Föregående

nummer

Måndag 24 juli 2017

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Historia
Per-Martin Meyerson
Judiskt liv i Europa 1786-1933
Integrationsprocess med förhinder
Dialogos | 447 s | Isbn 9789175042510
Recensent: Fredrik Meiton
Judiskt liv skildrat ur europeiska statens perspektiv

Meyerson fångar sambandet mellan judarnas villkor och Europas modernisering, men eftersom han ser judarna ur den europeiska statens perspektiv försvinner det judiska livet ur synfältet. Det saknas judar av kött och blod i denna skildring.

Det räcker att kasta ett hastigt öga på titeln, Judiskt liv i Europa 1786-1933, för att inse att Per-Martin Meyersons senaste bok är ambitiös, inte bara i jämförelse med tidigare böcker han har skrivit, utan ambitiös även för den allra bästa av historiker. Många skulle nog påstå att uppgiften övergår förmågan hos någon enskild individ eller bok och att misslyckandet därmed är inbyggt i själva ansatsen. Det förklarar åtminstone delvis varför så få har försökt. Och det faktum att de flesta i denna ringa skara har misslyckats ser ut att ge skeptikerna rätt. Några framstående undantag inger ännu hopp, inte minst Lloyd P. Gatners föredömliga The History of the Jews in Modern Times (2001). Men standardverket när det gäller modern judisk historia i Europa är alltjämt inte ett syntetiskt verk, utan en trettio år gammal ”reader”, The Jew in the Modern World (1980), sammanställd av Paul Mendes-Flohr och Jehuda Reinharz.

Judarnas historia är mer svårfångad än de flesta gruppers: deras stora geografiska spridning, deras komplicerade och mångfacetterade religiösa tänkande och praxis, folklore och språk utgör en unik utmaning för historikern. De senaste 300 åren har inte gjort någonting för att underlätta det hela, tvärtom. Judarna var närvarande och högst delaktiga i den moderna världens tillblivelse, som i sin tur revolutionerade judiskt liv. Spännvidden i begreppet judiskt liv blev ännu bredare: geografiskt genom utvandringen till Amerika, religiöst genom chassidismen och reform-judendomen, socialt genom hastiga klassresor (för vissa), kulturellt genom den judiska upplysningen, politiskt genom emancipationen och de nya politiska ideologierna.

Förändringens motor finner man emellertid på det ekonomiska planet, i kapitalismen. Meyerson tecknar en levande bild av de judiska handelsmännen som genom sina kontakter med judar världen över förfogade över vidsträckta handelsnätverk, och genom vars försyn kapital och varor kom att färdas i allt större hastighet, i ständigt expanderande omloppsbanor över den europeiska kontinenten och ut i världen.

Detta banade väg inte bara för Europas industrialisering och den moderna kapitalismen, utan också för den moderna staten. Meyerson beskriver hur europeiska härskare knöt judiska rådgivare till sig och genom deras försorg fann finansiering för de institutioner - inte minst krigs-apparaten - som möjliggjorde den moderna statens centralstyre. Meyerson skildrar ingående Bismarcks nära samarbete med Gerson von Bleichröder, som torde vara det mest kända exemplet, men påpekar att den preussiske järnkanslern var långt ifrån den ende som insåg judarnas potential för näringslivet och statsfinanserna. Katarina II i Ryssland, Josef II i det Habsburgska riket och Napoleon nådde liknande slutsatser i slutet av 1700-talet. Samma insikt låg bakom de första svenska bosättningstillstånden för judar under samma tid.

Men om moderniseringen hade en välgörande inverkan på ett slags judiskt liv, omintetgjorde den ett annat. Upplysningen förvandlade stora delar av Europas befolkning från undersåtar med privilegier som utgick från den etniska eller religiösa grupptillhörigheten, till medborgare med individbaserade rättigheter och skyldig-heter. Utvecklingen, som i viktiga avseenden innebar större friheter för Europas minoriteter, var villkorad mot avskaffandet av alla sorters kollektiv autonomi. Därmed underminerades förutsättningarna för minoriteterna att värna sin egenart. För judarnas del illustreras denna konflikt allt som oftast - och så även av Meyerson, om än i parafras - av den franske politikern Stanislas de Clermont-Tonnerres ord: ”Till judarna som nation skall allt förnekas; allt skall skänkas dem som individer […] de måste vara medborgare individuellt.”

Judarna mötte en ny utmaning några år in på 1800-talet, när en ny idéströmning sammanfogade det upplysta medborgarskapet med en modern version av korporatismen, i den romantiska nationalismens skepnad. Meyerson karaktäriserar det som ”en kamp mellan två statsbyggnadsprinciper: medborgarprincipen, kopplad till demokratin och med sina ideologiska rötter i upplysningen, och folkprincipen, kopplad till ursprung, språk och religion och inspirerad av den tyska romantiken”. I den senare världsbilden fanns ingen plats för judar i någon av Europas stater. Sionismen var både en defensiv strategi inför denna uteslutning och ett uppriktigt anammande av den europeiska nationalromantiken, så som den formulerades i slutet av 1800-talet.

Så starkt var bandet mellan judarnas levnadsvillkor och Europas modernisering att de ibland ter sig som historiska synonymer. De stora guldåldrarna för frihandel och den liberala medborgarrättsregimen - Frankrike från mellan 1789 och 1848 års revolutioner och la belle époque 1899-1914 och Tyskland 1830-1848 och 1860-1873, till exempel - var också judarnas guldåldrar. Det hör till Meyersons främsta förtjänster att hans bok är en utmärkt guide i detta avseende. I hans framställning framträder den nära kopplingen mellan judisk emancipation, upplysning och frihandel tydligt också genom myntets baksida: det intima förhållandet mellan reaktionära politiska krafter och judehatet. Kyrkliga representanter, feodalherrar och skråväsendet, tillsammans med praktiskt taget alla dem som av en eller annan anledning ansåg att det var bättre förr, såg modernismens moraliska förfall i ”judens” kropp och ansikte. Under tumultartade perioder, då det låg nära till hands att klandra den moderna världens ekonomi och politik för sina olyckor, ökade också judehatet. Det var under den stora depressionen 1873-1896, som den tyske publicisten Willhem Marr populariserade det nya, rasbaserade judehatet med neologismen ”antisemitism”. Och det var under det politiska och ekonomiska tumult som präglade mellankrigstiden, inte minst i spåren av 1929 års börskrasch, som stora delar av den politiska högern radikaliserades och anti-semitismen på många håll blev en politisk ödesfråga, inte minst i Tyskland.

Därmed ger Meyerson en tydlig bild av antisemitismens politiska funktion för konservativa och reaktionära rörelser på högerkanten. Antisemitismen tjänstgjorde som ett effektivt verktyg för att kanalisera folkligt missnöje och tillhandahöll en enande idé bland upplysningens motståndare. Störst utrymme ägnas kyrkan. Den kristna antisemitismen, rotad i paulinsk teologi, har spelat en avgörande roll i demonisering och dehumanisering av judarna, vilket i sin tur lade grunden för den rasbaserade antisemitismen, skriver Meyerson. Här hade det emellertid funnits anledning att belysa några viktiga distinktioner, inte minst kyrkans obehag inför det rasbaserade judehatet, som ju i strid med kyrkans syn inte upphörde vid konversion.

Man hade också kunnat önska en större transnationell ansats. Meyersons strikt geografiska disposition, där ett stort antal länder får sin historia berättad från början till slut, ibland i avsnitt så korta som tre, fyra sidor, tenderar att bli något repetitivt på bekostnad av en övergripande analys som går på djupet i de judiska samhällena och på bredden över nationalstaternas gränser. Det förklarar förmodligen varför man emellanåt stöter på förklaringar som i sig själva är i stort behov av förklaringar, som i detta ovanligt flagranta exempel från ett annars informativt kapitel om Ryssland: ”Ytterst kan den ryska attityden [till judarna] förklaras med de stora religiösa och kulturella skillnaderna.” Och i en mycket kort sammanfattande diskussion av Östeuropa får en mening räcka som analys av den lägre graden av judisk emancipation jämfört med övriga Europa: ”Relativt stora kulturskillnader och ekonomisk efterblivenhet torde vara viktiga förklaringar till denna utveckling.” Nu går Meyerson förvisso mer på djupet i de landsspecifika avsnitten som ryms i kapitlet, men nog lämnar denna enda mening något i övrigt att önska när det kommer till att teckna övergripande drag och teman.

Hur väl infrias löftet i Meyersons titel i andra avseenden? Inte lika bra. För en bok med det socialhistoriskt klingande ”judiskt liv” i titeln lider den brist på judar av kött och blod. Det är från den europeiska statens perspektiv som Meyerson låter oss betrakta Europas judar, och boken kan med fördel läsas som en historik över den europeiska statens vingliga väg till sin moderna form och i synnerhet den nyckelroll som judar har spelat i denna utveckling.

Men eftersom judiskt liv vid denna tid mestadels rörde sig kring poler långt ifrån den icke-judiska världens maktcentra ter sig bokens titel något missvisande. Den judiska upplysningen, haskala, avhandlas mycket kort och med ett tämligen enögt fokus på den ende tänkaren med stort genomslag i den icke-judiska världen, Moses Mendelsohn. Haskalans mer handfasta tvilling, Wissenschaft des Judentums, finns över huvud taget inte med. Detsamma gäller för reformjudendomen, som växte sig stark i Tyskland från 1830-talet och därefter i Amerika. Den östeuropeiska judenhetens mest betydande kulturella och religiösa rörelse under hela perioden, chassidismen, nämns bara i förbigående och då med en uppseendeväckande nonchalans, som ”ett på mystik uppbyggt sidospår i judendomens historia”.

Möjligen är kritiken orättvis - allt kan inte handla om allt, som Gertrude Stein en gång ska ha svarat en obstinat frågeställare. Meyerson vill ju tala om ”integration med förhinder”, och han inskränker sig således till det som gav utslag på den europeiska statens radar. Men det finns redan så många böcker om europeisk storpolitik och så få om judiskt liv, inte minst på svenska.

Slutligen känner jag mig tvungen att ta upp något som jag upplever som synnerligen problematiskt hos Meyerson, nämligen hans tendens att acceptera antisemitismens problemformulering. Tidigt i boken beskriver han fattigdomen bland de östeuropeiska judarna och det torftiga leverne de utverkade genom gårdfarihandel, detaljhandel och penningutlåning. Genom denna vandel, skriver Meyerson vidare, ”besannades den kristna bilden av juden”. I den kristna bilden av juden ingick föreställningen att han var skyldig till mordet på Jesus, ägnade sig åt ritualmord, spred pesten genom att förgifta goyens dricksvatten, var lierad med djävulen och endast nödtorftigt lyckades dölja hornen i pannan och svansen i ändalykten. Hur ”besannades” dessa attribut av det faktum att många judar försörjde sig som handelsresande?

Det förefaller minst sagt osannolikt att Meyerson avsiktligen hävdar detta. Men hans oförsiktighet gränsar till vårdslöshet, inte minst eftersom han återkommande faller in i förklaringar där judarnas eget handlande, för att inte säga själva existens, utpekas som den primära orsaken till antisemitism på ett sätt som åtminstone delvis accepterar antisemitismens egna premisser. Riktigt galet blir det i diskussionen om Béla Kuns kortlivade sovjetrepublik i Ungern år 1919. Meyerson påpekar att Kun hade judiskt påbrå och tillägger att ”utan tvekan var de allra flesta av Kuns bolsjevikiska hantlangare judar […] Nog fanns här fog för den gamla anklagelsen om en judisk konspiration”. Att i första hand se en jude i Kun (för övrigt en magyarisering av hans ursprungliga efternamn Kohn), är märkligt med tanke på hans sekulära hemmiljö, kalvinistiska grundskoleutbildning och vuxenålderns dogmatiska kommunism. Och att beskriva Kuns korta inspel i ungersk politik som en konspiration ter sig i all sin obetänksamhet som en ren eftergift till antisemitismens föreställningsvärld.

Bristerna i detta avseende tillsammans med vissa bisarra inslag i bokens avslutande diskussion (är judar mer intelligenta än andra och beror det i så fall på en genetisk ”förädlingsprocess”?) drar ner helhetsintrycket. Bara med vissa förbehåll skulle jag rekommendera den till den nyfikne nybörjaren. Men som lärobok, parad med kompletterande litteratur och problematiserande diskussioner i klassrummet, skulle den fungera utmärkt, lika mycket på grund av de intressanta problemen man emellanåt stöter på som den förträffliga framställningen som utmärker resten.

Fredrik Meiton är doktorand i historia vid New York University.

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet