Föregående

nummer

Tisdag 17 oktober 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Historia
Monica Braw
Kvinnor i Japan under tusen år
Nio porträtt
Atlantis | 244 s | Isbn 9789173536172
Recensent: Sigrid Falkman
Japanska kvinnans starka ställning

Monica Braw, som är fil.dr. i japansk historia, har mer än någon annan förstått hur oriktiga föreställningarna är om den svaga japanska kvinnan. Kvinnor i Japan under tusen år – Nio porträtt handlar om kvinnor som haft stor betydelse för Japan. Braw har inte bara forskat utan också rest runt till de platser som är förknippade med kvinnorna. Här följer några nerslag i boken.

Första anhalten blir i templet Hokkeji i Nara med en staty av kejsarinnan Komyo från 700-talet med den elvahövdade Kannon i sin krona – barmhärtighetens inkarnation av Buddha. Hon avbildas också i målningar tvättande en spetälsk man, som troligen var en bodhisattva. Komyo var en driven kvinna som lät skriva av kinesiska sutror. Hon förde vidare den japanska tolkningen av buddismen, som inte såg någon skillnad på män och kvinnor och genom nunnor spred hon läran i Japan. Hon gav sig också in i politiken i en tid av inre stridigheter och lyckades få sin dotter Abe att krönas till regerande kejsarinna.

Därefter ger sig Monica Braw på jakt efter templet Ishiymadera som är förbundet med Shikibu Murasaki, hovdamen som på 900-talet skrev ”Genji Monogatari”, berättelsen om prins Genji som kallas världens första roman. När hon väl kommer fram pågår en utställning om Murasaki och berättelsen om Genji med målningar, bildrullar, träsnitt och kalligrafi som gjorts sekel efter sekel. Det var en mycket speciella hovkultur i en tid av fred, där sinnesrörelsen inför och insikten om färgers och formers inre laddade och försvinnande skönhet var ett måste. Hovets kvinnor med blåmålade munnar, svartfärgade tänder och svallande blåsvart hår, tillbringade sin tid med att skriva och måla bakom skärmar, begravda i silkesrockar i lager på lager, i väntan på de promiskuösa männen och framför allt prins Genji. Kärlekslängtan är det centrala temat och det finns kvinnor som tycker om hus där det om natten inte finns några vakter och där de kan träffa dem de vill. De hade äganderätt och oftast sitt eget hem. Braw skriver att Genji, trots att han aldrig överger en kvinna, gör vad han vill och tar vad han vill.

Kasuga no Tsubone eller Fuko var dotter till en förrädare och hennes egen man blev en herrelös samuraj. Fuko lämnade sin man och begav sig 1605 med sin baby till Edo då hon hört att shogun Tokugawa behövde en amma. Hon fick platsen kanske på grund av att hennes man stått på Tokugawas sida i ett stort slag. I 200 år framåt var släkter beroende om de stått på klanen Tokugawas sida eller inte. Ammor var mycket betydelsefulla och fick ett stort inflytande i adels- och samurajfamiljerna. Deras egna barn blev gynnade av klanen i generationer. Fuko blev en av de mäktigaste ammorna – en realpolitiker, beundrad och förtalad. Hon såg till att hennes fosterbarn, shoguns förstfödde blev shogun genom att övertala Tokugawaättens äldste att arvsföljden borde vara grundad på förstfödslorätten om fred i Japan skulle kunna förverkligas för all framtid. Likt Hosogawa Gracia gick hon i döden för sin herre. Hon hade gett ett löfte till gudarna att om han tillfrisknade skulle hon ge dem sitt eget liv och inte ta medicin om hon blev sjuk.
Det skulle nog inte Kusumoto Ine, Japans första kvinnliga läkare, rekommen- dera. Hennes far kom till ön Dejima utanför Nagasaki 1823 som skeppsläkare och låtsades vara holländare, eftersom de fick driva handel med japanerna. Ine förstod mycket tidigt att hon var annorlunda, barn från blandäktenskap var inte väl sedda. Faderns läkarstudenter fick hjälpa till med uppfostran och det påverkade hennes önskan att bli läkare i västerländsk medicin. Hon blev som ensamstående mor en av världens första kvinnliga gynekologer och 1871 blev hon inkallad som gynekolog till hovet.

Möte med en annan kultur kan leda till mycket, så också för Tsuda Ume, som skickades som sjuåring till Amerika 1882. Hennes far välkomnade den nya tiden, studerade språk och allt om västerlandet. Därför lät han sin dotter åka med fyra andra flickor med en delegation till Amerika för att lära känna västerlandet och för att sedan komma hem och bygga upp det nya Japan. Lilla Ume blev helt amerikaniserad och glömde sitt japanska modersmål. Efter tio år reste hon hem, men regeringen som sände ut dem hade glömt bort dem. De blev sysslolösa, men Ume hade ändock ett hem som accepterade hennes egendomliga vanor. Av många sågs Ume som en utomstående. Inställningen till västerlandet var ambivalent; det fanns en rädsla att Japan skulle förlora sin egenart. Men år 1900 öppnades Umes skola Institutet för engelska studier för flickor. Syftet var att utbilda kvinnliga lärare och sprida ut dem i skolor över hela Japan.
Sigrid Falkman är kulturskribent och har varit bosatt i Japan.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet