Historia

Judiskt liv i Europa speglat genom en brevväxling

Deras förlovade land – Mina morföräldrar i kärlek och krig
Ian Buruma (övers. Emeli André)

Natur & Kultur
321 sidor
ISBN 9789127150737

| Respons 1/2019 | 11 min läsning

I denna bok låter Ian Buruma läsaren följa hans morföräldrars resonemang om sig själva, sin judiska identitet, sina lojaliteter och händelserna i världen genom deras brevväxling mellan 1915 och 1970. Det tog tid för båda att acceptera vad som höll på att ske i Europa. Efter Kristallnatten 1938 gick det inte längre att blunda för verkligheten.

Vågorna av människor som söker sig till Europa från Afrika och Mellanöstern väcker rader av frågor om integration, nationell identitet, tolerans, pluralistiska samhällen och värderingar. Emellanåt dyker det upp något vittnesmål eller något reportage om hur individer i sin vardag påverkar eller påverkas av händelserna. I Sverige återkommer frågan om vem som ska betraktas som svensk och varför eller vilka seder och bruk som kan anses vara mer eller mindre i fas med vad som anses vara en svensk kultur. En del av samtalen är ganska tafatta och ytliga, inte minst för att hela diskussionen om svenskhet eller svensk identitet är förhållandevis ny. Sverige har nämligen under lång tid förskonats från skeenden som skärper eller förtydligar kulturella eller nationella identiteter, så som krig och folkvandringar. I övriga världen där krig och konflikter varit vanligare har frågan kring kulturell eller social identitet varit närvarande på ett annat sätt. För judar har frågan gjort sig ständigt påmind. Kanske framför allt på grund av en konstant judefientlighet som när den inte blommat ut i direkta förföljelser eller folkmord ändå legat på ytan och varit närvarande genom oövertänkta uttryck i vardagen.

I Deras förlovade land – Mina morföräldrar i kärlek och krig låter Ian Buruma läsaren följa hans morföräldrars resonemang om sig själva, sin judiska identitet, sina lojaliteter och händelserna i världen, genom deras brevväxling. De efterlämnade hundratals brev. Det första skrevs 1915 när hans morfar Bernard fortfarande gick på internatskola och hans mormor Win studerade musik i London, det sista skrevs 1970. Buruma vill genom breven skildra hur dessa två människor ”betraktade sig själva i relation till världen de levde i”. Eller hur de för varandra berättade om vilka de var.

Ian Buruma. Foto: Herman Dreyer

I tidigare böcker som Occidentalism (2004) som Buruma skrev med filosofiprofessorn Avishai Margalit från Hebrew University i Jerusalem eller Mordet i Amsterdam (2006) är det klass, kultur och nationalitet som han återkommer till. Det är människors syn på sig själva och på sin omgivning som upptar mycket av Burumas tankar. Själv hävdar han att funderingar kring den egna platsen i världen tvingas fram av att växa upp med mer än en kultur och med föräldrar av olika nationaliteter eller religioner. Enligt honom är det något som gäller alla minoriteter. Majoriteter däremot har enligt Buruma råd med att flyta med i mittfåran. För minoriteter kan varje förändring få ödesdigra konsekvenser. Det är svårt att i historien hitta exempel på en minoritet som förföljt en majoritet eller utsatt den för folkmord. Minoriteter försätts däremot ofta i situationer där de tvingas göra val de inte är intresserade av att göra.

För Buruma ger brevsamlingen en möjlighet att få en inblick i hur två människor som stått honom nära hanterat uppkomna situationer och parerat historiska händelser som förändrat deras tillvaro. Förenklat går brevens innehåll att placera under tre kategorier. För det första hur Bernard och Win uttrycker den kärlek de hyser för varandra. För det andra de två världskrigen som utspelar sig under deras livstid. Och slutligen hur de formulerar sin egen roll i förhållande till de historiska händelserna.

I en samtid som kännetecknas av allt snabbare förändringen i vardagen, som exempelvis matvanor, klädkoder, familjemönster och forskning som håller under allt kortare perioder, illustrerar Bernard och Wins kärleksbrev ett under av tålamod. Under långa perioder är de ifrån varandra både innan de gifter sig och även därefter. De berättar för varandra vad de tycker om för musik och hur mycket de längtar efter varandra. Återhållsamheten före äktenskapet ses som en självklarhet och av olika anledningar bryter de under en period kontakten med varandra. De lever i en annan tid där Win konstaterar att hon uppförde sig skamligt då hon sög apelsinsaft genom sockerbitar så alla kunde se det och till råga på allt rökte offentligt. När Bernard hösten1921 tydligen försökte ”gå för långt” blev han genast fylld av ånger och ber i ett långt brev om ursäkt där han beskriver sig själv som en ”lymmel” och Win som en god hederlig kvinna. Det är en tid av konservatism där heder och kyskhet var något att eftersträva på ett sätt som för de flesta i dag förmodligen känns helt främmande. Under de båda krigen är Bernard stationerad som läkare på olika platser i världen och Win tar tjänst som sjuksköterska där hon kan i England. Ibland kan det ta flera veckor innan ett brev når fram och flera månader innan de kan ses.

Men även i andra sammanhang är det svårt för dem båda att både placera sig där de känner att de hör hemma, men samtidigt där de kan få det erkännandet av den icke-judiska majoriteten som de så intensivt önskar.

Wins tyska bakgrund och religion är återkommande teman inte minst under krigen. Men även i andra sammanhang är det svårt för dem båda att både placera sig där de känner att de hör hemma, men samtidigt där de kan få det erkännandet av den icke-judiska majoriteten som de så intensivt önskar. Eventuella namnbyten diskuteras samtidigt som förakt uttrycks mot judar som anses leva eller uttrycka något som påstås vara typiskt judiskt. I augusti 1943 beskriver Win hur hon delat kupé med en man som hade ett ”oerhört judiskt utseende” och som betedde sig ”väldigt typiskt för sin ras” och var enligt Win allmänt odräglig. Samma år stöter Bernard på en judisk man i Indien som han anser är typisk för sin ras.

Tjugo år tidigare bekymrade sig Win om hur deras barn i framtiden skulle fostras religiöst. Eftersom hon avundas människor som har en tro och anser att religion är viktigt vill hon gärna att deras barn ska få en religiös fostran av något slag. Men hon anser sig själv vara för långt borta från det judiska för att kunna bidra till deras barns judiska uppfostran och konstaterar samtidigt att de förmodligen i skolan kommer få en kristen uppfostran. Därmed är problemet enligt henne löst. Hon ser inte heller någon anledning till att tvinga barnen till att besöka en synagoga någon gång per år eller delta i någon högtid, om det samtidigt leder till att de hindras från att anknyta till en annan religiös tro. För Bernard är det inte definitivt. Att han vid olika tillfällen under sin uppväxt besökte en kyrka påverkade honom inte att känna sig mindre som jude.

Ian Buruma ser deras olika förhållningssätt som resultatet dels av att Bernard hade ett bättre självförtroende än Win, dels att Bernard vuxit upp i ett traditionellt judiskt hem, vilket innebar att han i större utsträckning visste vad det var han talade om när han diskuterade judiska seder och bruk. Framför allt visste han vad det var han hade lämnat.

För Win spökade också hennes tyska bakgrund. Kombinationen av den och det judiska jagar henne och gör henne ständigt ängslig och orolig för att bli avvisad eller inte accepterad på ett sätt som förmodligen inte delades av hennes icke-judiska vänner.

Det tar tid för dem båda att acceptera vad som faktiskt höll på att ske i Europa under andra världskriget. Men när insikten väl når dem bestämmer de sig för att hjälpa andra så gott det går. Efter Kristallnattens ödeläggelse 1938, då tyska stormtrupper gav sig på judar i de viktigaste tyska städerna, var det svårt för även de starkaste förnekarna bland judar i Europa i allmänhet och i Tyskland i synnerhet att blunda för verkligheten. Synagogor brändes ner. Människor misshandlades öppet på gator och torg. Butiker ägda av judar förstördes och judar tvingades lämna sina hem. Tyska judar, som i mer än ett avseende gjort allt för att assimileras in i det tyska samhället, kastades brutalt in i en verklighet få trodde var möjlig.

Win och Bernard hade tidigare bestämt sig för att ta emot 12 barn som skickats iväg av sina föräldrar med de så kallade Kindertransport för att räddas från kriget.

Win och Bernard hade tidigare bestämt sig för att ta emot 12 barn som skickats iväg av sina föräldrar med de så kallade Kindertransport för att räddas från kriget. Barnen hade oftast ingen aning om varför de blev förföljda. Deras föräldrar såg sig själva som vanliga tyskar precis som Win och Bernard såg sig som vanliga britter. Men i sex månader bodde 12 barn som räddats i ett vandrarhem som Win och Bernard ordnat åt dem.

Jag har själv länge hållit mig borta från att skriva om judiska frågor. I stället har jag ägnat mig åt annat, mest för att jag ansett att om alla ägnar sig mer åt andra än åt sitt eget blir det mesta mer intressant. Dessutom har ett avstånd till andra ämnen gjort dem lättare att hantera. Men så hamnade just denna bok hos mig.

Av flera anledningar var det svårt för mig att hålla ett avstånd till boken och inte drabbas av den. Buruma beskriver något jag känner igen, något som gör mig modstulen och pessimistisk, men som samtidigt relaterar till det tillstånd som Europa befinner sig i dag. Ian Buruma beskriver visserligen två människor som på olika sätt problematiserar sin identitet. Win uttrycker sig ibland på ett fruktansvärt sätt om andra judar, som om hon på förhand vill ta avstånd från något som hon är rädd för ska väcka majoritetssamhällets avsky. Både hon och Bernard ser det samtidigt som självklart att rädda judiska barn från Tyskland.

Men framför allt är de patrioter som gör allt för att tjäna Storbritannien. Bernard tjänstgör som läkare i två krig. Win gör allt för att som sjuksyster hjälpa till på hemmaplan. Det är en inte helt ovanlig judisk erfarenhet. Min morfar var dekorerad officer från polska kavalleriet, där han förlorade ett ben för Polens ära. Resten av livet gick han med protes. Men när Warszawa ghetto upprättades var det ingen som brydde sig om hans medaljer eller hans heroiska insats för Polen. Min farfar och hans bror tjänstgjorde som läkare i ungerska armén. De var också patrioter. När min far och farmor deporterades 1944 fanns det ingen i den lilla byn där min farfar tjänstgjort som läkare, som opponerade sig. Av byns 15 000 människor var en tredjedel judar. Alla deporterades till läger 1944. Precis som Bernard och Win var stolta britter, var min mors och fars föräldrar stolta polacker och ungrare. De trodde verkligen på att kämpa för de länder de levde i och vara lojala. De hoppades naturligtvis också att deras insatser skulle ge dem den status som de andra i majoritetssamhället hade. De var verkligen villiga att göra allt för vad de såg som sitt land. Men landet de kämpade för ville inte ha dem.

Ian Burumas beskrivning av judiskt liv i Europa genom en brevväxling kanske inte drabbar alla läsare på samma sätt. Men sättet på vilket Buruma använder breven för att både teckna Europas historia och hur judar i Europa kunde uppleva det som hände kan sannolikt vara medryckande läsning för många.

Publ. i Respons 1/2019
TEMA | Genredigering
Relaterat

De möjliga framtiderna vid andra världskrigets slut

En av de stora förtjänsterna med Burumas bok är att han genom en rad individuella levnadsöden lyckas återskapa hur framtiden kunde te sig 1945 och visa upp ett annat förflutet...


Eli Göndör

Eli Göndör är fil. dr religionsvetenskap med inriktning mot islamologi och Mellanöstern, verksam vid Timbro och Göteborgs universitet.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist