Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Historia
Gunnar Wetterberg
Wallenberg
Ett familjeimperium
Bonniers | 313 s | Isbn 9789100134167
Recensent: Lars Magnusson
Inte mycket nytt om familjen Wallenberg

Gunnar Wetterbergs bok är ett beställningsarbete från familjen Wallenberg med syfte att sammanfatta vad tidigare historiker skrivit. Författaren är en driven skribent men det finns inte mycket nytt och många intressanta frågor lämnas därhän.

Det var inte alls självklart att ­familjen Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank skulle bli så ledande i svenskt näringsliv som det tett sig i efterhand. För hundra år sedan var både Skandinaviska banken och Handelsbanken minst lika betydande aktörer och Louis Fraenckel vid den sistnämnda en minst lika framgångsrik kapitalist som ”häradshövdingen”, det vill säga Marcus senior, och hans bror Knut Agathon Wallenberg. Men nu för tiden ses det närmast som en självklarhet att Sverige inte kunnat uppnå sin rikedom och framgångsrika industri om det inte varit för familjen Wallenberg. Det är nog ändå en sanning med modifikation. Sin särställning uppnådde inte Wallenbergarna förrän på 1930-talet, inte minst på grund av turen och skickligheten att slippa undan de värsta effekterna av Kreugerkraschen 1932. Enskilda banken hade varit försiktig och inte dansat lika intensivt kring guldkalven Kreuger som de andra affärsbankerna. I efterhand har familjen nästan personligen kommit att förknippas med den kraftigaste välståndsutveckling som vårt land upplevt, den mellan 1945 och 1970. Visst bidrog man till ”de gyllene åren”, men det fanns också andra krafter som hjälpte till.

På grund av sin status som ikon har ­familjen Wallenberg förärats med en rad tjocka och gedigna historiska och biografiska verk, de flesta av yppersta klass. Särskilt gäller det Göran B. Nilssons tre tjocka band om grundaren på 1800-talet, André Oscar Wallenberg, men det gäller även Torsten Gårdlunds biografi över Marcus “häradshövdingen”, Ulf Olssons över Knut Agathon och Marcus Junior samt Håkans Lindgrens biografi om Jacob. Mot denna bakgrund känns det kanske en smula underligt att Gunnar Wetterberg nu tar sig an familjen och i en bok på 250 sidor försöker skildra deras öden och äventyr under hela perioden från mitten av 1800-talet till 1980-talet. Vad nytt kan man tillföra?

Författaren sticker inte under stol med att detta i första hand är ett beställningsarbete från familjens sida med syfte att sammanfatta vad tidigare historiker och biografer skrivit och tyckt. Det är i och för sig inget fel med detta. Sammanfattande framställningar som försöker skapa ordning i ett stort myller av detaljer är ofta av stort värde. Men ett verk av detta slag som dessutom är en beställningsvara väcker två grundläggande frågor. För det första om författaren förmått att hålla sig neutral och objektiv till sitt objekt. För det andra om framställningen tillför något nytt genom sitt syntetiska anslag, om författaren genom att dra kontentan ur gamla texter gett upphov till nya och spännande infallsvinklar och gett svar på olösta frågor.

När det gäller objektiviteten tror jag nog att Wetterberg inte gör några övertramp. Han är en driven historisk skribent och även en del besvärliga incidenter i familjens historia – som den berömda Bosch-affären under andra världskriget då Wallenbergarna anklagades för att ha fungerat som bulvan för nazistiska intressen – finns med och behandlas på ett neutralt sätt. På det hela taget redogör Wetterberg nyktert och redligt för vad som hänt och boken kan inte betraktas som hyllningsskrift. Samtidigt betonas familjen Wallenbergs särställning i Sveriges moderna ekonomiska historia på ett sätt som ändå får läsaren – när han till sist lägger boken åt sidan – att hålla med om att utan Wallenbergs hade det mest blivit pannkaka. Men det är som sagt en tes som kan diskuteras.

Kommer då Wetterberg fram till något nytt? Tyvärr måste man konstatera att det är magert med nyupptäckter i hans framställning. Det valda formatet möjliggör förstås inga stora djupdykningar. Men nog hade man väntat sig litet mer, inte minst eftersom familjen varit inblandad i bokens tillkomst. Kanske har författarens krav att stå fri från eventuella påtryckningar från familjens sida lett till att han i alltför liten grad vågat utnyttja deras egen kunskap och minne. Nu blir det en smula ytligt och översiktligt, inga klavertramp, men å andra sidan ingenting som kunde vara kontroversiellt eller nytt.

Vi får veta att familjens framgångar i första hand beror på två saker. För det första att man lyckats hålla ihop väl inom familjen. Det finns en speciell ”Wallenberg-anda” som spelat en viktig roll, men som alla andra ”andor” är även denna svår att konkret nagla fast. Till detta kommer även ”turen” att André Oscar kom att efterträdas av två brödrapar, Marcus senior och Knut Agathon i slutet av 1800-talet och Marcus Jr Marcus junior och Jacob under 1900-talet. Liksom i de biografier som författaren bygger sin framställning på framhäver han att relationerna mellan brödraparen inte på något sätt var okomplicerade, snarare tvärtom, men att de kompletterat varandra på ett föredömligt sätt.

För det andra hävdar Wetterberg att ett viktigt särmärke med familjen Wallenberg har varit deras starka relation till industrin. Att man varit aktiva ägare – det gäller särskilt Marcus Junior – har påtalats många gånger förut. Det är då ofta det långsiktiga engagemanget, inte sällan över sekler, som understryks. När i övriga västländer från och med 1930-talet makten över företagen övergick från ägarna till direktörerna följde inte Wallenbergs med. De förblev aktiva och fortsatte att styra och ställa med ”sina” företag.

Det senare är förstås en möjlig tolkning när det gäller familjen Wallenbergs särställning, men den fordrar i så fall en vidare förklaring. Möjliggjordes detta aktiva ägande av något speciellt i den svenska ekonomiska utvecklingen under 1900-talet? Var kanske Sverige mindre öppet och mera protektionistiskt än vi ofta vill medge? Var nätverken mer stängda? Accepterade de andra ägarnätverken mer eller mindre Wallenbergs ledande ställning? Spelar vår lagstiftning kring ägande av företag någon roll – det faktum att man med relativt sett små poster via vårt svenska system med olika röstetal för olika sorters aktier kunde utöva starkt ledarskap? Sådana frågor hade det kanske varit värt att ställa och försöka besvara. Men det gör inte Wetterberg.

Till sist är det ett problem med att framställningen bara tas fram till cirka 1980. Det är synd eftersom det mesta man vet om familjen Wallenberg handlar om perioden fram till detta datum, men inte mycket därefter. Nog hade det varit värt att dra fram trådarna till i dag. Kommer imperiet Wallenberg bestå? Hur ser relationen bank–företag ut i dag? Fortsätter den unika relation som i flera fall utvecklades med ett ägande som i dag på ett paradoxalt sätt är ännu mera anonymt än tidigare, samtidigt som det blivit allt viktigare? Numera hänger det mesta på kortsiktig avkastning, annars flyttar kapitalet på sig. Att ägare ger sig in i detaljerade rekonstruktioner av företag såsom Marcus Wallenberg Jr en gång gjorde är nog ytterst ovanligt. Kan man spekulera något om framtiden och familjen Wallenbergs roll i den?

När detta är sagt skall det ändå framhållas att Wetterbergs bok är värd att läsas av dem som vill ha en kortfattad framställning av familjen Wallenbergs skiftande öden sedan mitten av 1800-talet samt dess roll i den svenska ekonomiska historien. Det kan vara gott nog. Men visst hade man önskat att Gunnar Wetterberg vågat ta ut svängarna lite.

Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet