Historia

Källkritisk granskning av Wallenberg

Förövarna bestämmer villkoren
Klas Åmark

Bonniers
338 sidor
ISBN 9789100154097

| Respons 2/2016 | 7 min läsning

Även om Klas Åmark gör en balanserad genomgång av olika hjälpinsatser i Budapest ligger tyngdpunkter på Wallenbergs och den svenska beskickningens agerande. Genom noggrann källkritik kan han visa att Wallenbergs administriva kompetens har överdrivits. Däremot kommer Åmark till korta när det gäller att belysa varför vissa myter om Wallenberg fått större genomslag än andra.

Raoul Wallenberg. Foto: TT Bild

Alltsedan 1945 har det har getts ut många böcker om Raoul Wallenbergs gärning i Budapest 1944–45 och den därpå följande fångenskapen i Sovjetunionen. Trots de många verken om honom dröjde det till 2012 innan de första biografierna över hans levnad publicerades. Förvisso har det också skrivits en hel del om andra personers och organisationers hjälpaktioner i den ungerska huvudstaden, men det har gjorts få försök att väva samman dem till ett större sammanhang. Det senaste exemplet på att det finns nya aspekter kring vad som hände i Budapest 1944–45 är Klas Åmarks Förövarna bestämmer villkoren – Raoul Wallenberg och de internationella hjälpaktionerna i Budapest. Även om Wallenbergs namn förekommer i undertiteln ligger fokus i lika hög grad på andra aktörer. Bokens bärande tema är vad diplomater och hjälparbetare konkret kunde göra och vad de faktiskt åstadkom när de ställdes inför en katastrofal situation. ”Vad gör man”, frågar Åmark inledningsvis, ”när deportering av de hotade innebär döden, när tvångsarbete medför extrema umbäranden och livsfara, när huliganer härjar på gatorna, plundrar, misshandlar, mördar? Vad gör man när dessa människor bankar på ens dörr och ber om skydd?”

Hans genomgång utmynnar i insiktsfulla resonemang om de enskilda insatserna och om hur de förhöll sig till varandra.

Klas Åmark, liksom flera andra historiker som har studerat förintelsen i Ungern, betonar att Raoul Wallenberg och andra diplomater vid den svenska beskickningen långtifrån var ensamma om att göra viktiga insatser för att rädda judar undan förintelsen. En av många förtjänster med Förövarna bestämmer villkoren är Åmarks noggranna och balanserade genomgång av de många olika hjälpinsatser som förekom i Budapest. Hans genomgång utmynnar i insiktsfulla resonemang om de enskilda insatserna och om hur de förhöll sig till varandra. Till dem som uppmärksammas för sina hjälpinsatser i Budapest hör det påvliga sändebudet Angelo Rotta, italienaren Giorgio Perlasca och den schweiziske diplomaten Carl Lutz. Inte minst den senare har uppmärksammats internationellt, men det hör till undantagen att hans insatser har satts i relation till de svenska hjälpaktionerna.

I Åmarks genomgång ligger dock tonvikten på de svenska organisationerna och deras ledande aktörer och med en uttalad målsättning att uppmärksamma dem som var på plats samtidigt med Raoul Wallenberg. Liknande ansatser har förekommit i bland annat Attila Lajos doktorsavhandling Hjälten och offren – Raoul Wallenberg och judarna i Budapest (2004) och Paul Levines Raoul Wallenberg in Budapest – Myth, History and Holocaust (2010), men Åmarks analys är både bredare och djupare. Lajos diskuterar framför allt Wallenberg i relation till de judiska insatser som pågick samtidigt, medan Levine fokuserar på Wallenberg i relation till övriga svenska diplomater på den svenska legationen samt Valdemar och Nina Langlets Röda Kors-aktioner. Åmark tar både ett bredare grepp då han resonerar kring de olika hjälporganisationernas arbeten och går på djupet genom en noggrann och konsekvent källkritisk metod. Samarbetena var långtifrån oproblematiska och resulterade i ett flertal fall i öppna konflikter och avbrutna kontakter.

Ett av syftena med Förövarna bestämmer villkoren är att diskutera Raoul Wallenbergs insatser på ett likartat sätt som andra aktörers. Målsättningen till trots är det uppenbart att tyngdpunkten i boken är den svenska beskickningens insatser i allmänhet och Raoul Wallenbergs i synnerhet. Att Wallenberg gjorde betydelsefulla insatser och arbetade oerhört intensivt framgår även av Förövarna bestämmer villkoren, men Åmark understryker även sådant som inte fungerade, till exempel det system kring transaktioner som Wallenberg aldrig lyckades få att fungera på ett tillfredsställande sätt.

Diskussionen kring Wallenbergs pengatransaktioner och hjälpaktionens bokföring är ett av många exempel på Åmarks skickliga källhantering. Den avhandlas ofta i dialog med tidigare forskning. Författaren påvisar vid ett flertal tillfällen att många av dem som har tagit sig an ämnet antingen har låtit bli att fullfölja påbörjade resonemang när källorna blivit för få eller tystnat helt. I andra fall har den positiva förförståelsen av Wallenbergs insatser ofta resulterat i att uppgifter som har varit svåra att belägga icke desto mindre har inkluderats i berättelsen om honom utan närmare kritisk granskning. I linje därmed finns, konstaterar Åmark, framför allt i den biografiska litteraturen en benägenhet att överdriva Wallenbergs administrativa kompetens. Av den närläsning av källorna som han genomför framgår att Wallenberg långtifrån hade den minutiösa kontroll över verksamhet och organisation som gärna har betonats i tidigare verk om honom.

Förövarna bestämmer villkoren är en välskriven och välkommen bok, men den är inte invändningsfri. Bakgrundsteckningen av situationen i Ungern under andra världskriget blir något av en transportsträcka, där Åmark bygger sin framställning på ett fåtal verk. De motsättningar mellan såväl SS-enheter på plats i Budapest som mellan Heinrich Himmler och Adolf Eichmann, som David Cesarani understryker i sin biografi över Eichmann, tillmäts ingen större betydelse i Åmarks historieskrivning.

Men lika säker som han är som källkritiker, lika valhänt är han som mytforskare.

Ett större problem gör sig påmint när Åmark återkommande, men framför allt i kapitel åtta, diskuterar myt och historia. I bokens första kapitel bekänner han sig till en historieskrivning som huvudsakligen ska ägnas källhantering och ”en mer aktiv källkritik än vad modernhistoriker normalt brukar använda”. Diskussionen utmynnar i slutsatsen att historikerns huvudsakliga uppgift bör vara att finna och tolka källor som är så nära den historiska händelsen som möjligt. Som tidigare konstaterats är det en uppgift som Åmark behärskar till fullo. Men lika säker som han är som källkritiker, lika valhänt är han som mytforskare. I likhet med vad till exempel Atilla Lajos och Paul Levine hävdar i sina böcker om Raoul Wallenberg, menar Åmark att myt och historia är begrepp som står i en tydlig motsatsställning till varandra. Eftersom han aldrig gör några försök att skilja en myt från en annan eller att utreda i vilka sammanhang som de har tagit form, blir resultatet genomgående att myter avfärdas som motsatsen till seriös (läs: källkritisk) forskning. Problemet blir inte mindre av att Åmark hanterar den amerikanska tv-serien (som felaktigt benämns ”filmen” i boken) Wallenberg – A Hero’s Story (1985) som om den vore vilket tryckt källmaterial som helst. Den, och flera andra populärt skrivna böcker, producerades emellertid inte med syftet att fastslå ”hur det egentligen var”, utan för att anknyta till vanligt förekommande uppfattningar som ibland var av mytologisk och hjältehyllande karaktär. Sådana preciseringar letar läsaren förgäves efter.

Vidare konstateras det helt riktigt att den information som fanns tillgänglig om Raoul Wallenberg våren 1945 var fragmentarisk och osäker. Att sådana uppgifter levde kvar tycks Åmark mest vara förundrad över, trots att det fanns ett behov av att framhäva Wallenbergs insatser medan den tysta diplomatin var förhärskande i svensk efterkrigspolitik. Även i övrigt lyser de verkningshistoriska perspektiven med sin frånvaro, vilket bland annat innebär att det internationella intresset för Wallenberg får ett begränsat utrymme. Den försvunne svensken blev under Jimmy Carters och Ronald Reagans presidentperioder en personifikation av en tragisk hjälte, som med betydande framgång bekämpade en diktatur för att rädda oskyldiga, bara för att falla offer för en annan brutal diktatur. Den stora betydelse som detta amerikanska intresse för Wallenberg fick framför allt från slutet av 1970-talet får således inget förklaringsvärde annat än som bränsle till fortsatt mytbildning. Sådana politiska intressen bidrog förvisso till att vidmakthålla överdrifter kring Wallenbergs gärning, men den meningsskapande mytologisering som också var en del av intresset för Wallenberg bidrog också verksamt till att förnya intresset för såväl honom som för förintelsen.

Att korrigera missuppfattningar och felaktigheter är givetvis en historikers uppgift, men myter byggs och vidmakthålls sällan eller aldrig enbart av lögner och fabrikationer. Rimligen är det också en väsentlig uppgift för en historiker att förklara hur – och varför – vissa berättelser med en tvivelaktig sanningshalt får fäste och vinner inflytande, medan andra och mer trovärdiga berättelser faller i glömska.

Ulf Zander är professor i historia vid Lunds universitet.


Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  2. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg