Historia

Intellektuella i tider av omvälvning

München 1918 – När författare och drömmare tog makten
Volker Weidermann

Lind & Co
271 sidor
ISBN 9789178615353

| Respons 5/2020 | 7 min läsning

I sin nya bok skildrar den tyske journalisten Volker Weidermann en av 1900-talets mer bortglömda revolutioner. Under en kort period kom författare som Kurt Eisner och Ernst Toller till makten i München, men de saknade politisk erfarenhet och förstod inte realpolitikens premisser. Det är en medryckande bok, men många centrala frågor om de intellektuellas roll förblir obesvarade.

Kurt Eisner, teaterkritikern som blev ministerpresident i München. Foto okänd fotograf / Muenchenphoto

Under 1900-talet präglas glorifierande revolutionsberättelser in i vårt kollektiva minne. Den ryska, kinesiska och kubanska revolutionen mytologiseras och betraktas, trots ideologisk patina, tillsammans med den franska som de politiska omvälvningarnas urscener. 1918 års revolution i München hamnar däremot i skuggan och har inte riktigt fått fäste i minneskulturen. Möjligen beror det på att stadens invånare befinner sig endast ett drygt halvår i den politiska hänförelsens förtrollningar med vidlyftiga visioner i stöpsleven. Sedan krossas upproren.

I sin förra bok Oostende 1936 skrev journalisten Volker Weidermann om en grupp författare som samlas i den belgiska badorten sommaren innan mörkret faller. Stefan Zweig, Joseph Roth, Ernst Toller och vänner njuter av sol och drinkar, men oroas och förtvivlas över framtiden. Även i München 1918 intresserar sig Weidermann för intellektuella, vilket också tydligt framgår av den tyska titeln Träumer – Als die Dichter die Macht übernahmen. På engelska är titeln direktöversatt, men det svenska förlaget har valt att ställa själva revolutionen i stället för drömmarna i fokus. Det är oklart varför, eftersom drömmarna är bokens huvudrollsinnehavare. 

Weidermanns berättelse börjar i en tid när politik och känslor är i rörelse. Första världskriget går mot sitt slut. Det tyska folket är utmattat och önskar förändring i det tumultartade sönderfallet. Radikala miljöer inspireras av ryska revolutionen och i Berlin uppstår politiska oroligheter och hårda ideologiska strider. I München skriver däremot utopierna historia. På ett stort folkmöte den 7 november 1918 förförs Münchenborna av journalisten och teaterkritikern Kurt Eisners tal om revolution. Förvisso uppfattas han som en drömmare och profet, men de krigströtta åhörarna längtar efter optimistiska framtidssyner. I jämförelse med socialdemokrater framstår Eisner dessutom som en handlingens man. Under natten utropar han fristaten Bayern och blir ministerpresident. Tillfälligheter och spontana ingivelser tycks styra händelseförloppet, mer tur än skicklighet. Åtminstone är det ingen ideologisk kommandocentral som regisserar eller dirigerar utvecklingen. Men situationen är kaotisk, vilket frammanar en tro på att allt kan bli annorlunda.

De första dagarna bärs Eisner fram av eufori och kan knappt tro hur lätt allting går. Kung Ludvig III flyr i en bil med en låda cigarrer. Ett tusenårigt kungarike går bokstavligen upp i rök. Flykten tar tillfälligt stopp när chauffören kör av vägen och fastnar i en potatisåker. Kungliga ministrar tömmer sina ämbetsrum och därefter följer karnevalsdagar för visionärt tänkande. 

Vid valet får Eisner endast 2,5 procent av rösterna och skjuts samma dag han ska hålla avskedstalet till parlamentet av en lönnmördare som vill frälsa fosterlandet från ”en jude, en bolsjevik och en förrädare”.

Eisner fantiserar om ett fritt och oberoende Bayern styrt av författare och arbetare som ska leda massorna. Permanent demokrati och pacifism utgör kärnan i regeringsprogrammet. Men efter högröstad opposition från höger och vänster blir den nyutnämnda ministerpresidentens tid vid makten kortvarig. Vid valet får Eisner endast 2,5 procent av rösterna och skjuts samma dag han ska hålla avskedstalet till parlamentet av en lönnmördare som vill frälsa fosterlandet från ”en jude, en bolsjevik och en förrädare”. 

Mordet följs av veckor med gatustrider, hämndmord och angiveri. Slutligen blir en ny drömmare ministerpresident: pacifisten, marxisten, pjäsförfattaren och poeten Ernst Toller, som uppmanar arbetarna att bekämpa kapitalismen utan att använda våld. Radikala marxister hånar hans icke-våldsmetoder och undrar hur man gör omelett utan att knäcka ägg. Tollers maktinnehav varar också bara sex dagar. Sedan genomför kommunisterna en statskupp, vilket i sin tur utlöser en blodig motattack från den anti-kommunistiska vita armén. Upprorsmakare mördas brutalt utan möjlighet att försvara sig och i början av maj 1919 är revolutionen historia. Drömmar föddes och släcktes. 

Wiedermann punktmarkerar inte bara det politiska spelets huvudaktörer utan även författare som följer händelseförloppet från sidlinjen. En vankelmodig och opportunistisk Thomas Mann är en av omvälvningarnas mer observanta iakttagare. I dagboksanteckningarna fördömer han först kommunisterna, håller sedan med dem på vissa punkter och konstaterar: ”Den tyska revolutionen är trots allt den tyska, låt vara en revolution.” När de väl förlorat klandrar och kritiserar han dem. Revolutionstiden oroar också författaren privat. Han köper marmorrelief och en värdefull tavla för att skydda sin förmögenhet mot inflation. I dagboken skriver han: ”Jag önskar att jag inte blir urfattig, det är den önskan jag framför.”

Mann hade just publicerat En opolitisk mans betraktelser där han avfärdar begrepp som optimism, demokrati, politik, framstegstro och civilisation. I en tid när hans högsta strävan är att vara Tysklands representativa författare utger han en antidemokratisk principskrift. Dagboken vittnar inte heller om ett öppet sinne. Med antisemitiska attacker uttrycker han ett hat mot judar som förstört Tyskland. Att sådana utfall är tidstypiska för det tyska borgerskapet framstår knappast som förmildrande omständighet. 

Diktaren Rainer Maria Rilke, som i stort sett var tyst under kriget, låter sig ryckas med av revolutionen i München, även om han på samma gång visar fruktan. När väl hänförelsens första veckor är över blir han sorgsen. Revolutionens inspirerande ögonblick förbyttes till förödmjukelse och trötthet, och överallt ser han politiskt dilettanteri. 

I händelseförloppets kulisser finns även mer anonyma aktörer. En obetydlig mustaschprydd vicekorpral syns i utkanten utan att några tecken avslöjar hans framtida öde. Undantaget är möjligen att han sommaren 1919 skördar stort beröm från läraren på en antibolsjevikisk propagandakurs i Reichswehrs regi.

Historien vittnar om att intellektuella tenderar söka det utopiska ögonblicket då allt tycks möjligt. Att kämpa för de stora visionerna anses som mer glansfullt än att försvara status quo.

Weidermann är mer berättande än analyserande. Händelseförloppet benas ut i detalj, ibland dag för dag, timme för timme. Skildringen bygger ofta på samtida källor, brev och dagböcker. Tidens författare och drömmare skriver om vad som händer när det händer och saknar självklart distans och tidsavstånd som gör att vi i dag förstår att visionerna blott är fiktioner. Vi ser det absurda där dåtidens aktörer drömmer och fantiserar om att förvandla ord till handling. Varken Eisner eller Toller är revolutionsproffs, snarare blåögda amatörer. De bygger luftslott men saknar politiska erfarenheter; de är abstrakta moralister som inte begriper realpolitikens premisser som Lenin och Mao. Mönstret är inte nytt. Historien vittnar om att intellektuella tenderar söka det utopiska ögonblicket då allt tycks möjligt. Att kämpa för de stora visionerna anses som mer glansfullt än att försvara status quo. Politikens vardagslunk med kompromisser, byråkrati och triviala rutiner upplevs sällan som entusiasmerande. När utopierna möter verkligheten slocknar inte sällan deras lyskraft. 

I en intervju (Dagens Nyheter 13/6 2020) säger Weidermann att han är intresserad av växelspelet mellan litteratur och verklighet, mellan litteratur och politik och menar att just vid den här tidpunkten samverkar de direkt med varandra. Man anar således ambitionen. Frågan är emellertid hur de samverkar och växelspelar. Att litteraturen påverkas av den politiska utvecklingen är uppenbart. På vilket sätt litteraturen i sin tur påverkar verkligheten förblir mer diffust. Principiellt är problematiken dock intressant och angelägen. Vilken betydelse hade det exempelvis att författaren Václav Havel blev Tjeckoslovakiens president?

Med sitt existentiella synfält synliggör författare strukturer och mönster, hjälper människor att bokföra tidsflödet de befinner sig i. Men är ordets makthavare mer lämpliga än andra att kommentera världshistorien, att berätta vad som händer? Vad kan de specifikt bidra med? Frågorna formuleras inte explicit i boken än mindre svaren. Poängen med att berätta om drömmarnas revolution blir därmed oklar. 

Likväl skriver Weidermann en fascinerande och medryckande historia. Berättarskickligt belyser han intellektuellas roll i omvälvningarnas tidevarv. Jag börjar till och med tänka kontrafaktiskt och undrar vad som hade hänt om revolutionen lyckats. Hade den mustaschprydda vicekorpralen då fått stanna kvar i kulisserna? 

Publ. i Respons 5/2020
TEMA | Vakta din tunga!

Kim Salomon

Kim Salomon är professor emeritus i historia vid Lunds universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark