6/2016

Andrew Keen vill vederlägga de utopiska förhoppningar som knutits till internet. I dag handlar internet bara om en sak: pengar. Keens framställning är ensidig men ändå värd att lyssna på. Den påminner oss om att dagens marknad måste konfronteras på samma sätt som samhällen tidigare reagerat på stora förändringar: med politik.

Nyligen publicerades i Washington Post (13/5 2016) de ”förbluffande” resultaten av en färsk undersökning om nätvanor. I artikeln rapporteras att nära hälften av alla amerikaner (41000 personer deltog i studien) har börjat undvika att använda internet i sin vardagliga kommunikation och konsumtion. Det handlar om rutinmässiga tjänster som annars blivit en självklar del av tillvaron: inlägg på sociala medier, inköp av varor, bankärenden och så vidare. Förklaringen pekar på om en växande oro för intrång i privatlivet och identitetsstölder. Eller för att formulera det på ett mer övergripande sätt: det handlar om en brist på tillit.

Man kan tänka sig en rad olika responser på en sådan brist, till exempel ett genomtänkt bruk av kryptering och en ökad vaksamhet på var och hur man surfar. Men många tycks ta det säkra före det osäkra och helt enkelt välja bort nätet. Frågan är dock om detta kan betraktas som en realistisk möjlighet. I en tid när alla människor och allt fler saker, via kameror och sensorer, står i ständig kontakt med nätet – hur kan man hoppa av? Som det konstateras i en McKinsey-rapport: ”Den fysiska världen håller på att bli ett slags informationssystem.” Sistnämnda rader citeras en bit in i författaren och debattören Andrew Keens Internet är inte svaret. Boken är vad man brukar kalla en brandfackla. Den vill verkligen elda upp känslorna hos alla som bär en smartphone i fickan och alltid har en platta eller dator att gripa tag i när oron, ledan eller rentav nyfikenheten och lusten sätter in. Och vi är ganska många.

Keens grundläggande ståndpunkt är, som titeln säger, att nätet snarare än att leverera lösningen på problem inte bara skapat nya, utan också fördjupat dem som samhället redan drogs med. I stället för öppenhet och demokrati, är ”allt som vi än så länge fått av den digitala revolutionen färre jobb, ett överflöd av innehåll, piratkopierandets härjningar, en liten klick internetmonopolister samt en radikal minskning av vår ekonomiska och kulturella elit”, som han skriver i en av variationerna på temat. Detta är kanske inte en rakt igenom rättvisande bild. Men det ger en antydan om vad som äger rum på dessa sidor och det är en hel del viktiga saker.

Keens debutbok med titeln The Cult of the Amateur (2007) tog sikte på en specifik kulturell förändring möjliggjord av vår tids maskinpark. Den följdes upp av Digital Vertigo (2011), om sociala medier, självexponering och privatliv, vilket föranledde att han blev tillfrågad av förlaget Atlantic Books om att samla sina kritiska tankar om internet i en volym. Internet är inte svaret blev resultatet: en animerad rundmålning av hur modern teknologi genererat en viss historia och idé om samhället som sträcker sig från efterkrigstidens uppfinningar och pionjärer inom informationsteori, datorteknologi och nätverksutveckling till i dag välkända aktörer som Google, Facebook och Uber, eller, om man föredrar personnamn, Marc Andreessen, Larry Page, Sergey Brin, Mark Zuckerberg med flera.

Avstampet i kapitel ett äger, intressant nog ur svenskt perspektiv, rum på Ericssons huvudkontor i Stockholm, där Keen får sig förevisad en karta på väggen som avbildar företagets kontor runtom i världen. Det som fascinerar med kartan är att den bara tycks bestå av utkanter, att den saknar centrum och hierarki. Den framstod som ett ”distribuerat nätverk” av bekant snitt. Att så mycket i dag är beroende av ett sådant nätverk kräver dock en historisk förklaring som leder tillbaka till andra världskriget och det kalla krig som organiserade världen decennierna därefter.

Keen redogör följaktligen med lätt hand för ingenjören Vannevar Bushs idéer under 1940-talet om ett artificiellt och associativt minne (Memex), för Norbert Wieners cybernetik och J. R. Licklieders forskning kring människa-maskin-interaktion, som skulle leda till det gränssnitt jag själv sitter inför i skrivande stund. Och han påminner om hur Arpanet och sedermera internet uppstod ur ett behov av att decentralisera det amerikanska försvarets kommunikationssystem i atombombens skugga – en process som gick via avgörande idéer som ”paketväxling” (ett meddelande fragmenteras och färdas genom ett nätverk innan det sätts ihop hos mottagaren), TCP/IP, HTML och URL, och som kröntes med Tim Berners-Lees uppfinning av World Wide Web 1989.

Samma år skulle som bekant Francis Fukuyama utkora till historiens slut. Men Keen konstaterar syrligt att detta bara var början på en annan historia, som enklast sammanfattas med begreppet ”pengar”. Om den teknologi och de teorier som lade grunden till internet utformades av socialt ansvarskännande tekniker och akademiker, skulle det som hände efter 1989 helt och hållet präglas av kommers: ”Under kvartsseklet efter uppfinningen av World Wide Web har internet gått varvet runt från att förbjuda alla former av handel till att förvandla precis allt, särskilt vårt privatliv, till vinstdrivande sysselsättningar.”

De utopiska löften som de digitala medierna och nätverken burit på, och som fått visionärer och apologeter som Kevin Kelly att skåda ett samhälle präglat av samma utspridda fördelning som karakteriserar teknologins sätt att fungera, bygger på en förödande felsyn, enligt Keen. Sådant som Uber och Airbnb, ”delningsekonomi” och ”crowdfunding” är bara förskönande omskrivningar: ”Decentraliserad kapitalism är lika med allestädes närvarande kapitalism.” Och i de kapitel som följer samlar han underlag och argument för sin sak.

Man kan säga att Keen härvidlag rör sig fram längs två flanker. Den ena har att göra med ekonomiska argument. Kort sagt: nätekonomin är en ”vinnaren tar allt-ekonomi”, en ”enprocentsekonomi”, som förstärker samhällets orättvisor och inte skapar några nya jobb. Det senare har bland annat att göra med en total affirmation av automatisering, som hos Amazons grundare Jeff Bezos, men är i än högre grad förbundet med bejakelsen av ”disruptioner” och en åtföljande kortsiktighet och ansvarslöshet, som avgörande för det slags kapitalism som nätet befordrar. Ett av många exempel som lyfts fram här är kontrasten mellan George Eastmans företag Kodak, som skapade otaliga arbeten och ett slags kultur åt en region (Rochester, New York), men som efter mer än ett sekel i stort sett suddades ut av ett Instagramögonblick. Med en stor dos ironi skildras hur den 27-årige Stanfordingenjören Kevin Systrom, som dragit sig undan till en hängmatta i Baja California, får idén till Instagram – ett företag med en futtig bråkdel anställda av vad Kodak hade – och därigenom tar det efterlängtade steget mot ett adelskap i Silicon Valley.

På andra flanken diskuterar Keen några av de kulturella förändringar nätet fört med sig. Om ”det personliga är politiskt” var en slogan med viss frigörande potential för snart femtio år sedan, kan man i dag säga att ”det personliga är ekonomiskt”, konstaterar Keen, och grenslar en rad käpphästar från de senaste tio årens debatter: nätet framkallar narcissism och voyeurism, urholkad koncentrationsförmåga (Nicholas Carr), intellektuell isolering (Eli Parisers ”filterbubblor”) och olika sätt att vara ensamma tillsammans, som Sherry Turkle formulerat saken. Han pekar ut den brist på tillit som artikeln i Washington Post också lyfte fram och givetvis den övervakningskultur som dock inte tagit sin början i 2000-talet, utan snarare måste analyseras som direkt sammanflätad med medieteknologins moderna historia.

Som antagligen framgått är Keens redogörelser och reflektioner levererade på en energisk prosa, rytmiserad av bitvis raljerande oneliners och passager som pockar på att citeras, som att nätkapitalismen skapat ett ”allas privatsamhälle” eller: ”På internet är de flesta av oss eviga praktikanter”, apropå den amatörism som (på gott och ont, skulle jag säga) burit frukt i en digital medieekologi. Som antagligen också framgått är hans bild av en uppkopplad samtid något beskuren. Det är förstås inte svårt att peka på hur digitala medier även har fungerat som en viktig medaktör i forskning, politisk aktivism, minnespraktiker, sociala rörelser, konstnärliga projekt, personliga uttryck och så vidare. Alla kan se det – också Keen – men det ligger vid sidan av hans ärenden.

Litet mer problematiska är en del förenklande iakttagelser som han gör, liksom en del lätt nostalgiska tillbakablickar. Det senare aktualiseras till exempel i anslutning till musikindustrin, där forna tiders skivförsäljning framställs i ett väl idylliskt skimmer – särskilt för en konsument som i efterhand insett hur litet av kostnaden för en CD som gick till produktion och till musiker (och hur mycket som gick till skivbolagen). Att man fortfarande söker efter fungerande ersättningssystem för upphovsmakare i en digital ekonomi är en annan sak. På samma sätt avfärdar Keen olika typer av peer-to-peer-nätverk och maker-kulturer på ett litet lättvindigt sätt. Man anar att hans eget förflutna som entreprenör – snarare än som hacker eller aktivist – i 1990-talets musik- och it-bransch har spelat in. Och hans beskrivningar av hur digital teknologi påverkar privatliv, minne och sätt att se på världen kan ibland bli litet ytliga och ohistoriska.

Till exempel pekar Keen korrekt på hur kontroll och övervakning är integrerade fenomen i den nätkapitalism han beskriver och han citerar träffande en ledare i Bloomberg som hävdar att ”Internets huvudsakliga affärsmodell bygger på övervakning”. Men för att ge en analytisk ram åt detta vänder han sig till Jeremy Benthams berömda panoptikon från 1800-talet, en byggnad för centraliserad övervakning som kom att återaktualiseras av Michel Foucault. Men den övervakningsmodell som råder i dag bygger i betydligt högre grad på internalisering och självkontroll. Med våra mobila redskap, från plattor till klockor (och snart än mer intima uppkopplade accessoarer) kommer vi på ett nästan obscent sätt att upplåta våra vanor, begär och kroppar – perfekt kvantifierade för statistisk analys och optimerad marknadsföring – till en rad olika företag. Vi har realiserat det ”kontrollsamhälle” som en annan fransk filosof, Gilles Deleuze, diagnosticerade för ett kvartssekel sedan.

Likväl har Keen rätt i att nätet alltmer kommit att präglas av några extremt mäktiga aktörer (Apple, Facebook, Google), vilkas önskedröm om att dra sig undan och verka vid sidan av det omgivande samhället och ett gemensamt ansvar – till exempel i form av skatter – han beskriver som en ny ”feodalism”: ”Precis som i den medeltida världen har Google, Apple och Facebook lösgjort sig från den fysiska verkligheten i de allt fattigare samhällena runtomkring.” De nya glasborgar som trion just nu låter bygga i Kalifornien är ett symptom på detta: med transparenta väggar, som den rådande ideologin påbjuder, är dessa företag ändå lika ogenomträngliga som den hårdvara Apple vill utestänga sina användare ifrån. Keen klär delvis av denna nyliberalt grundade ”feodalism” i avslutningen av sin bok – Googles privata bussar och förarlösa bilar utnyttjar förstås offentlig infrastruktur och en stor del av den forskning som ligger bakom dagens nätverk har varit och är statligt finansierad. Det är något de Stanfordutbildade entreprenörerna gärna glömmer bort.

Det är därför som Keens avslutande svar i Internet är inte svaret är värda att lyssna till. Internet och digitalisering levererar inte någon slutlig välsignelse. Vi behöver minnas och berätta de digitala mediernas och nätideologins historia. Dessutom behöver vi konfrontera dagens marknad med samma redskap som nya teknologier och marknader tidigare har konfronterats med av samhället: politik. Trots att dessa och närliggande saker har påpekats många gånger förr (av Evgeny Morozov, Astra Taylor och andra) tycks ”fantasin att internet magiskt svävar omkring utanför tid och rum”, som Keen skriver på ett ställe, ständigt och dagligen återaktiveras. Internet är inte svaret präglas av en viss enögdhet, men inlagor av detta slag är nödvändiga. Det tycks bara vara alltför lätt att glömma.

Jesper Olsson är forskarassistent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet.