Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.
Filosofi & psykologi
Gina Gustavsson
Treacherous Liberties
Isaiah Berlin's Theory of Positive and Negative Freedom in Contemporary Political Culture
Doktorsavhandling i statsvetenskap: Uppsala universitet | 129 s | Isbn 9789155481650
Recensent: Lena Halldenius
Isaiah Berlins distinktioner håller inte

I sin avhandling tillämpar Gina Gustavsson Isaiah Berlins distinktion mellan positiv och negativ frihet på samtida frågor. Utan att hon själv inser det, visar hennes undersökningar att dessa klassificeringar inte gör människors komplexa inställningar rättvisa.

Det är en truism att säga att Isaiah Berlins essä ”Two Concepts of Liberty”, sedan den publicerades 1958, har format den filosofiska diskussionen om frihet. De två frihetsbegrepp – det negativa och det positiva – som där presenteras är, enligt Berlin, de sätt att se på vad frihet är som det mänskliga tänkandets historia förser oss med. Negativ frihet består av frånvaron av yttre tvång; ju större mitt faktiska handlingsutrymme är, desto större är min frihet. Detta sätt att se på frihet brukar betraktas som en del av moderniteten och förknippas med liberalism. Positiv frihet är svårare att beskriva enkelt, men består i någon form av kontroll över sig själv. Jag är fri i denna mening om jag är en aktör som är upphovsperson till mina egna handlingar och inte står under någon annans överhöghet.

Det är vanligt att beskriva skillnaden mellan dessa två begrepp så att negativ frihet är frihet från något (tvång), medan positiv frihet är frihet till något (kontroll över sig själv), men det är missvisande. Berlin säger explicit att båda kännetecknas av att man håller någonting stången. I båda fallen handlar frihet om att freda sig mot något utifrån kommande. En avgörande skillnad är i stället vad som räknas som ett utifrån kommande hinder. Min negativa frihet kan inskränkas enbart av vad andra personer gör i förhållande till vad jag gör eller vill göra. Min positiva frihet, däremot, kan också inskränkas av mig själv i den meningen att det jag egentligen vill göra kan hämmas av begär eller preferenser som drar i annan riktning. Vissa av de saker en person strävar efter kan ses som mer genuint hennes egna, och önskningar som motverkar dess kan då beskrivas som frihetsinskränkningar som finns inne i personen – men de är samtidigt utifrån kommande på så sätt att de är externa i förhållande till det hon verkligen vill. Min frihet kan alltså inskränkas av min egen irrationalitet. Det är en gammal föreställning att den fria viljan är moraliskt bestämd, att min vilja är fri endast om det är mina goda eller rationella begär som styr det jag gör, inte mina onda eller irrationella.

Receptionen av Berlins essä är intressant i sig och betydelsefull även för att förstå varför Gina Gustavssons avhandling Treacherous Liberties ser ut som den gör. Två saker är särskilt värda att uppmärksamma: 1) Berlins analys brukar betraktas som en dikotomisk begreppsbestämning där inget tredje gives; vad människor än säger om frihet och vilka frihetsliknande ord de än använder (autonomi, oberoende, autenticitet), kan deras hållning passas in under ettdera av dessa två begrepp. 2) Positiv frihet ses som förrädisk, eftersom den lätt kan legitimera översitteri och tvång i frihetens namn. Om frihet är att förverkliga sitt sanna jag och göra det som är moraliskt att föredra, verkar det som om människor, med Rousseaus famösa ord, kan tvingas att bli fria. Att frihetsprat kan slå över i sin motsats och användas för att legitimera totalitär politik oroade Berlin mycket, och betydelsen av att hans essä skrevs under kalla kriget har ofta påpekats.

Den första av dessa två saker tas för given i denna avhandling. Den ”tredje” frihetstolkning som ibland kallas republikansk och som identifierar frihet som frånvaron av ojämlika maktrelationer avfärdas i ett par fotnoter. Gustavssons huvudsakliga intresse upptas i stället av den andra saken, kallad ”the inversion thesis”, det vill säga att positiv frihet kan slå över i sin motsats och bli förtryckande. Hon börjar med att hävda att detta är en förbisedd del av Berlins kritik av det positiva frihetsbegreppet, ett påstående som förvånar eftersom det snarare är en rejält genomtröskad fråga. Den tolkning som Gustavsson förfäktar är att legitimering av totalitärt förtryck i den positiva frihetens namn inte följer av begreppets logik, utan är ett psykologiskt fenomen som har att göra med idéers makt över våra sinnen. Om man tror på värdet av positiv frihet är det psykologiskt sannolikt att man lurar sig själv till att tro att människors val är fria bara om de är rationella eller rimliga. Det är möjligt att detta är psykologiskt sannolikt – jag vet inte – men om man ska förstå Berlin måste man förstå något helt annat, nämligen att dynamiken i de frihetsbegrepp han identifierar kommer ur hans association mellan dessa och monism och pluralism i värdefrågor.

Berlin tar närmast för givet att argumentet för negativ frihet är värdepluralism.Tvång är fel därför att det inte finns något enhetligt värde att realisera. På motsvarande sätt tar han närmast för givet att positiv frihet underbyggs med vad han kallar för ett rationalistiskt argument, det vill säga att alla, om de bara vore fullt rationella, skulle komma fram till samma sak i värdefrågor. Det finns ett enhetligt värde att realisera, enligt detta argument. Det är alltså riktigt att Berlins tes inte har att göra med det positiva frihetsbegreppets logik, men det innebär inte att den är psykologisk. Den har att göra med de moraliska argumenten för respektive position. Det finns ingen tvingande relation mellan dessa argument och respektive frihetsbegrepp, men det är ett misstag att ur denna brist på logisk nödvändighet sluta sig till att poängen han gör är psykologisk och inte filosofisk.

Båda dessa saker, den psykologiska tolkningen och att den dikotomiska begreppsbestämningen tas för given, ställer till det för Gustavsson när hon i denna sammanläggningsavhandlings andra uppsats gör en kvantitativ empirisk studie baserad på Berlins kategorier. Hon analyserar data från World Values Survey (2005), en internationell enkätundersökning om värderingar och attityder, och identifierar sex frihetsrelaterade variabler. Informanterna sorteras som anhängare av positiv eller negativ frihet beroende på hur de ställer sig till dessa variabler. Att värdesätta autonomi, autenticitet och självförverkligande blir till indikationer på positiv frihet. Att värdesätta icke-konformism, olydighet gentemot auktoriteter och oberoende blir till indikationer på negativ frihet. Gustavssons hypotes är att man i den senare gruppen ska finna mer och i den första gruppen mindre av moraliskt tillåtande attityd gentemot handlingar som kan uppfattas som skadliga för den som utför handlingen men som inte skadar andra (till exempel prostitution). Det visar sig dock att det finns hyggligt med moraliskt tillåtande attityder även i den grupp som klassificeras som anhängare av positiv frihet; det verkar inte finnas någon större psykologisk benägenhet till tvång i frihetens namn i denna grupp. Kan det kanske bero på att hela klassificeringen är feltänkt och att förväntningen är felaktigt grundad?

Klassificeringen förutsätter att det är möjligt att prydligt sortera in attityder i berlinska kategorier och att vi får meningsfull information genom att göra det. Men vad finns det för anledning att tro att ett uttryck för gillande av autonomi är ett tecken på ett positivt frihetsbegrepp medan ett uttryck för gillande av oberoende är ett tecken på ett negativt frihetsbegrepp? Eftersom det är svårt att se den här klassificeringen som annat än ganska godtycklig, är det inte heller så konstigt att förväntningarna om moraliska attityder inte slog in, men det finns också ett annat skäl för det. Som jag har sagt är den risk för tvång i frihetens namn som Berlin oroade sig för inte ett direkt utslag av positiv frihet, utan av ett rationalistiskt argument om moralisk monism som han associerar med det. Om den grupp som Gustavsson kategoriserar som anhängare av positiv frihet verkligen hade representerat en meningsfull grupp i frihetshänseende, skulle deras brist på moralisk småsinthet varit en indikation på att Berlins koppling mellan positiv frihet och rationalism är ogrundad. Den möjligheten övervägs dock inte eftersom Gustavsson inte överväger att Berlin skulle kunna ha fel i något avseende alls.

Utgångspunkten i den tredje och sista uppsatsen i avhandlingen är debatten kring de karikatyrer av profeten Muhammed som publicerades i danska Jyllands-Posten. Uppsatsen handlar om Flemming Rose, kulturredaktör på tidningen då det begav sig. Kopplingen till Berlin är att Rose tolkas som representant för en ”romantisk” version av positiv frihet som inte handlar om värdet av rationell autonomi utan om autentiska personliga uttryck. Det faktum att ”jag tycker så här och jag tycker det oerhört starkt och med hela mitt inre jag” görs till ett skäl för att jag måste få ge uttryck för det även om det innebär att jag kränker andra.

Rose är inte ett exempel på ”the inversion thesis”. Här handlar det inte om tvång i frihetens namn, utan om obegränsade personliga uttryck även då andra inte gillar dem. Det är tydligt att Gustavsson inte gillar Rose, och hon vill att Berlin inte heller skulle ha gjort det, men vad visar egentligen analysen? Att Rose förfäktar värdet av personlig autenticitet – vilket i uppsats nummer två associeras med positiv frihet – verkar styrkt. Att han ser sig som fanbärare för icke-konformism och olydighet gentemot auktoriteter verkar dock än mer uppenbart och dessa har tidigare presenterats som indikationer på negativ frihet. Om Rose är ett exempel på någonting alls så är det kanske på att Berlins distinktion bryter samman. Rose framstår snarare som en otyglad försvarare av negativ frihet, men hans skäl för det kan beskrivas i termer av positiv frihet. Skälet för att föredra frånvaron av tvång är att tvång hämmar det personliga autentiska uttrycket. Positiv frihet som skäl för negativ frihet; låter det konstigt? Läs John Stuart Mill så finner ni samma sak, om än i mer väluppfostrad form.

Låt mig avslutningsvis säga något om den avhandlingsform som detta är ett exempel på. Att sammanläggningsavhandlingen har gjort sitt inträde i samhällsvetenskap och humaniora är ett faktum till vilket jag förhåller mig neutral. Kutymen för denna avhandlingsform – och grunden för dess legitimitet – är att man under arbetets gång publicerar artiklar i vetenskapliga tidskrifter med krävande granskningssystem. Den här sammanläggningsavhandlingen innehåller tre uppsatser, varav endast en är publicerad. Den som förvånas över detta kan gå till riktlinjerna för sammanläggningsavhandlingar i samhällsvetenskap vid Uppsala universitet. Dessa kräver inte att en enda av de ingående uppsatserna är publicerad, bara att de motsvarar rimligt ställda krav för publicering i ett vetenskapligt forum. Vad är ”rimligt” ställda krav? Vad är ett ”vetenskapligt forum”? Om svenska lärosäten accepterar sammanläggningsavhandlingar på dessa premisser uppstår följande fråga: Ska det vara så lätt att disputera?

Lena Halldenius är docent i praktisk filosofi vid Malmö högskola.

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet