Föregående

nummer

Fredag 23 juni 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Konstarterna & medier
Fredrik Alvarén
Såld på nätet
Ordfront | 248 s | Isbn 9789170376719
Recensent: Thomas Karlsohn
Internet mognar och det måste diskussionen också göra

Nu har vi så lång erfarenhet av internet att det går att fördjupa diskussionen. Nya böcker granskar förtjänstfullt myter och avigsidor hos digitaliseringen men de tar sig inte riktigt ner till grundfrågorna om hur den påvekar oss och samhället. Hur formas till exempel våra identiteter när allt sparas på nätet och när gränsen mellan privat och offentligt suddas ut?

Nästa år är det två decennier sedan ordet hemsida användes i tryck för första gången. Avståndet känns långt och tiden före den digitala explosionen ter sig fjärran trots det korta tidsspannet i år räknat. Hur uppfattade vi världen före nätet? Det krävs en viss ansträngning för att minnas. Framför allt är det svårt att riktigt sätta sig in i hur annorlunda våra tankar om informationstekniken var. Sedan de allra första stordatorerna togs i bruk under åren efter kriget och fram till genombrottet för internet i mitten av 1990-talet var nämligen idéerna långt mer avancerade än artefakterna själva. För de flesta svenskar utgjorde dessutom dessa artefakter länge ett marginellt fenomen i vardagen. Visserligen fick persondatorerna sitt stora genombrott redan i slutet av 1970-talet med ABC 80. Men omfattande umgänge med digital teknik var naturligtvis ovanligt i jämförelse med hur det ser ut i vår samtid.

Om många var främmande inför hårdvaran var idébildningen desto mer välutvecklad. Så tidigt som vid mitten av 1950-talet förekom entusiastiska visioner i pressen om de nya löftesrika maskinerna. Vid samma tid trycktes även de första datordystopierna. Norbert Wieners teknikkritiska Materia, maskiner, människor publicerades på svenska 1949, och några år senare gav Harry Martinsons Aniara - för att bara nämna ett ytterligare exempel - en mörk bild av mänsklighetens vilsna rymdresa i sällskap med en av den nya tidens tänkande maskiner. En bit in på 1960-talet fick teknikdiskussionen dessutom en distinkt politisk färgning. Den nationella datapolitiken blev exempelvis föremål för ideologikritisk granskning av yngre forskare och radikala studenter. De kritiska impulserna var också tydligt närvarande i bland annat Hannes Alfvéns Sagan om den stora datamaskinen (1966).

Men det var framför allt med 1980-talets omfattande kontrovers om det så kallade informationssamhället som den digitala tekniken fick en framskjuten plats i det allmänna medvetandet. Nu bröt en ny typ av positiva stämningar igenom. De uppkopplade nätverken framstod som en realitet med stor betydelse för framtiden (även om relativt få människor hade stiftat personlig bekantskap med dem). Särskilt viktiga blev dessa nätverk för de futurologiska scenarier som började dyka upp. Bland annat översattes den internationellt ledande framtidssiaren Yoneji Masuda till svenska, och andra kända namn som Daniel Bell och Alvin Toffler figurerade i vår inhemska debatt. Ja, en helt ny genre av teknoutopisk debattlitteratur tog form. Vid mitten av decenniet kunde därför Datadelegationen i en rapport konstatera att förekomsten av så kallad ”datalitteratur” ökat lavinartat. Mot slutet av årtiondet ingick delar av denna litteratur dessutom i den bokflora som växte fram kring fenomenet postmodernism. Föreställningar om den digitala teknikens omvälvande kraft utgjorde ett slags fond för denna nya strömning. Ofta var tekniken en dold förutsättning för idéerna, men ibland var den tydligt urskiljbar (ett exempel på det senare finns i Jean-François Lyotards mycket inflytelserika La condition postmoderne, vilken dock inte översattes till svenska förrän långt senare).

I september 1994 presenterades så den första versionen av Netscape Navigator, det som skulle bli den tändande gnistan för detonationen. Carl Bildt hade då redan hållit sitt berömda IT-tal vid Ingenjörsvetenskapsakademin, ett tal som i efterhand har betraktats som ett första tecken på den långtgående entusiasm som skulle komma att gripa omkring sig under några febriga år. Nu accentuerades den teknikbejakande hållningen än mer än tidigare, eftersom den uppkopplade tekniken slog igenom snabbt och brett. Internet gick på endast ett par års tid från att ha varit ett i breda folklager föga känt fenomen till att dubbas till årets julklapp 1996 av Handelns utredningsinstitut. Det snabba teknikhistoriska skiftet följdes av en idémässig förändring. Det vällde nu fram en störtflod av teknoutopisk och IT-entusiastisk litteratur. Bill Gates Vägen till framtiden och Nicholas Negropontes Leva digitalt - bägge publicerade på svenska i mitten av 1990-talet - var endast de mest kända topparna av ett stort isberg.

Först under åren efter dotcom-kraschen vid millennieskiftet växlade debattklimatet. Allt fler granskningar av tekniken och inte minst av dess förespråkare i IT-branschen publicerades. I press och etermedia ventilerades kritiska tankar som tidigare varit marginaliserade. Även om entusiasmen levde kvar växte det så småningom fram en mer cyberkritisk litteratur koncentrerad på den digitala teknikens avigsidor. Den nya formen av teknikskepsis innebar dock ingen återgång till den tidiga efterkrigstidens endimensionella datordystopier. I stället var den betydligt mer verklighetsnära och mångfacetterad i sin teknikförståelse. Digitaliseringen var nu inget avlägset och nyanslöst hot utan en sedan länge pågående process i vår livsvärld.

Ett tillskott till denna genre är antologin Myten om internet, redigerad av Pelle Snickars och Per Strömbäck. Titeln står i singularis men boken är i själva verket en granskning av en rad företeelser. I nio bidrag synas flera positivt laddade uppfattningar om internet som författarna menar vara missvisande. Dessa är bland andra myten om de speciella affärsmöjligheterna på internet, myten om sociala mediers betydelse under den egyptiska revolutionen, myten om distansen mellan nätet och staten, myten om internet som det fria ordets privilegierade plats. Genom att ifrågasätta sådana myter vill redaktörerna bidra till en nyansering av diskussionen om teknikens innebörd. Avslutningsvis delger de också läsaren en kort summering av missuppfattningar som inte behandlas närmare i boken men som bör korrigeras.

Motivet till volymen är vällovligt mot bakgrund av utvecklingen under det senaste decenniet. När vi nu nått en fas av digital mognad och det förflutit tillräckligt med tid för att vi ska kunna uppfatta internet som ett historiskt fenomen är det viktigt att fördjupa diskussionen. Först när vi befinner oss på visst avstånd finns utrymme för fullödigare tolkningar som återger fenomenen i all deras komplexitet. När digitaliseringen är ett obestritt faktum kan vi röra oss bort från de ensidigt utopiska eller dystopiska prognoserna. Vi kan upptäcka överdrifterna och samtidigt se de konkreta problem som förut doldes av otydliga fantasibyggen. Då infinner sig också möjligheten att närma sig svar på de allra mest grundläggande frågorna om den digitala teknikens konsekvenser.

Texterna i Myten om internet är överlag tänkvärda. Särskilt vill jag framhäva Lisa Ehlins bidrag om internet och kreativitet. En seglivad föreställning säger att nätet genom själva sitt funktionssätt skulle ge upphov till genuint skapande och delaktighet. Äldre medier bygger enligt denna uppfattning på envägskommunikation medan nätet är interaktivt och därmed produktivt. En rad exempel pekar dock i motsatt riktning. De nya delandekulturer som präglar den så kallade web 2.0 karaktäriseras i stor utsträckning av recycling och evig återupprepning snarare än av genuina skapandeakter och nytänkande. Den överväldigande majoriteten av nätanvändare är inte aktiva kreatörer utan lurkers som passivt iakttar och vidarebefordrar innehåll de själva inte skapat. Därtill finns det numera mjukvarurobotar som agerar författare eller reportrar. Med deras hjälp kommer återbruket att öka och kretsloppet att bli än mer slutet i framtiden.

I förlängningen av Ehlins och flera andra medverkandes resonemang ligger fundamentala frågor om hur vi ska förstå relationen mellan människa, teknik och samhälle i den digitala eran. Därigenom kan Myten om internet bidra till en utvecklad reflexion. Men samtidigt visar sig bokens begränsning eftersom den endast på vissa punkter ger sig in i en sådan reflexion. Bidragen handlar förvisso om intressanta och ibland fascinerande företeelser, men man saknar inte sällan en mer vittsyftande ansats. När redaktörerna i sin inledningstext distanserar sig från kritiska filosofiska anslag - Georg Henrik von Wrights Myten om framsteget är det exempel som ges - förstår läsaren att ambitionen inte alltid sträcker sig hela vägen till övergripande grundfrågor. Själv hade jag gärna sett en reflexion i just von Wrights anda över förnuftets öde i internetåldern. Att teknikutveckling och förnuftsanvändning alltid sammanfaller är en av vår tids allra mest dominerande myter.

En annan nyutkommen volym om internets avigsidor är Fredrik Alveréns Såld på nätet. Här är det fråga om en framställning i klassisk upplysningsanda där devisen om att kunskap är makt utgör ledstjärna. Tanken är att vi får mer makt genom ökad kunskap om hur tekniken nyttjas av dem som tillhandahåller de tjänster många av oss använder. Alveréns bok är alltså inte i första hand inriktad på tekniken som sådan utan i stället på dess brukare. Hans utgångspunkt är att det finns ett stort kunskapsunderskott och att få har kännedom om vad som sker under ytan när vi klickar oss fram i cyberrymden. Kunskap är nämligen i hög grad makt även för IT-företagens del. Vad de vill ha är framför allt detaljkunskap om oss användare. Författaren har goda förutsättningar att bringa klarhet i saken eftersom han har erfarenhet från branschen, bland annat från Silicon Valley. De fakta han förmedlar är många gånger häpnadsväckande och ibland skrämmande.

En tanke som präglar Såld på nätet är att vi håller oss med vanföreställningar om vi tror att gratistjänster är gratis. Vad vi då inte ser är omfattningen av den datainsamling som bedrivs. Vi ser heller inte hur den ackumulerade informationen omvandlas till hårdvaluta i den kommersiella kapplöpningen. Så kallade användardata är en miljardindustri. Personliga uppgifter om vardagliga vanor, sociala beteenden, inkomster, politisk orientering, sexuella preferenser, musiksmak eller fritidsintressen är alla handelsvaror och auktionsobjekt. Företagen vet ofta långt mer om användarna än deras närmaste familj gör.

Alverén radar upp provstycken på hur det konkret går till när data genereras och används. De flesta som rör sig på internet har väl någon gång drabbats av obehag när vi plötsligt inser hur personligt skräddarsydda annonser och reklambudskap tycks vara. I Såld på nätet får vi veta hur den anpassningen går till. Med gott sinne för drabbande exempel och på effektiv prosa skildrar Alverén vad som sker. Han visar hur vår sökhistorik återbrukas, hur våra mail regelmässigt skannas av så att annonser kan finkalibreras, hur meddelanden i sociala medier avläses för att lägga ytterligare pusselbitar till helhetsbilden av användaren. Särskilt vass är hans ingående granskning av stora jättar som Google och Facebook.

Såld på nätet utmynnar inte i någon förkastelsedom, utan i en appell för vaksamhet och eftertanke. Läsaren får sig en uppsättning praktiska råd till livs om hur man så gott det går kan minimera oönskad informationsspridning. Samtidigt avslöjar Alverén att han håller sig med en alltför naiv syn på vad digital teknik är och vilka dess effekter kan bli när han i en vändning ger luft åt den lika vanliga som vilseledande tanken att tekniken i sig inte är ond eller god utan neutral. Dess innebörd skulle alltså enbart avgöras av brukaren och sammanhanget.

Vad hans egen framställning dock tydligt visar är att det finns konsekvenser som är inneboende i själva hård- och mjukvaran. Den digitala tekniken har helt enkelt ett funktionssätt som gör den till något mer än ett passivt verktyg i händerna på användaren. Den återverkar på oss och omstrukturerar i grunden vårt sätt att relatera till oss själva och varandra. Den väcker nya frågor som på sin höjd får antydda svar i Såld på nätet. Vad betyder det existentiellt för den enskilde och mänskligheten att den individuella och kollektiva bortträngningen sätts ur spel när allt sparas för evigt på nätet? Hur erfar vi världen när den virtuella verkligheten överlagrar den analoga? Vilka identiteter och psykologiska mönster formas när det inte längre finns någon gräns mellan privat och offentligt, mellan det dolda och det öppna?

Fredrik Alveréns bok fogar sig till en tradition av digital upplysningslitteratur med långa anor. I några avseenden är den förbunden med så (i dessa sammanhang) ålderstigna texter som Lennart Edbergs Automationen från 1956 eller Carl-Erik Fröbergs Datamaskiner och deras användning från 1962. Naturligtvis är det informationsteknologiska avstånd som tillryggalagts under det senaste halvseklet enormt. Den atmosfär av förväntan som omslöt den tidiga datortekniken har nu ersatts av ett mer desillusionerat grundackord. Våra bilder av framtiden återger inte fantasistoff på samma sätt som tidigare. Men det finns också sådant som förenar Alverén med föregångarna. Inte minst gäller det tron på betydelsen av kunskapsspridning. Och som läsare drar jag gärna nytta av den tron. De insikter som Såld på nätet ger borde alla få del av i vår uppkopplade tidsålder.

Det gäller till viss del även för ett tredje nytillskott i saklitteraturen om den digitala informationstekniken, Roland Heickerös Internets mörka sidor. Inte heller denna text handlar om tekniken i sig, utan om hur den används. Här är det bruket i fientliga och brottsliga syften som sätts i fokus. Boken är ett slags provkarta över de säkerhetsproblem som uppstått sedan internet slog igenom i global skala. Författaren går systematiskt igenom dessa problem och beskriver dem ingående. Han ägnar ansenligt utrymme åt strategier och konflikthantering hos de stormakter som leder utvecklingen. Han visar också hur cyberaggression konkret har utövats under de senaste åren, vilka aktörerna varit (i den mån det är känt) och hur försvarsstrategierna sett ut. Längre utläggningar ägnas cyberterrorism - med ljuset särskilt riktat mot al-Qaida - liksom industrispionage samt hackers och deras förehavanden. Ambitionen är att ge en bakgrund till utvecklingen av företeelser som Heickerö kallar ”skadliga aktiviteter på nätet”.

Det mest kända exemplet som skildras i Internets mörka sidor är attackerna mot Estland våren 2007. Dessa genomfördes i samband med att ett sovjetiskt gravmonument (en bronsstaty och tillhörande aska av stupade soldater) flyttades från centrala Tallinn. Angreppens exakta ursprung har förblivit okänt, men ryska nationalistiska hackerkretsar är misstänkta. Offensiven signalerade någonting nytt på den digitala krigföringens område eftersom den riktades mot en enskild stat. Heickerös skildring är innehållsrik och vederhäftig. Den ger en värdefull fördjupning av händelser som för de flesta säkert endast var en kort episod i nyhetsflödet. Författaren har bakgrund inom IT-branschen och som forskningsledare vid FOI. Han besitter uppenbarligen en stor sakkunskap på det område han behandlar, vilket inte minst märks när han återger enskilda konkreta exempel. Stilen är funktionell utan större finesser.

De fenomen som Heickerö har valt att koncentrera sig på är undantag och ter sig väsensskilda från den gängse vardagsanvändningen av informationstekniken. Hans bok ger onekligen en lärorik inblick i denna marginella men ändå väldigt betydelsefulla värld. Men samtidigt saknas i Internets mörka sidor en utvecklad behandling av de ljusa sidorna och deras relation till krigföringen och säkerhetsarbetet. Mellan dessa aspekter av den digitala tekniken finns ju ett spänningsfält där statens och myndigheters intressen inte alltid sammanfaller med medborgarnas. Det som ur ett perspektiv framstår som legitima åtgärder för att öka tryggheten ter sig ur ett annat som illegitima begränsningar av friheten. Det är en av vår tids stora och svåra politiska uppgifter att klokt balansera dessa båda intressen, men Heickerös bok ger ingen egentlig vägledning i frågan om hur denna balansakt bör gestaltas. Annorlunda uttryckt: det saknas här liksom i de övriga titlar som behandlats i denna recension en mer utvecklad ansats till övergripande reflexion. En sådan ansats hade kunnat fördjupa meningsutbytet ytterligare.

Thomas Karlsohn är docent i idé-och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet