 60-talet, då där fanns så många som 38 000 patienter, som en ”folkhemsk paroxysm”. Dubbeltydigheten i ordet ”folkhemsk” är medveten och fångar på ett snyggt sätt skuggsidan av folkhemstanken. Det påminner om det freudianska begreppen ”heimlich” och ”unheimlich”, som fångar den kusliga upplevelsen när något är samtidigt familjärt och otäckt – och glidningen mellan det hem-lika och det hemliga. Varje tryggt och omhändertagande hem förutsätter att det avvikande trycks undan, och blir den dolda bortträngda sidan – idyllens skuggsida.

Ett angeläget tema som boken berör är det som handlar om institutionernas, och särskilt psykiatrins, definitionsrätt – där den foucauldianska duon kunskap/makt framträder i all sin självtillräcklighet och där de inspärrades hjälplöshet blir smärtsamt tydlig. Ett flertal kapitel använder sig av brev från de intagna, där de ifrågasätter sin inlåsning, vädjar om att bli utsläppta eller på annat sätt opponerar sig mot hur de behandlas. Tilltalet i dessa brev måste nödvändigtvis balansera på en ytterst fin gräns – vara hövligt för att inte väcka missnöje, dessutom tydligt argumenterande för sin sak, och samtidigt måste de inspärrade visa upp en alternativ tolkning av situationen och därigenom gå i polemik. Olika strategier för övertalning används naturligtvis: smicker, ånger, underdånighet, löften om förbättring med mera.

Men övermakten måste erkännas som just övermakt, annars är tilltaget lönlöst. Återkommande använder de beslutande instanserna just den inspärrades protest som bevis på dennes sjukdom, kriminalitet eller bristande självinsikt. Upproret som manifesteras i att ifrågasätta ett beslut var i sig ett skäl till att av-slå en sådan vädjan, och i denna definitionsrätt knyts tvångströjan hårdare kring den fastspända – där varje försök att komma loss stärker knutarna som låser fast. Detta är fortfarande i högsta grad aktuellt inom den psykiatriska vården i Sverige, där missförhållanden, övervåld och maktmissbruk fortfarande avslöjas. Patienters motstånd mot tvångsåtgärder som fastlåsning kan motivera mer fastlåsning och tvångsåtgärder. Det är i denna kombination av definitions- och våldsmonopol som risken för de största övergreppen i dessa institutioner ligger, där människors värde och värdighet står på spel.

I flera kapitel skildras hur de inspärrade behövde anamma eller i alla fall uttrycka en vilja till förändring för att släppas ut, på försök eller permanent. Hur sambandet mellan frihet, makt och självdisciplin såg ut visar bland andra Roddy Nilsson i undersökningen av intagna alkoholister på Svartsjöanstalten. För att nå den eftersträvade friheten måste makten internaliseras och de intagna lära sig att kontrollera sitt begär efter alkohol. De måste också vilja förändras och ta över anstaltens syn på deras tidigare livsföring som dålig och omoralisk. Huruvida de intagna verkligen anammade denna syn eller om de medvetet agerade i det förhandlingsutrymme som gavs dem är omöjligt att säga. Att öppet protestera mot institutionernas normer och regelsystem var helt klart en mindre framkomlig väg.

För att de inspärrade ska kunna skrivas ut behöver de alltså uppvisa en syn på sig själva som överensstämmer med över-hetens och visa att institutionens praktiker har flyttat in i patienten eller den kriminelle. Återkommande betonas förvärvsarbetet som moralisk och fostrande kraft. Det får en viktig roll för att kunna inta en plats i livet utanför institutionen och att inneha ett arbete fungerar som ett starkt argument för att skrivas ut. Frida Wikström visar i sitt avslutande kapitel hur ”socioterapin” blir ett allt viktigare inslag i psykiatrin, där målet är att patienten ska återanpassas till livet utanför och att tillvaron på institutionen därför i så stor grad som möjligt bör efterlikna livet där. Denna metodförskjutning hänger samman med nedmonteringen av institutionerna, som inleddes på 1970-talet. I stället för att låsa in avvikarna skulle dessa återanpassas, slussas ut och klara sig själva.

I och med nedmonteringen av psykiatrin förflyttades makten och blev mer diffus: en extern, tydlig och disciplinerande makt blev till en i individer internaliserad makt genom kravet på självkontroll och självövervakning. Denna förändring i maktens verkningar kan följas i Foucaults teoretiska utveckling: från beskrivningar av fängelsernas och psykiatrins maktutövande, till biomakt och självteknologier. Att få människor att vilja förändras är mycket mer effektivt än att tvinga dem till det – att få personer att övervaka sig själva är billigare än att låsa in dem.

Flera centrala teman i inlåsningens historia lyfts fram i denna antologi, men man når aldrig riktigt de fördjupande resonemangen och analyserna. Det är inbyggt i genren att det är korta nedslag i olika miljöer snarare än en uttömmande beskrivning av ett område. Men antologigenrens styrka – möjligheten till verklig bredd och ett rikt omfång – lyckas inte i detta fall väga upp bristen på djup, just för att de olika bidragen är litet för lika varandra. Fast antologin erbjuder även möjligheten att göra ett nedslag i just det kapitel som känns relevant och angeläget, utan att nödvändigtvis ta del av helheten, och hitta teman för vidare forskning och fördjupning. För det ändamålet kan denna bok vara relevant för många.

Hanna Bornäs är legitimerad psykolog och doktorand i barn- och ungdomsvetenskap.

 

– Publ. i Respons 5/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet