Källornas begränsningar

Eva Queckfeldts bok Romarriket – Den romerska republiken behandlar Roms historia från 753 till 27 f. Kr. Boken är en populärvetenskaplig publikation, men Queckfeldt är en erfaren lektor i historia och det har delvis präglat Romarriket. Boken rymmer ett källkritiskt anslag och Queckfeldt är noggrann med att redogöra för källornas begränsningar. Hon konstaterar gärna att vi helt enkelt inte kan veta. Hon återkommer också ofta till den romerska maktelitens intrikata släktförhållanden. Den utgjorde en väldigt liten del av den romerska befolkningen och det intryck boken ger är att den präglades av inavel. Ett annat återkommande och förtjänstfullt inslag är jämförelser mellan romerska företeelser och liknande exempel från andra historiska epoker. Detta gäller i första hand politiska händelser och situationer. De komparativa exemplen hämtas bland annat från det antika Grekland, modern politisk historia och svenskt 1700-tal. Queckfeldt illustrerar exempelvis hur romarna legitimerade Caesars fälttåg till Gallien genom att dra paralleller till den dominoteori som användes för att legitimera USA:s Vietnamkrig på 1960-talet.

Återkommande är också de korta utvikningarna om hur en romersk struktur, myt, person eller verklig händelse har använts i senare tider. Detta rör ofta, men inte alltid, konstnärliga uttryck av antikreception. Queckfeldt avslutar gärna ett avsnitt i Romarriket med antikreception, men dessa utvikningar består av korta, närmast listor av exempel på antikreception. Queckfeldt för inte en diskussion om hur eller varför de antika exemplen har använts och boken bidrar därmed på sätt och vis till att förstärka idealiseringen av den klassiska antiken.

Romarriket inleds visserligen med ett avsnitt som syftar till att fastställa att vår historia och kultur är påverkad av den romerska antiken, men även denna översikt saknar en diskussion om hur och varför antiken har brukats. I Queckfeldts översikt av romersk antikreception betonas i första hand att det klassiska arvet inte enbart vilar på ett hellenskt fundament utan även på ett romerskt fundament. Det klassiska arvets betydelse för svensk kultur och identitet är visserligen ett outforskat ämne, men enligt de få studier som finns har vi i Sverige hållit fast vid det romerska arvet i större utsträckning än andra nationer. Nyhumanismens idealisering av den antika grekiska kulturen, som har cementerats i modern antikvetenskap internationellt, har inte påverkat svenska antikstudier lika tydligt. Den svenska romantikens intresse för allt grekiskt var dessutom sen och begränsad i jämförelse med den starka hellenismen i tyskt och brittiskt kulturliv. Mot denna bakgrund är anslaget i Queckfeldts inledning anmärkningsvärt.

Queckfeldt upprepar gärna att kvinnor saknas i romersk historia. Våra möjligheter att skriva den romerska republikens historia begränsas av de romerska källornas manliga fokus. Queckfeldt gör ett tappert försök att lyfta fram kvinnor åtminstone i de kapitel som har ett socialhistoriskt perspektiv och de som behandlar den tidiga republiken. Jag sympatiserar med Queckfeldts problemformulering, men jag tycker inte att de ständiga påminnelserna om kvinnornas marginalisering är en lyckad narrativ strategi. Queckfeldt kunde gott ha fördjupat diskussionen om kvinnornas marginalisering i sin inledande källkritiska betraktelse och sedan avstått från att upprepa detta. Ändå är det anmärkningsvärt att Queckfeldt inte gör mer av de romerska kvinnoöden vi känner till, även om dessa till stor del definierades av deras roller som mödrar, fruar och systrar till män med makt.

Ytterligare ett narrativt element som upprepas är osäkerheten om numeriska uppgifter i de antika källorna. Queckfeldt har valt att återge de antika källornas uppgifter om exempelvis hur stora arméerna var eller hur många soldater som dog vid slag för att sedan påpeka att siffrorna är osannolika eller överdrivna. Detta påpekande upprepas så gott som varje gång en siffra anges. Att de antika källorna inte hade samma källkritiska förhållningssätt som vi har i dag är allmänt vedertaget. I stället för att vid varje enskilt tillfälle påpeka att siffrorna är osannolika hade jag önskat att Queckfeldt i den inledande källkritiska översikten inkluderat en diskussion om varför det är så.

Mina klagomål till trots är det en läsvärd bok. Bitvis reproducerar den populärhistoriska klichéer, men jag tycker att Queckfeldts envisa komparativa instick bidrar till att levandegöra antiken. Även hennes påpekanden om källornas begränsningar är lyckade. Boken kan rekommenderas som en populärvetenskaplig introduktion till den romerska republiken.

Johannes Siapkas är docent i antikens kultur och samhällsliv, Uppsala universitet, och timlärare i antikens kultur och samhällsliv, Stockholms universitet.