Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Ekonomi
Paul Krugman
Bankrutt?
Den stora vanföreställningen om krisens orsaker och hur den ska lösas
Leopard | 237 s | Isbn 9789173434232
Recensent: Lars Magnusson
Ju mer man sparar desto större blir skulden

Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman menar att den kris vi nu befinner oss i beror på den sparnit som brett ut sig. Den leder till att BNP minskar eftersom efterfrågan minskar. Krisen är inte nödvändig.

Paul Krugman, pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne 2008 och välkänd ekonomisk debattör, ställer i denna bok frågan: Behöver vi verkligen ha en omfattande ekonomisk kris av det slag som vi nu upp­lever? Är vräkningarna och självmorden i Spanien, barrikaderna och tårgasen i Lissabon och Athen, ett nödvändigt ont för att ställa allt tillrätta igen? Hans kraftfulla budskap är: Nej, detta är inte nödvändigt! Grund­problemet är att den gängse analysen av krisen – och därmed också redskapen för att lösa den – i grunden är felaktiga.

Händelsekedjan som ledde fram till Lehman Brothers konkurs i september 2008 tecknar han visserligen på sedvanligt sätt: det var en fastighets- och finansbubbla i USA som brast med en ljudlig smäll, vilket ledde till en nära nog total bankkollaps senare under hösten. Att bankkraschen inte som på 1930-talet ledde oss rakt in i en stor depression berodde på att politikerna inledningsvis gjorde rätt sak. De såg till att bankerna hade tillräckligt med likviditet för att våga göra affärer med varandra och kunderna. På hösten 2009 tycktes det som om det hade börjat vända upp igen.

Men därefter gick allt snett. Det stora tillskottet av pengar för att rädda bankväsendet ledde till ett ökat budgetunderskott i en rad länder, även i Europa. I USA blev följden Tea-partyrörelsen med krav på snabba nedskärningar av offentliga utgifter. I Europa var det i stället finansmarknaden som fick kalla fötter. Den oroade sig för att den stigande skuldsättningen skulle leda till att någon eller några stater skulle tvingas att ställa in betalningarna. Följden blev snabbt stigande räntor när de utpekade länderna behövde ta nya lån. Ekonomerna stämde in i sången och varnade för inflation och nya bubblor. Överallt slog man back i maskineriet. Nu skulle det sparas och det rejält. Skuldbördan måste ned och svångremmen dras åt!

Krugmans poäng är att detta var helt fel diagnos och en livsfarlig medicin. När alla drar ned på budgetar och sparar blir effekten att BNP sjunker eftersom efterfrågan minskar. Krugman tar här den ekonomiska historien till sin hjälp (och han kunde även ha använt sig av exemplet Sverige under krisen i början av 1990-talet). Den amerikanska ekonomen Irving Fisher hävdade redan i början av 1930-talet att den Stora Depressionen var resultatet av att en ekonomi gått i recession och minskat sin BNP, vilket medförde att både skuldsättningen och budgetunderskottet steg. Effekten av att spara blev alltså rakt det motsatta till det som åsyftades, nämligen att skuldbördan ökade ytterligare. Irving Fisher sammanfattade denna tes på detta sätt: ”Ju mer de skuldsatta betalar, desto mer är de skyldiga”. Att budgetnedskärningar får som effekt att ekonomin krymper ännu snabbare har nyligen fått stöd av en rapport från Internationella valutafonden som hävdar att varje procent av budgetnedskärningar leder till en minskning av BNP med 1,7 procent –  ”den fiskala multipeln” kallas detta samband.

Enligt Krugman var det precis detta som inträffade i Europa efter 2009. Det var alltså inte den ekonomiska krisen som föranledde skuldberget att te sig så ödesdigert, särskilt i Sydeuropa. De kraftiga nedskärningarna ledde i stället till att det tornade upp sig på ett så hotande sätt att det ledde till oro för statsbankrutt och skenande räntor.

För Europas del menar Krugman att svårigheterna accentuerades på grund av tillkomsten av euron och den gemensamma valutan 2001. Det faktum att en gemensam valuta lett till att marknaden kraftigt underskattat riskerna med att låna ut pengar till skakiga sydeuropeiska ekonomier har spätt på problemen och hjälpt till att skapa oro för statsbankrutt. Men den stora boven i dramat är den spariver som bröt ut under 2009 och som ledde till sjunkande efterfrågan och krympande BNP, ökad arbetslöshet och kris på fastighetsmarknaderna i en rad länder, inte minst i Spanien.

Var kom då denna spariver ifrån? Krugman ger nationalekonomerna en stor del av skulden. Kåren hade med ens glömt allt vad Keynes en gång lärt. Men det handlade också om en naiv övertro på marknads­mekanismerna. Krugman pekar ut ett antal ekonomer vilkas teorier bidragit till eländet. Friedrich von Hayek hör hit, men kanske ännu mer moderna makro- och finansekonomer som Robert Lucas och Eugene Fama, båda från Chicagouniversitet (förstås). Den förre har med sin teori om ”rationella förväntningar” och den senare med ”den perfekta finansmarknaden” hjälpt till att skapa en illusion om att (finans)marknaden var självreglerande och fungerade rationellt om den fick vara ifred. Följden blev den våg av avregleringar som kom till stånd med början i USA från och med det tidiga 1980-talet. Kulmen på detta var avskaffandet av Glass-Steagall-lagen i USA år 1999 som sedan mer än ett halvsekel strikt reglerat de vanliga bankernas möjligheter att spekulera med sina insättares pengar.

Det hade varit intressant om Krugman här fört ett resonemang om vad som gjorde det möjligt för denna starka tilltro till marknaden att slå igenom, men han nöjer sig med att hänvisa till tongivande ekonomers konservatism och republikanska politiska idéer. Men nog finns det annat också att lyfta fram här: den gängse nationalekonomins övertro på formella teorier och deras bristande historiska insikter.

Krugman har nog aldrig varit mera keynesian än i denna skrift. Det märks i hans rekommendationer för en radikalt annorlunda politik än den nu förda. Kort och gott förespråkar han en aktiv stimulanspolitik för att höja efterfrågan, både i USA och i Europa. Men det räcker inte med att sänka räntan. Tvärtom påpekar han att vi nu hamnat i en ”likviditetsfälla” av samma typ som Keynes varnade för under 1930-talet. Detta innebär att räntevapnet blir odugligt: även med nollränta är det ingen som investerar och efterfrågan höjs inte. På samma sätt är han skeptisk till något som många andra förespråkat: att omfördela skattebördan från de fattiga till de rika eftersom de förra konsumerar mera. I stället vill han se mera av det som även Keynes förordade, nämligen ökade offentliga satsningar på infrastruktur, vägar, järnvägar, energiförsörjning och liknande. Bara genom att sätta fler i arbete kan den totala efterfrågan höjas, menar han

Mycket av det som Krugman säger är logiskt och vettigt. Framför allt tycks det allt mera uppenbart att strategin att svälta sig genom krisen knappast är den rätta. För varje neddragning av de offentliga utgifterna i Europa tycks både arbetslöshet och statsskulder öka i samma raska takt. Samtidigt kan man inte skaka av sig känslan att Krugman gör det lätt för sig. Världen ser ganska annorlunda ut än på 1930-talet. Några av de invändningar som kan göras är till exempel följande:

Det skuldberg – både offentligt och privat – som fått växa sig fritt de senaste tjugo åren innebär i sig en kraftigt ökad fara för nervositet och rädsla för insolvens. Att i ett sådant läge till och med öka skuldbördan kan leda till ytterligare oro med nya bubblor och räntestigningar som följd.

Givet att Krugman i grunden har rätt är det politiskt naivt att tro att vissa länder (läs: Tyskland, Sverige) är beredda att öka sina egna skulder för att komma andra till hjälp. Här finns både ett politiskt och moraliskt dilemma som är mycket svårlöst.

När Krugman förespråkar att inflationsmålet snarare borde vara fyra än två procent kan man förstås fundera kring hur man skall förmå en inflation som väl börjat stiga att stanna just kring fyra procent. Finns det inte risk att den kommer att stiga mycket mer än så?

Krugman argumenterar mot talet om behovet av strukturella förändringar och förespråkar klassisk, keynesiansk konjunkturpolitik. Men frågan är om inte båda behövs. Det är svårt att tänka sig att efterfrågandehöjande insatser kan komma till stånd på bred skala i Europa utan att dess politiker och medborgare kommer överens om hur nära man skall samarbeta i framtiden. Om man vill behålla euron kräver detta förmodligen ett närmare fiskalt samarbete. I längden är det omöjligt att Tyskland i förhållande till nästan alla andra EU-länder har ett betydande handelsöverskott. På samma sätt måste man i USA göra något åt sina ständigt ökade underskott i budget och handelsbalans. Förmodligen måste man också på båda sidor Atlanten hitta sätt att tämja det finansiella system vars frihet tycks ha skapat ett oberäkneligt monster.

Dessa invändningar till trots rekommenderas denna bok varmt för läsning av alla dem som anar att går att göra något åt den ekonomiska kris som vi nu befinner oss i. Mot denna bakgrund har jag starka invändningar mot den svenska titeln på denna bok, Bankrutt? På engelska heter den End this depression now! Kunde man inte komma på en titel som bättre motsvarar det trots allt ganska hoppfulla budskapet i denna bok?

Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet