Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Historia
Ulf Högberg
Vita rockar och bruna skjortor
Nazimedicin och läkare på flykt
University of Chicago Press | 318 s | Isbn 9789187439001
Recensent: Gunnar Broberg
Judiska läkares flykt undan nazism

Undertiteln till Ulf Högbergs nya bok är väl inte helt adekvat. Den handlar mindre om nazimedicinen och desto mer om vad som hände rent mänskligt med judiska läkare och deras familjer på flykt. Och så om Sverige som de bland annat sökte sig till och som hade så svårt att entydigt hälsa dem välkomna.

Vi följer utvecklingen i Tyskland, hur den antisemitiska draksådden spreds och skördades, hur nazimedicinen tog över och organiserades. Sexualforskningen krossas, tvångssteriliseringar och euthanasiprogram införs. Läkare häktas, mördas och drivs till självmord. Läget förvärras snabbt, svårigheterna att komma ur det tyska fängelset ökar. På andra sidan Östersjön påverkas på olika sätt den svenska opinionen, synligt i den famösa Bollhusdebatten med sin lundensiska motsvarighet om läkarimporten. Vi ges inblickar i läget för judiska läkarflyktingar före kriget, för dem som släpptes in och för dem som ville transiteras till USA. ”Sverige var ett mycket smalt fönster att ta sig genom”, skriver Högberg. I bästa fall följer svåra år ofta utan arbete eller som underbetalda assistenter eller arkivarbetare.

Det är svårt att läsa om alla de öden som slutar i förintelselägren, naturligtvis lättare om dem som trots allt kunde överleva i Sverige och som sedan gjort sina insatser här, familjer som Riedel, Kallós, Gottfarb och Goldstein, som låtit sig intervjuas. Men inte heller deras minnen lugnar läsaren. Rikligt utnyttjade är också utgivna svenska memoarer, till exempel Mia Leche Löfgrens, och en växande forskning. Dessa svåra år har till exempel skildrats i stor detalj i Helmuth Müsseners avhandling Exil im Schweden (1974), men läkarfrågan får där ändå bara någon sida. Mycket utrymme ägnas här avvisningarna som formellt kanske var riktiga men som humanitärt innebar katastrof. Dessa öden kan föranleda eftertanke hos den typ av ibland obegriplig asylpolitik som förekommer också i dagens Sverige. Ansvariga på Migrationsverket borde läsa Högbergs bok.

Uppläggningen är främst inriktad på individer, mindre på strukturer, doktriner, lagtexter, institutioner (dock Läkarförbundet), inte heller på medicinen i sig, som kunde föranleda sin egen undersökning. Etiska konklusioner får läsaren i hög grad dra själv. Läsningen är i många fall rent upprörande, inte bara för att skurkarna i så hög grad styr denna historia. Flera är bekanta sedan tidigare, några nya för mig; de ljumma, iakttagarna, ska inte glömmas, inte heller hjältarna, namn som Israel Holmgren, Gunnar Dahlberg, Georg Kahlson, Gillis Hammar, Birkagårdens rektor, Mia Leche Löfgren. En nyckelperson var Axel Höjer, föremål för en omfattande avhandling av idéhistorikern Annika Berg för några år sedan. Han agerade ofta mänskligt, det vill säga inbjudande, vilket han kritiserades för. Kanske man kan lägga till – utifrån Nils Hanssons färska avhandling Entusiasm – Skepsis – Distans. Studier i svensk-tyska förbindelser inom medicinen 1933-1945 (som utkom för sent för att bli använd av Högberg) att han också gav inresetillstånd till den annars av nazismen komprometterade gynekologen Benno Ottow, senare verksam vid Riksmuseet. Onekligen finns en växande forskning och en stor mängd dokument att förhålla sig till.

Men man saknar en bärande tes i Högbergs bok, ett formulerat problem, en större tydlighet. En poäng att hålla fast vid är visserligen att tillåta historiens och människornas mångsidighet och motsägelser. Professionella lojaliteter, nationella ideologier, emotionella reaktioner flätas samman på en mångfald sätt. När den framstående judiske populationsgenetikern Heinrich Poll med hustru Clara vill lämna Tyskland fick han stöd från såväl Gunnar Dahlberg och Herman Nilsson Ehle, genetiker på varsin sida om nazismen. Vad säger det och liknande fall om mer generella handlingsmönster? Vilka allmänna slutsatser tillåter materialet? Det finns många trådar att följa vidare: sök i SÄK (Säkerhetspolisens arkiv) till exempel, jämför med andra flyktinggrupper, vilka vinster gjorde inte Sverige på dessa ofta överkvalificerade arkivarbetare och assistenter?

Det står väldigt mycket i Högbergs bok. Det är ett problem. Uppenbarligen är boken tänkt som en sammanfattning av forskning och en bred litteratur. Det hade då varit bra med resonemang kring frågor om vad källorna är värda, intervjuer och memoarer är notoriskt svårbedömda. Likaså saknar man den traditionella forskningsöversikten för att få forskningen viktad och en klarare bild av författarens anspråk. Översikten försvåras också av att framställningen är ganska splittrad. Trettiofyra kapitel med många underrubriker rycker sönder snarare än skapar sammanhang. Fakta, namn och noter flödar till sista sidan. Citatmängden har syftet att ge närhet till den mängd av dystra öden som bygger boken men behöver mer kontext. Och de intervjuades röster framträder inte riktigt. Det är dem vi vill höra. Närhet hade med fördel kunnat skapas med illustrationer, för just dessa öden behöver vi se – deras ansikten, deras leenden och lidanden talar mer än deras ord. Även om kanske bristen på illustrering är betingad av att bilden kan skapa speciella moraliska problem saknar jag det liv och den kontakt den skulle ha gett en annars så mörk och kall historia.

Det står väldigt mycket i Högbergs bok. Det är också bra. Den baserar sig på ett omfattande arbete. Register finns som väl är, även om en svårighet är att en del namn, ibland av oklara skäl, har anonymiserats. Inte sällan saknas namn som i stället finns anförda i litteraturförteckningen, som öron-näsa- halsläkaren Alfred Peyser, anländ till Sverige 1938 och som 1942 gav ut den populärvetenskapliga Med strålkastare i labyrinten – Den mänskliga kulturens väg genom örats irrgångar. Någon gång är ett par namn sammanslagna. Till exempel har två olika personer med namnet Katz blivit till en. Kritiken ska inte överdrivas, men inte heller litteraturförteckningen är fullständig och en hel del ytterligare forskning hade kunnat beredas plats, som exempel Ingemar Nilssons analys av demonstrationerna vid David Katz professorstillsättning (1989). Naturligtvis finns en risk att i fråga om en så här innehållsrik bok fastna i detaljer som kunde placerats annorlunda. Därför och på nytt: det här är viktig historia att ta del av. Vi slipper inte undan den.
Gunnar Broberg är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet