Föregående

nummer

Måndag 24 juli 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.
Historia
Birgitta Odén
Sture Bolin
– Historiker under andra världskriget
Kungl. vitterhets historie och antikvitets akademien | 101 s | Isbn 9789174024029
Recensent: Torbjörn Norman
Inte nazist

Sture Bolin har utmålats som nazist i olika sammanhang, men Birgitta Odén visar i sin biografi att anklagelser för rasism och nazism saknar berättigande.

Nästa uppgift skall behandla fynden av romerska denarer i Skandinavien.” Det var Lauritz Weibull, respekterad lundaprofessor i historia, som riktade sig till sin nyblivne adept, den 19-årige Sture Bolin. Denne, som aldrig hört talas om denarer, har långt senare skildrat sin spontana reaktion av ”fasa och förskräckelse – jag tror nästan, att håren reste sig på mitt huvud. I vart fall skakade benen betänkligt” (Ur penningens historia, 1962). Föga anade recentioren att han med tiden skulle skörda internationellt rykte som mynthistoriker. Tjugosexårig förvärvade han docentur med sin nydanande avhandling Fynden av romerska mynt i det fria Germanien (1926). Den följdes av en rad uppmärksammade studier i senantik och tidig medeltida historia. Särskild berömmelse vann Muhammed, Karl den store och Rurik (Scandia 1939), som fick betydelse för internationell historieforskning och numismatik genom sin framgångsrika omvärdering av tidigare allmänt accepterade satser av Henri Pirenne. Det medeltida Skandinaviens agrarhistoria skildrade Bolin i The Cambridge Economic History (1940), där hans namn sammanfördes med notabiliteters som Pirenne och Alfons Dopsch. Ett större arbete av sammanfattande karaktär publicerades långt senare: State and Currency in the Roman Empire to 300 A.D. (1958).

Bland allmänt historieintresserade svenskar utanför Lund förefaller Sture Bolin ha varit föga känd. Som professor gjorde han sig inget namn i kulturdebatten och trots en rad mindre skrifter i mer populärt syfte, kunde hans i trängre mening vetenskapliga alster trots sin briljans te sig krävande, exklusiva och stilistiskt mindre inbjudande.

Sture Bolin avled 1963. I dag förefaller hans namn enbart vara känt av specialister. Det är därför glädjande att han nu ägnats en representativ biografi. Författare är Birgitta Odén, elev till Sture Bolin och hans efterträdare på lundaprofessuren i historia. Ingen kunde vara bättre skickad för uppgiften.

Porträttet av människan och historikern är koncentrerat och inträngande med analys av Bolins forskning i senantik, medeltid men även nutid. Medan studerande vid andra lärosäten, som lockades av problem i det senaste halvseklets historia, slentrianmässigt hänvisades till statskunskapen, öppnade Sture Bolin redan 1941 sitt seminarium för studiet av förspelet till andra världskriget. Hans bostad, har hans elev Gunnar T. Westin berättat, var belamrad av tidingsklipp, vitböcker och memoarer, allt underlag för källkritisk analys enligt Lauritz Weibulls rigorösa modell.

Bolins egen skildring av världskrigets förhistoria utkom 1944 under titeln Det ensidiga våldet. Resultaten har i anmärkningsvärd grad visat sig bärkraftiga. Författarens positiva syn på Neville Chamberlain, som kunde te sig obsolet efter Churchills makttillträde, har övertygande bekräftats av modern forskning (J. Charmley, Chamberlain and the Lost Peace, 1989). Efter kriget anförtroddes Bolin av regeringen och vännen Tage Erlander utgivningen av det svenska vitboksverket.

I sin tidiga ungdom hade den brådmogne Sture Bolin politiskt orienterat sig långt till höger. Särskilt fängslades han, originellt nog, av den ledande ideologen inom reaktionen mot franska revolutionen, Joseph de Maistre, vars idéer han utvecklade, väl påläst, med iver och självsäker övertygelse. Nationen, monarkin, kyrkan, hemmet hyllas; liberalism och övernationell samverkan i Nationernas förbund är anatema. Den unge Bolin enrollerades i studentklubbar av ungkonservativ och högerradikal färg och biträdde som sekreterare lundaavdelningen av Sveriges nationella ungdomsförbund. Ordföranden i SNU från 1932, docenten Elmo Lindholm var en nära vän, och Bolin följde honom, när han efter brytningen med högerpartiet ställdes i spetsen för en ny partiorganisation, Sveriges nationella förbund. När detta utvecklade nazistsympatier, lämnade Lindholm och Bolin organisationen strax efter andra världskrigets utbrott. Politiken var ett avslutat kapitel.

Sture Bolins tidiga engagemang för ungkonservativ ideologi och högerradikala idéer har solkat hans minne. Han har i mindre seriös publicistik utmålats som nazist. I sin oftast vederhäftiga och värdefulla studie Lunds universitet under andra världskriget (1996) skriver Sverker Oredsson att Sture Bolin ”under 1920-talet och en stor del av 1930-talet varit en aktiv antidemokrat, rasist och bl.a. ideolog för Sveriges nationella ungdomsförbund” (s.131 f).

Birgitta Odén har utförligt och med källkritisk lidelse granskat varje politiskt belägg i Sture Bolins biografi. Och resultatet är entydigt: rykten om rasism och nazism saknar berättigande. Ett belysande exempel: i en debatt 1933 slår Bolin fast att nationalsocialismen rymmer vad ”som är helt främmande för allt svenskt: antisemitism i dess nazistiska utgestaltning, den naiva tron på rasen och blodet, brutalitetsdyrkan, vetenskapens förslavande” (Odén, s. 41).

Sture Bolin har stigmatiserats, han har som en gång Verner von Heidenstam och Bertil Malmberg drabbats av ett okritiskt försanthållande, en faktoid – Birgitta Odén återkommer gärna till detta av Martin Kylhammar myntade begrepp.

Birgitta Odén förmedlar bilden av en ytterst ovanlig personlighet, suverän i sin vetenskap, ett geni – Lauritz Weibull, sparsam med lovord, präglade epitetet i ett privatbrev. Man inser den fascination han spred i sin omgivning. Erik Lönnroth har skildrat sitt tidigaste intryck:

”Han sköt in genom föreläsningssalens dörr och upp i katedern, fladdrade till med kroppens överdel och började tala. Det han sade var förvirrande, mycket lärt och skenbart osammanhängande. Så blev det plötsligt rymd över allt samman, eller rättare sagt man befann sig själv försatt till en rymd av abstrakt, strängt logiskt tänkande, där Sture Bolin utförde en sorts svalflykt med blixtsnabba tvärvändningar och gälla, entusiastiska lockrop. Och hans åhörare, eller rättare sagt de åhörare som kunde följa med, satt trollbundna, ohjälpligt förvandlade till rundningsmärken i denna celesta uppvisning och med en gryende längtan att någon gång på egen hand kunna utföra något som avlägset liknade denna otvungna flykt högt över jordens mångfald av förvirrande faktiska företeelser.” (Tidens flykt (1998), s. 332 f.)

Torbjörn Norman är fil. lic. i historia.

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet