Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Filosofi & psykologi
Frans de Waal
Bonobon och tio guds bud
På jakt efter humanism bland primater
Karneval | 271 s | Isbn 9789187207075
Recensent: Tomas Persson
Kampen för tillvaron innebär inte ständig kamp mellan individer

Frans de Waal ser denna bok som ett inlägg i debatten mellan kristna och ateister men har egentligen inte så mycket att säga om religion. Hans budskap är känt från tidigare böcker. Vår godhet är inte en tunn fernissa utan har sin grund i biologin och vi finner exempel på sådant som vänskap, empati och tröst även på djur. Det är dogmatismen, inte religionen, som är fienden enligt de Waal, och dogmatism finns även hos ateister.

Primatologen Frans de Waal har upprepat sig i snart 20 år: naturen är god. Att han tvingats tjata är för att han sett vad ingen annan gjort. Han har ändrat den dominerande uppfattningen tidigare. Han var den förste att påvisa att schimpanser handlade strategiskt i sin sociala vardag – de var “politiska”. Hans nästa angrepp på rådande djursyn blev det som återberättats i en rad böcker sedan 90-talet, nu senast i Bonobon och tio guds bud: moralen startade inte med homo sapiens.

Detta är således inte en bok för Frans de Waals tidigare läsare eftersom mycket av materialet är återanvänt. Så vem riktar den sig till? De Waal menar att den är tillkommen som en kommentar ur ett perspektiv han själv kan bidra med till de starka nykristna vindar som blåser i USA och deras ateistiska motreaktion. Han har studerat människans närmaste släktingar i decennier med fokus på godhetens natur och anser sig ha funnit en godhet sprungen ur biologisk evolution.

Det är knappast realistiskt att tro att boken ska omvända kristna till ateism eller ens få dem att ifrågasätta att de mänskliga dygderna har någonting med Gud att göra. Vad kan ateister lära sig? Knappast att Gud inte behövs, det vet de ju redan. Möjligtvis är den intressant för läsare i norra Europa, som lever i sekulära samhällen, vilket de Waal beskriver som ett spännande socialt experiment. De är förmodligen de första samhällen i världshistorien som inte har religion som mittpunkt. Kanske kan det vara bra för oss att se att våra moraliska rättesnören möjligen har en grund i biologi, om vi nu skulle uppleva att konventioner inte är skäl nog att uppföra oss.

Min slutsats är att boken vänder sig till gemene man, som vill lära sig litet mer om empatins och moralens evolution. Problemet är att det i detta fall paketeras i en något otydlig samhällskommentar i stället för att vara en rättfram bok om empatins och moralens evolution. (De böckerna har ju de Waal redan skrivit.)

Boken utgörs av personliga, kritiska analyser av främst kristendom och ateism. Även vetenskapsmän får sig en känga, för att i senare avsnitt idealiseras och beskrivas som att de fyller sina andliga tomrum med kunskap i stället för religion. Den viktigaste och mest intressanta informationen kommer dock när de Waal talar om djurforskningen, vilken han belyser med mer empiriska data, dock fortfarande mest berättat utifrån personliga erfarenheter. De Waal kritiseras ofta för att slänga sig med spektakulära anekdoter och engångshändelser. Men det är inte detta som är den egentliga grunden till irritationen, för ingen blir arg på goda historier i andra sammanhang. Anledningen är att han ägnat sin karriär åt att studera komplexa sociala fenomen hos en annan art, som när det rör sig om människor gömmer sig bakom stora ord såsom samarbete, vänskap, empati och tröst. De Waal har inga problem med att tillämpa dessa ord också på djur.

Den förhärskande synen har till bara för något decennium sedan varit att individer, oavsett art, i grunden är själviska och att våra goda sidor är en tunn fernissa. Evolution handlar ju om kamp för tillvaron. Det är dock ett misstag att anta att själviska processer per automatik skapar själviska organismer. Kampen för tillvaron behöver inte innebära kamp mellan individer, i alla fall inte alltid och överallt. Teorin om att människans godhet var fernissa irriterade de Waal i årtionden. Vad han, och nog de flesta av oss, ser är att det sociala livet i det stora hela är harmoniskt; aggressioner är undantagstillstånd. Det gör det svårt att tro att våra sympatiska sidor är ett tunt skal kring ett tryckkärl av hat mot vår nästa. Men historiskt har positiva drag i biologin alltid formulerats från den underliggande själviskhetens horisont, speciellt hos våra närmaste släktingar. De Waal ger exempel på termer som “nepotism” när någon älskar sina närstående och “snatteri” eller “tiggeri” när någon tillåts äta ur någon annans händer. Äkta snällhet fanns helt enkelt inte.

Men de Waal behöver knappast brottas med fernissa­teorin längre, i varje fall inte när det gäller människor. Nu är risken snarare att man överdriver människans omtänksamhet och samarbetsvilja. De Waal ställer sig undrande till denna plötsliga kovändning men jag misstänker att det delvis är djurforskarnas fel. För när man bevisar att djur visar tecken på empati, måste självklart människan ta upp kampen och vara snäppet mer empatisk. Nu är det till exempel populärt att framhäva den delade vårdnaden av spädbarn inom människogrupper som en stark faktor i vår evolution. Det är en tanke som hämtats från vårdnadssystemet hos till exempel kloapor.

de Waal argumenterar för att moral inte är en samling förhållningsregler som mänskligheten upptäcker genom sina religioner, utan något som kommer inifrån och får kulturell variation i mötet med omgivningen. Uppifrån och ner blir således nerifrån och upp. Det är vi som projicerar våra regler på gudsbilder, inte tvärtom. de Waal använder schimpansen och bonobon som stand-ins för vad man kan förvänta sig av människans förfäder, och ger omfattande exempel på att de till exempel visar tacksamhet, ånger, avundsjuka och hämndlystnad. Allt detta tyder på att det finns regler som tjänar till att smörja det sociala livet, och därmed också sanktioner för brott mot dessa regler.

Empati utpekas som det sociala bindemedlet av de Waal. Det är ett band mellan kroppar. Jag upplever din glädje eller smärta med min egen kropp. Omvårdnad, eller smittsamma beteenden som gäspning och skratt, är indikationer på sammanlänkade kroppar. Vi bryr oss alltså om varandra för att vi är ihopkopplade djur, inte för att vi är mänskliga kulturvarelser. Ur enklare empati växer mer kognitiva versioner, som kräver föreställningsförmåga och projicering – du borde känna detta givet vad du nyss varit med om. Det är också då man kan hjälpa någon att uppnå ett mål. Någonstans mitt emellan placerar de Waal medkänsla, som genererar tröstbeteenden. Schimpanser och bonoboer har uppvisat allt som nämnts så här långt.

Moraliska regler i sin tur kan röra sig om förväntningar två individer emellan eller vara ett system som gäller alla överallt. Det finns färre tecken på att djur engagerar sig i moraliska frågor som berör tredje part, även om de lägger sig i andras konflikter för att upprätthålla något slags gruppharmoni. Att djur kan visa empati för tredje part är dock väldokumenterat.

Det är inte svårt att tänka sig vilken skillnad det mänskliga språket har haft för att upprätthålla social ordning, inte minst genom skvaller kring oförätter. Men någon mycket enklare kontrollmekanism måste finnas om också djuren ska vara med på banan. Impulskontroll är nyckeln till ett harmoniskt socialt liv, menar de Waal. Det är något som djur också har ansetts sakna, men vars existens nu är befäst för flertalet arter.

Det finns således tre delar i den enkla moralen: en vilja att andra ska må bra, påtryckningar utifrån om att straff väntar om man inte upprätthåller harmoniska relationer, samt förmåga att agera på förväntningarna. I allt detta spelar emotioner en stor roll. Att djur alls har emotionella responser är ett argument mot att de skulle handla instinktivt, en annan gammal myt. Emotionens roll är att hjälpa organismen att utvärdera situationen. En instinkt å andra sidan är en ofiltrerad reflex. De Waal gör poängen att de olika sidorna hos oss – gott och ont – är en förutsättning för att behöva skapa kognition kring rätt och fel. Han lägger mycket vikt vid att porträttera också bonoboer och schimpanser som komplexa och motstridiga varelser, som har alla skäl att kunna skilja på just gott beteende från dåligt.

Dessvärre har det smygit sig in litet begreppsförvirring i boken. Termen “människoartade apor” (vilket är namnet på överfamiljen Hominoidea) används fel och de Waal gör en märklig uppdelning mellan gibbonapor och siamanger som inte följer modern taxonomi (siamangen är en art och släkte i familjen gibbon, i vilken det finns totalt fyra släkten). I boken används ”svansapor” som översättning för engelskans ”monkeys”. Detta är ett ord som dykt upp under senare år i svenska texter. Vi behöver ett sådant ord, för ibland måste man även på svenska göra skillnad på “monkeys” och människoapor. Namnet svansapa råkar dock redan vara upptaget av familjen Pitheciidae, en samling Sydamerikanska apor. Termen “halvapor” i sin tur anses förlegad. Taxonomin för de arter som tidigare omfattades av ordet har skrivits om så pass mycket att benämningen inte längre är rättvisande. Den beskär grenarna på fel plats i släktträdet. Detta gäller även på engelska och är knappast översättningens fel.

Jag har ett par ytterligare invändningar mot denna bok. Den första gäller språket, vilket stundom är osammanhängande och ibland andas direktöversättning. Men jag misstänker att det inte heller funnits en optimal text för översättaren att utgå från. Om nu förlaget inte kostat på sig en ordentlig genomarbetning av texten, så är det än mindre förlåtligt att de glömt att stoppa in ett register. Detta ska återfinnas på sidan 273 enligt innehållsförteckningen, men i stället möts man av bokens bakre pärm. En vetenskaplig bok, populär eller inte, är nästan obrukbar utan register.

Så vad säger de Waal slutligen om religion? Inte mycket. Religionen är inte fienden. Det är dogmatismen, inte livsåskådningars innehåll, som är stötestenen, och detta gäller lika mycket för ateism. De Waal ställer sig frågande inför dogmatiska ateisters upphetsning över frågan om Guds ickeexistens. Borde inte icke-existens vara en icke­fråga? Det är dock en retorisk fråga, eftersom de Waal om någon är medveten om att människor är psykologiska varelser och inte logiker. Han misstänker att många ateister är seriedogmatiker. De har ofta gått från en brinnande tro till en brinnande ateism. Dogmatism, oavsett vad det rör sig om, fyller något slags behov hos dessa individer. Den är farlig eftersom den är vetenskapens motsats – den ideala vetenskapen ska tilläggas. Om dogmatism är ett personlighetsdrag så är vetenskapen långt ifrån förskonad.

Tomas Persson är doktor i kognitionsvetenskap och forskare i kognitiv zoologi vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet