Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Politik & samhälle
Margit Silberstein & Tommy Moller
En marsch mot avgrunden
Socialdemokratins svarta år
Bonniers | 215 s | Isbn 9789100134051
Recensent: Kjell-Olof Feldt
Juholt – En gräsrot som saknade markkontakt

Här finns den första sammanhängande skildringen av Håkan Juholt. Bortsett från att boken bidrar till myten om att han som lantis blev utfryst av Stockholmsgänget är den ett stycke nyttig samtids­historia. Valberedningen borde ha tagit signalerna om Juholts störda förhållande till verkligheten på allvar.

Håkan Juholt var ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti från 25 mars 2011 till 21 januari 2012. Denna tid har kallats den mest kaotiska i partiets moderna historia. Och det som åstadkom kaoset var Juholts sätt att utöva sitt ledarskap.

Om detta har statsvetarprofessorn Tommy Möller och tv-reportern Margit Silberstein skrivit en bok, En marsch mot avgrunden – Socialdemokratins svarta år. Boken har väckt uppmärksamhet främst därför att förre socialdemokratiska riksdagsledamoten och finansministern Pär Nuder förklarat att den ljuger om den roll han påstås ha spelat i både till- och avsättningen av Juholt och sagt sig överväga att stämma författarna för förtal. Men det som i mitt tycke gör boken läsvärd är att den ger den första sammanhängande skildringen av personen Juholt, hans bakgrund och förhållande till både politik, andra människor och sig själv.

När Håkan Juholt valdes till partiordförande 2011 var han okänd för den breda allmänheten. Det är ett öde som delas av många av riksdagens ledamöter som saknar medieintressanta uppdrag eller av andra skäl inte hamnar i strålkastarljuset. Juholt hade varit ledamot av Sveriges riksdag i sexton år, på röster från Kalmar läns valkrets och inte gjort något större väsen av sig. Det enda uppdrag av betydelse hade han haft som ordförande i Försvarsberedningen 2004–2007. Men uppenbarligen ville han söka sig en annan karriär, eftersom han gick till Mona Sahlin och utbad sig platsen som första namn på social­demokraternas lista vid valet till EU-parlamentet år 2009. Men Sahlin sa nej. Han var inte tillräckligt känd. Sedan skiljer sig uppgifterna åt. Juholt påstår att han i stället utlovades posten som partisekreterare efter Marita Ulfskog, något Sahlin bestämt förnekar. Efter Socialdemokraternas förlustval 2010 blev han ordförande i Försvarsutskottet, där han varit ledamot.

Vittnesmålen från hans kamrater i den socialdemokratiska riksdagsgruppen är inte särskilt upplysande om hans person och politiska uppfattningar. De enda inlägg under gruppens överläggningar man minns att han gjorde gällde försvarsfrågor. Och i den mer kamratliga samvaron vid kaffe- eller middagsborden sa han ingenting som väckte uppmärksamhet. Avvek han på något sätt var det med sin ensamhet. Han höll sig för sig själv, borta från de nätverk och kotterier som fanns bland de socialdemokratiska ledamöterna. Jag får intrycket av en lite udda men lojal arbetare i den politiska örtagården.

Som ombud vid SAP:s kongress i Göteborg 1993 hade han emellertid gjort sig bemärkt på ett sätt som inte tilltalade partiledningen. Partidistriktet i Kalmar hade en motion som underkände den ekonomiska politik som förre finansministern Allan Larsson nu förde i opposition; den var alltför högervriden, ansåg man. Juholt yrkade bifall till motionen som, till mångas häpnad, bifölls av kongressen. Enligt förre partisekreteraren Lars Stjernkvist var Juholt inte bara förvånad utan också förskräckt och undrade vad han skulle ta sig till. Men när han på kvällen kunde se sig själv i Aktuellt konstaterade han, tydligen förnöjt, att Allan Larsson fått sig en knäpp på näsan – och han själv en stund i rampljuset. Kanske började han redan då känna att han tillhörde det riktiga partifolket, det som inte levde hela sitt liv i regerings- och riksdagskvarteren, inte heller i partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm.

Det han tycks ha ägnat sin politiska tid åt, särskilt under Mona Sahlins partiledarskap, var att som biträdande partisekreterare åka landet runt och uppträda på möten i arbetarekommuner och S-föreningar. Vittnesmålen från dessa möten är få men Möller-Silberstein anser sig ändå kunna slå fast att han var populär bland de så kallade gräsrötterna. Han kom i tid, hjälpte till med de praktiska arrangemangen och stannade gärna kvar för enskilda samtal. En ”partiveteran” beskrev Juholts budskap som att han hade en egen politisk linje: ”vi som står för vad partiet egentligen tycker”.

Jag går förbi bokens skildring av de intriger och maktkamper som påstås ha föregått nomineringen av Juholt som partiordförande. Efteråt har valberedningen kritiserats för sitt sätt att arbeta, utan insyn och till slut i uppenbar brist på bra kandidater. Men den kan inte kritiseras för att den föreslog en person vars politiska budskap inte gick hem hos den stora mängden partimedlemmar.

Håkan Juholts installationstal vid den extra partikongressen i mars 2011 fick de närvarande socialdemokraterna att jubla (dock med vissa undantag). Men inte bara där: runt om i landet hyllades han som Ledaren, vilken skulle återföra partiet till dess egentliga uppgift. Och den var att bekämpa den liberalism, det marknadstänkande och den ekonomism som fått breda ut sig i svensk politik. Medborgarna höll på att förvandlas till kunder på marknader, där allt och alla har ett pris. Återregleringar utlovades och vinster hörde inte hemma i välfärden. Politiken måste återta makten, utrota barnfattigdom och arbetslöshet, höja kvinnolönerna och ge pensionärerna bättre levnadsstandard. Många frågade sig naturligtvis hur allt detta skulle åstadkommas, men mycket få socialdemokrater ifrågasatte att den färdriktning den nye partiledaren pekade ut verkligen var den rätta.

Håkan Juholt kunde således börja sitt värv i förvissning om att partifolkets djupa led stod bakom honom. Men SAP hade bara drygt 100.000 medlemmar. Skulle partiet återta maktställningen från fornstora dar måste uppemot tre miljoner väljare gilla honom och hans politik. För att nå dem måste han, liksom alla andra parti­ledare, göra det via medierna, ”tränga ut genom rutan”. Och Juholt satsade hårt på att utnyttja journalisternas nyfikenhet på hans politik och person, bjöd på sig själv i stora sjok. Men redan i kongresstalet uppstod problem med hans förhållande till sanning och verklighet. Han sa sig ha bjudit in alla de stora fackliga organisationerna till överläggningar om hur det nya pensionssystemet borde reformeras för att ge högre pensioner. Han hade knappt hunnit avsluta talet förrän TCO och Saco meddelade att några sådana inbjudningar inte kommit och att de i så fall skulle tacka nej till förhandlingar enbart med Socialdemokraterna. Och dagen efter publicerades uppgifter om att hans sambo dömts för förskingring, något Juholt försummat att berätta för valberedningen.

Det skulle fortsätta. För varje tal under våren växte visionerna i antal och storlek. Alla frågor om hur de skulle genomföras och betalas hänvisade han till höstens budgetmotion. Då skulle de besvaras. Människorna runt omkring honom, främst de som ansvarade för partiets budgetpolitik, ville veta mer men Juholt lyssnade inte. Till saken hör att han på nästan alla viktiga poster bytt ut personer med någon erfarenhet av regeringsarbete. Mitt intryck är att han i sin närhet bara ville ha folk han själv valt, utan någon annan lojalitet. Ändå visade han dem föga förtroende, tog inga råd enligt dem själva. Han var en enmansshow.

I juni meddelade han således till riksdagsgruppens överraskning att överenskommelsen med regeringen om Sveriges medverkan i Libyenkriget med spaningsplan inte längre gällde. Operationen skulle upphöra vid månadens slut. Ingen förstod hans motiv. Efter några dagar ändrade han sig; operationen fick fortsätta. Det stora sammanbrottet i relationen mellan partiledaren och riksdagsgruppen kom emellertid med budgetmotionen i oktober. En orsak var att visionerna krympt eller bara försvunnit. Men det kunde förklaras med utgiftstak och överskottsmål, det regelverk Socialdemokraterna medverkat till.

Däremot fanns ingen sådan förklaring till att löftet om höjd A-kassa lyste med sin frånvaro. I den storm som bröt ut försade sig en tjänsteman på budgetkansliet och berättade att det var Juholt själv som i sista stund gett order om att lyfta ut A-kassan och flytta pengarna, tre miljarder, till infrastruktur. Partiledaren ville få bort etiketten ”bidragsparti” som Moderaterna klistrat på Socialdemokraterna. Riksdagsgruppens styrelse gjorde revolt och krävde att motionen skrevs om. När den nya versionen föredrogs sa Juholt att det var budgetkansliet som på eget bevåg slopat höjningen av A-kassan. Hans eget misstag var att inte reagera när han läste motionsutkastet men han hade sagt sig att det kunde rättas till vid gruppbehandlingen. Den lösmynte tjänstemannen fick sjukskriva sig men alla begrep att Juholt ljög. Detta slags förfarande – att skylla felaktiga sakuppgifter och andra missar i sina uttalanden på medarbetare – skulle han använda vid fler tillfällen. Det intryck boken förmedlar är att han till slut var lika mycket ensamvarg som han varit som menig riksdagsledamot.

Kaoset kring den nya partiledaren fortsatte under hösten. För många socialdemokrater, som trott på Juholt och hans nya färdriktning, var nog det värsta turerna kring hans bostadsbidrag. Att de blev så många berodde främst på honom själv. Först förklarade han det som ett misstag – han hade inte förstått reglerna, nämligen att han inte kunde få bidrag även för sin sambos hyra. Sedan ansåg han sig veta att det inte fanns några sådana regler och att han egentligen inte begått något fel. Andra riksdagsledamöter hade gjort likadant. Den moraliska sidan av saken verkade han inte begripa.

I varje fall avgjordes Juholts öde av det fortsatta raset i opinions- och förtroendemätningarna. Socialdemokraterna sjönk långt under ”katastrofvalets” siffror, förtroende för Juholt ännu mer. I januari samlades Verkställande Utskottet till ett två dagars krismöte, ibland i partiordförandens frånvaro. Alla var eniga. Juholt måste avgå.

Håkan Juholts sista lögn kom när han inför journalistuppbådet vid Sveavägen 68 förnekade att VU:s sammanträde gällde hans ställning som partiordförande. Ingalunda, det var partiet som var i kris, inte han. Sedan framtvingade han ännu en lögn, när han krävde att partisekreteraren skulle uttala VU:s fortsatta förtroende för honom innan han åkte hem till Oskarshamn för att självmant avgå.

Beroende på vilken vikt man lägger vid politikens anseende i allmänhet och socialdemokratins i synnerhet kan man se detta som en mer eller mindre tragisk historia. I alla händelser är den självförvållad. Hade Valberedningen gett sig tid att mera noggrant undersöka Juholts bakgrund och hans störda förhållande till verkligheten och oförmåga att samarbeta med andra, borde man ha upptäckt att de varningar som ändå utfärdats måste tas på allvar. Det är synd att bokens författare inte lagt ner möda på att få Valberedningens ledamöter (även om ordföranden Andnor inte ställde upp) att berätta vad man gjorde och tänkte när namnet Juholt flöt upp.

I sina slutord skriver Möller och Silberstein att Håkan Juholt som partiledare var tvungen att bli en del av den värld han så länge vänt ryggen och att den för honom snabbt blev ett land av fiender. Det är ju den myt Juholt själv vill ha spridd, näm­ligen att lantisen blev utfryst och baktalad av Stockholmsgänget. Tyvärr bidrar boken till att hålla den myten vid liv genom att via raden av anonyma angivare göra några i detta gäng skyldiga till att först föra Juholt till toppen och sedan sänka honom till botten. Bortser man från detta är den ett stycke nyttig nutidshistoria.

Juholts egen sammanfattning av sin partiledargärning lät så här, i januari 2012: ”Andelen sakfel var inte större än hos min företrädare. Men toleransen för mina misstag var mycket lägre.”

Kjell-Olof Feldt var Sveriges finansminister 1983–1990.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet