Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

4/2016

Tema: Vilka ideal ska få blomstra vid våra universitet? Hur långt kan New Public Management drivas och är Humboldttraditionen lösningen?
Historia
Petter Sandgren
Internatskolorna
Att fostra en elit
Atlantis | 298 s | Isbn 9789173537247
Recensent: Inga Sanner
Internatens betydelse för att bevara och skapa eliter

I Sverige betraktas internatskolorna som en kvarleva från ett äldre samhälle som det är dags att skrota, men i sin välskriva bok visar Petter Sandgren att denna utbildningsform, vars viktigaste funktion är att förmedla en livsstil och ge barnen ett speciellt umgänge, internationellt sett inte alls är på utdöende. I Sverige har friskolereformen gjort samma klassmässiga reproduktion möjlig även utan internaten.

För några år sedan fylldes media av braskande rubriker om elever som utsattes för fysiskt och psykiskt våld på svenska internatskolor. Framför allt gällde det Lundsberg. Rapporteringen antydde att det inte rörde sig om enstaka händelser utan att de var del av en hel kultur vid skolorna, i vilken så kallad kamratfostran spelade en viktig roll. De uppmärksammade incidenterna ledde till en mer allmän diskussion om internatskolornas vara eller icke vara, i vilken många betraktade dem som ett äldre klassamhälles kvarlevor som det var hög tid att skrota.

De svenska diskussionerna sätts in i ett större sammanhang i en nyutkommen bok av Petter Sandgren, Internatskolorna – Att fostra en elit. Boken är en populärvetenskaplig version av författarens doktorsavhandling, som behandlar internatskolornas historia ur ett globalt perspektiv. Den transnationella dimensionen är viktig, eftersom internatskolorna världen över så tydligt har influerats av varandra. Sandgren visar att utbildningsformen inte alls är på utdöende och att dess historia inte är så lång som många kanske tror.

Även om några skolor har anor som sträcker sig tillbaka till 1400-talet var det inte förrän under andra halvan av 1800-talet som antalet internat formligen exploderade. Det var de engelska internaten som blev stilbildande med Eton College, grundat redan 1446, som främsta förebild. Att så många skolor tillkom vid denna tid hänger samman med att det då växte fram en ekonomisk överklass som hade ambitionen att integreras med aristokratin och som använde sig av utbildning som ett medel för detta. Genom att sätta sina barn, till en början enbart pojkar, i internatskolorna tillsammans med adliga barn blev den ekonomiska klassen en del av aristokratins längre och ärofyllda historia. Det handlar om, skriver Sandgren, en feodalisering av borgerligheten och ett uttryck för en ny elits vilja att framstå som gammal.

En viss spänning fanns dock i internatskolorna när det gällde att vikta arv och förmögenhet gentemot meriter. Redan under 1800-talet fanns möjligheter för barn från lägre samhällsklasser som ansågs speciellt begåvade att få gå i internatskolorna med hjälp av stipendier. Signifikativt nog markerades deras särskildhet genom speciella kläder och med att de fick bo på andra ställen på skolområdet än de betalande barnen. Sandgren framhåller att det i internaten rent generellt fanns en viss skepsis gentemot alltför mycket bildning, vilket ansågs kunna mjuka upp hjärnan och verka förlamande på handlingskraften. Och även om det fanns en gräddfil från de ansedda internaten till universiteten i Oxford och Cambridge, var det inte viktigt för de välbärgade samhällsklasserna med en fullständig akademisk examen. Det ansågs räcka med att ligga vid universitetet några terminer för att uppnå den status som behövdes, eftersom man sedan ändå skulle vidare in i företagarvärlden.

Målet med de engelska internatskolorna var att utbilda framtida ledare och i centrum stod fysisk och moralisk fostran. En viktig del av den var det som hände mellan eleverna utanför klassrummen. De yngre eleverna fick lära sig att passa upp på de äldre och tvingades att finna sig i grymma bestraffningar när de inte skötte sig enligt förväntningarna. Systemet byggde på en föreställning om att unga pojkar utvecklas till riktiga män genom att härdas med våld, såväl fysiskt som psykiskt. Att lära sig att uthärda lidande sågs som karaktärsdanande och som ett sätt att utveckla ledaregenskaper.

De engelska internatskolorna fick under senare delen av 1800-talet en snabb spridning över västvärlden och även i de brittiska kolonierna. Intressant nog spelade skönlitteraturen en viktig roll för detta. Stilbildande blev Thomas Hughes roman Tom Brown’s School Days från 1857 som i slutet av 1800-talet hade givits ut i ett femtiotal upplagor och översatts till ett stort antal språk. I Sverige kom de så kallade Singletonböckerna, utgivna mellan 1929 och 1954 och författade av den före detta Lundsbergseleven Louis Fabian De Geer af Finspång, att spela en viktig roll för bilden av internatskolorna. Skildringarna bidrog till att skapa en mytologisk och romantiserad bild av internatskoletiden och spred idén om kamratfostran över världen. Intressant att notera är att just kamratfostran fick genomslag i de flesta länder men inte i Nazityskland, som i övrigt tog starka intryck av internatskoleidén. I Tyskland var det meritokratiska inslaget mer framträdande och kamratfostran sågs som något rebelliskt som hotade att undergräva skolornas ledning.

Det engelska inflytandet spelade en viktig roll när de första internatskolorna grundades i Sverige vid förra sekelskiftet. Sandgren beskriver hur de svenska internaten i likhet med de engelska förebilderna erbjöd en miljö, där den nya ekonomiska eliten kunde sammanflätas med aristokratin och markera distans till andra samhällsklasser. Ett riktigt trumfkort för skolorna blev det när kungafamiljen började skicka sina barn till internaten. En orsak till detta var engagemanget för internatskoleidéen hos dåvarande kronprins Gustaf Adolfs engelskfödda gemål Margaret of Canterbury, vars bror var den första engelska prins som utbildades vid en internatskola, Eton, i stället för i hemmet. Även grundaren av Lundsbergs skola, William Olsson, hade nära kontakter med England, uppväxt som han var i London med en engelsk mamma. Genom de nya skolorna uppstod en spänning mellan internaten och läroverken; de senare appellerade till den bildade borgerligheten och hade en mer markerad akademisk inriktning. William Olsson hade som ambition att skapa ett tydligt alternativ till läroverken med en skola placerad på landsbygden och där den fysiska träningen och det praktiska arbetet stod i fokus. Inriktningen på handel och ekonomi blev efterhand allt viktigare och här skapades nära band mellan Lundsberg och de handelshögskolor som etablerades i Sverige i början av 1900-talet, först i Stockholm och snart därefter i Göteborg. När Lundsberg fick rätt att utfärda studentexamen blev det vanligt för barn från den välbeställda borgerligheten att ta studenten på Lundsberg, för att sedan fortsätta med studier på Handelshögskolan och därefter arbeta inom familjekoncernen. Det är mot den bakgrunden logiskt att familjen Wallenberg i högsta grad var delaktig i skapandet av de båda internatskolorna Lundsberg och Sigtuna, liksom av Handelshögskolan i Stockholm.

Även vid de svenska internaten blev kamratfostran ett viktigt inslag. Sandgren menar att detta var något som framför allt uppmuntrades av elever och föräldrar och som kunde skapa viss spänning i förhållande till skolornas ledning. Eleverna var också angelägna om att framhålla skolans traditioner och förändringsbenägenheten när det gäller livet på internatskolorna var liten. Så mötte i början av 2000-talet ett förslag om att införa du-reformen våldsamma protester från elevernas sida och genomfördes inte. Signifikativt är också att det kristna inslaget var mycket mer framträdande här än i läroverken. Sandgren menar att internaten rent generellt genom de religiösa inslagen och allmänt konservativa värderingar, ja, under 1930-talet till och med fascistiska, har stått i opposition till värderingar som präglat samhället i stort.

Viktigast för internaten var och är inte pedagogiken, utan vilka barn som går i skolan. Det är livsstilen och den sociala sammansättningen i skolan som fungerar som särskiljande sociala markörer. Det handlar för de högre samhällsklasserna om att se till att barnen redan tidigt hamnar i rätt sällskap och att de tillägnar sig bilden av sig själva som framtida ledare. Sandgren berättar även om företrädare för internatskoleidéer, som haft en mer progressiv inriktning och eftersträvat en större social blandning av elever. Sådana idéer anammades av bland andra William Olsson, men fick aldrig något riktigt fäste. I stället var föreställningar om att internatbarnen var utvalda synnerligen cementerade och kom bland annat till uttryck i diverse nedsättande beteckningar, exempelvis ordet ”tjåsare”, på människor som inte tillhörde internatskolans värld.

Om man tror att internatskolorna är på utdöende så visar Sandgren att det ur ett globalt perspektiv är precis tvärtom. I flera asiatiska länder växer skolorna som svampar ur jorden med de engelska skolorna som förebilder. I Hongkong eller Peking kan man sålunda se små barn gå omkring på skolområden klädda i stråhattar och mörkblå kavajer av engelskt snitt. Än mer prestigefyllt för asiatisk överklass är dock att skicka barnen till själva originalen, alltså till skolorna i England, vilka numera befolkas av asiatiska och även ryska barn.

Sandgrens bok är viktig och mycket intressant läsning. Han skriver väl och framställningen är på ett välavvägt sätt befriad från akademisk barlast utan att för den skull bli trivial eller ytlig. Berättelserna i boken ger god näring för reflektioner kring skolans roll i stort. Utgångspunkten för Sandgren är skolans stora betydelse för reproduktionen av gamla eliter och för formandet av nya. Hans framställning visar vilken viktig del internatskolorna har haft för detta. När det gäller svenska förhållanden konstaterar författaren att internatskolorna har varit en märklig anomali i en tid då utbildningspolitiken präglats av en strävan efter större likvärdighet för barn från olika samhällsklasser. Internaten kunde länge använda sig av det faktum att man tog emot barn till utlandssvenskar för att legitimera sin existens.

På senare tid har skolformen allt oftare ifrågasatts. Detta sker samtidigt som forskarrapporter visar hur den svenska skolan överlag i allt högre grad reproducerar barnens sociala bakgrund. Det verkar alltså som om den klassmässiga reproduktionen sker alldeles utmärkt även utan internaten. Det har förstås att göra med en friskolereform som separerar barn från olika samhällsklasser från varandra och där kamrateffekter och föräldrainflytande spelar en allt större roll. Här uppstår nya reservat för barn med studiemotiverade föräldrar, där de får tillgång till lugna klassrum, kompetenta lärare och förväntningar om goda skolresultat och det utan att behöva betala dyra terminsavgifter. Klart är att det är betydligt mer kontroversiellt att ifrågasätta detta än internatskolorna.

Inga Sanner är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 4/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet