Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Historia
Plutarchos
Levnadsteckningar
10 parallella biografier. Tema Syrakusa
Daidalos | 394 s | Isbn 9789171733221
Recensent: Eva-Carin Gerö
Kamp mellan dygd och last kan vid läsning bli till lust

Plutarchos skildrade kampen mellan dygder och laster i stora mäns liv. Hans biografier över greker och romare har använts i karaktärsdanande syfte men bjuder också på lustläsning. Nu föreligger ett nytt urval av hans biografier översatta till njutbar svenska.

Det påpekas i inledningen till Plutarkhos Levnadsteckningar över berömda greker och romare (urval och översättning av Carl Theander, Ivar Harrie och Hugo Bergstedt) från 1947 att Esaias Tegnér 1827 på Jönköpings skola eller 1834 på Växsjö gymnasium på ett för de unga åhörarna förmodligen begripligt sätt kunde hänvisa till den grekiske författaren Plutarchos, medan man i jämförbara sammanhang 1947 nog knappast kunde räkna med att ”svenska gymnasister […] vet något mer än möjligen, att han [näml. Plutarchos] lämnat stoff till Shakespeares Julius Caesar”. I dag är det tveksamt om så många gymnasieelever ens känner till denna detalj om Plutarchos (cirka 46–120 e.Kr.).

Han var filolog och ”moralfilosof”, teolog i den apollinska traditionen samt kommunalman i sin hemstad, Chaironeia, på gränsen mellan Boiotien och Fokis i Hellas historiska kärnland. Under hans livstid hann nio romerska kejsare avlösa varandra, från Nero till Hadrianus. Plutarchos tillhörde en förmögen och ansedd familj, vilket för honom möjliggjorde ett gentlemannaliv fullt av bildningssökande, förkovran och författarskap, jämte gemytliga och spirituella samkväm inom och utanför familjen. Han fick sin vetenskapliga utbildning i Aten och denna fick en tidstypisk prägel av encyklopedisk allmänbildning, även om teologin tycks ha stått i centrum för Plutarchos lärda intressen. Han tillbringade också tid i Rom, ”världens huvudstad”, där han gjorde sig både känd och omtyckt som vetenskapsman, författare och man av värld.

Hemma var dock bäst för Plutarchos, som efter Romresorna tycktes föredra att lyckligen framleva sina dagar i Chaironeia tillsammans med en avhållen hustru och barnaskara. Inte minst när det gäller just familjelyckan levde av allt att döma Plutarchos som han lärde. I sin dialogskrift Erotikos framställer han kärleken mellan man och kvinna, framför allt manifesterad av, och nästan likställd med, äktenskapet, som överlägsen den annars av grekerna så hyllade gossekärleken.

Till vår tid har Plutarchos mycket omfattande verk förmedlats dels i form av ett stort urval av hans populärvetenskapliga essäer (Moralia), dels genom ett par ofullständiga samlade upplagor av hans Parallella biografier. De senare, som det ska handla om här, är tämligen stereotypt uppbyggda: först skildras en grekisk, sedan en romersk historisk ”tungviktare”, och därefter följer ofta en kortare jämförelse mellan de båda. Ibland tillkommer också en kort inledning, som rör sig utanför temat som sådant. Femtio av sextiosex av dessa biografier har bevarats till eftervärlden.

Plutarchos parallella biografier har uppskattats mycket genom tiderna och fått en hel del efterföljare hos senare generationers författare, historiskt-moralistiskt orienterade tänkare, pedagoger etcetera. Plutarchos på originalspråk var i modern tid troligen något för svår för att användas mera allmänt som skollektyr. I den mån man ägnade sig åt efterklassiska författare utanför ”kanon” av klassiska författare som Platon och Xenofon föredrog man satirikern Lukianos. I översättning var dock biografierna i urval omtyckt läsning och kunde användas både som karaktärsdanande läsematerial och som underhållande ”historielektioner”.
Vissa av de biografiska porträtten har inspirerat till några av världslitteraturens pärlor, till exempel Shakespeares Julius Caesar och Antonius och Cleopatra. Biografierna gav till och med under en period upphov till en egen genre, ”plutarken”, där biografiska porträtt sammanställdes parvis som hos Plutarchos själv. Nämnas kan bland svenska sådana Svensk plutark – historisk läsning för svenska ynglingar (1820), Svensk plutark för ungdom (1840) och Unga fruntimmers Plutarch (1811–12). Många bevingade ord, som ”Caesars hustru får inte misstänkas”, ”Vi träffas vid Filippi” och ”Att segla är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt”, härstammar ursprungligen från Plutarchos biografier.

Plutarchos syfte med biografierna har man i regel sett som tvåfaldigt: ett romantiskt-patriotiskt – en strävan att slå en bro över grekisk och romersk historia och kultur (inte minst för att visa upp en grekisk svunnen storhetstid för romarna), och ett didaktiskt – att ge en exempelsamling till den egna moralläran. För äldre tiders skollärare och moralreformatörer, som ofta och gärna använde sig av Plutarchos för att ingjuta goda medborgerliga dygder hos sina disciplar, stod det uppfostrande och karaktärsdanande draget hos Plutarchos biografier säkert ofta i centrum för intresset. För läsarna var en annan egenskap hos skrifterna nog minst lika viktig – de erbjöd ofta en intellektuell och estetisk njutning.

För visst är det spännande och just lustfyllt att exempelvis läsa inte bara om Alexander den stores erövringar och bedrifter i största allmänhet utan även om sådana av Plutarchos anförda detaljer, som att Alexander skulle ha varit av naturen särdeles väldoftande, vilket förklaras genom hans höga kroppstemperatur: ”Orsaken därtill torde ha varit att vid blandningen av grundelementen i hans kropp det varma och eldartade kommit att överväga […] Det är också därför som de flesta och bästa kryddor växer i torra och heta trakter av jorden.” För att inte tala om redogörelsen för hur Filip av Makedonien förlorar synen på sitt ena öga efter att ha spionerat på sin hustru, Alexander den stores mor, Olympias, när hon vänslas med en orm – troligen en gud i djurisk skepnad.

Berättelsen (grekiskans mythos) är, jämte karaktärsskildringen och njutningen (hedonê), den ingrediens som nämns som särskilt viktig i Aristoteles Om diktkonsten, när han avhandlar tragedin, men resonemanget kan tänkas ha bäring på antik grekisk litteratur i allmänhet. Vad som är mest centralt kan diskuteras – för Aristoteles tycks just berättelsen gå före karaktärsskildringen. Detsamma har sagts om Plutarchos parallellbiografier. Själv ger han dock indikationer på att han såg karaktärsskildringen som det viktigaste, exempelvis när han om Nikias, atensk politiker och general (469–413 f. Kr), säger: ” Jag har undvikit att samla meningslöst historiskt stoff och presenterar endast material som kan ge insikter i Nikias karaktär och kynne.” Faktum är att läsningen av Levnadsteckningar, åtminstone i mitt tycke, blir mycket intressantare om man tänker sig att det egentligen inte handlar om ”stora mäns” individuella livsöden utan om en giganternas kamp mellan å ena sidan platonska kardinaldygder, som vishet, besinning, mod och rättrådighet, sammanfattningsvis ”duglighet” (grekiskans aretê), å andra sidan sådana laster som lust, ärelystnad och girighet, vilka tenderar att undergräva mänsklig framgång och lycka även för de största av statsmän och fältherrar.

Bland annat detta med berättelsen, ”myten”, och ”njutningen” leder oss osökt in på det nya urvalet ur Plutarchos Levnadsteckningar i svensk språkdräkt av Plutarchosexperten Sven-Tage Teodorsson. Han har valt de biografier som har koppling till Sicilien, vilket inte motsvarar någon av eftervärlden känd organisationsprincip eller särskilt intressefokus hos Plutarchos själv. De biografier, romerska, utom i ett fall, som Plutarchos ställt bredvid de grekiska ”siciliska” levnadsteckningarna får vi sedan så att säga med på köpet, så att i varje fall här författarens ursprungliga sätt att ordna materialet bibehållits. De par vilkas biografier ställs emot varandra är Nikias och Crassus, Dion och Brutus, Timoleon och Aemilius Paullus, Pyrrhos och Caius Marius, Pelopidas och Marcellus. Dion och Brutus, de två i mitt tycke (kultur-)historiskt intressantaste biografierna, har märkligt nog inte tidigare översatts till svenska – välkommet att de nu tillhandahålls!

Urvalet, som sagt styrt av Teodorssons intresse för Siciliens historia, vilken kortfattat behandlas i inledningen, innebär dock att de biografipar som presenteras inte är de i andra hänseenden kanske mest intressanta. Man frågar sig för vem översättningen egentligen är tänkt – för dem som redan kan sin Plutarchos och således redan har njutit av godbitar som Alexander och Caesar, som förtjänar en modern svensk språkdräkt, eller som komplement till redan existerande äldre översättningar samt tolkningar på exempelvis engelska? Genom urvalets fokus är volymen kanske mest av intresse för historiker eller lekmän med särskilt intresse för Sicilien. Teodorssons översättning flyter dock på bra och är njutbar läsning i sig på svenska.

Teodorssons inledning är avsevärt mycket magrare än i den i Theander, Harrie och Bergstedt. Inget sägs här om det litteratur- och kulturhistoriskt intressanta begreppet ”plutark”, exempelvis. Däremot görs ett tydligt försök till äreräddning av Plutarchos som filosof:

Det är ett känt filosofihistoriskt faktum att Plutarchos med sin egensinniga tolkning av den kosmologi som Platon framlägger i dialogen ”Timaios”, så radikalt avvek från den gängse tolkningen att han kom att betraktas som något av en kättare inom den platonska filosofiskolan. Det kan därför på goda grunder antas, att förlusten av [mellan 30 och 40 skrifter i ”Moralia” vars titlar ger vid handen att de varit mer eller mindre rent teoretiska filosofiska traktater] har samband med denna motsättning.

Med tanke på att polyhistorns oeuvre dock ofta uppvisar mera bredd än djup, mera beläsenhet än originalitet, kan man känna sig något skeptisk till denna av Teodorsson förfäktade tes. Argumentet att Plutarchos uppvisar originalitet och ”förmåga till självständigt, innovativt tänkande” genom sitt hävdande att det är den heterosexuella kärleken som ger insikt i det skönas idé känns inte heller helt övertygande.

Efter genomläsning av Teodorssons översättning slår det mig att Plutarchos av läsaren kräver något som han själv hade men som flertalet nutidsmänniskor har begränsad tillgång till, nämligen scholê, ”ledig tid” (det grekiska ordet har betecknande nog gett upphov till vårt begrepp ”skola”, eftersom den grekiska eliten ägnade sig just åt skolning och vetenskap under sin generöst tillmätta ”fritid”). Man behöver just tid för att tillgodogöra sig den ofta något långrandige biografitecknarens utläggningar. En annan tanke som slår mig är att det ena av Plutarchos syften med levnadsteckningarna – det didaktiska – kanske är lika användbart i vår tid. Man får vid läsningen, om man tar sig tid, tillfälle att reflektera över den egna karaktären, helt enkelt ett ypperligt – med en annan grekisk stereotyp, om än en bra sådan – tillfälle att ”lära känna sig själv” (grekiskans gnôthi seauton).

Eva-Carin Gerö är professor i antik grekiska vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet