3/2015

I den nya utgåvan av denna antologi speglas den feministiska teorins mångfald, vilket gör det möjligt för läsaren att närma sig feminismens olika världar. Bokens pedagogiska grepp kan fungera för studiecirklar, men för att utveckla ett kritiskt tänkande krävs mer.

Om teori är perspektiv som tydliggör och förklarar det som studeras kan det också hävdas att det som studeras förändras genom val av perspektiv. När det gäller feministisk teori framträder det studerade som en minst sagt flytande materia. I själva ordet feminism finns förstås det latinska ordet för kvinna (femina) och enkelt uttryckt handlar feministisk teori om kvinnor och det kvinnliga som identitet, konstruktion och position i en maktordning. Det finns ett helt fält av olika feminismer som erbjuder sinsemellan uteslutande idévärldar, vilket tydligt illustreras i nyutgåvan av Feminism i rörliga bilder.

Den första upplagan, med den något längre titeln Feministisk teori i rörliga bilder, kom ut för tio år sedan. Boken skrevs av ett antal författare med bakgrund i statsvetenskap och sociologi och syftet var att introducera feministiska perspektiv inom dessa ämnen. Men sedan dess har antologin även använts inom grundkurser på universitetet, framför allt inom genusvetenskap, på gymnasiet, i studiecirklar samt i politiska och fackliga sammanhang. Kvar från den tidigare utgåvan är de kapitel som behandlar liberal, radikal samt queer feminism, som huvudförfattarna Katharina Tollin och Maria Törnkvist skrivit, liksom kapitlet om postkolonial feminism av Maria Carbin. Till de bidrag som tillkommit hör Sofie Tornhills kapitel om socialistisk feminism och Tora Holmbergs avsnitt om posthumanistisk feminism.

Genom att låta vart och ett av de sex kapitlen fokusera på ett specifikt perspektiv vill boken spegla den feministiska teorins mångfald. Upplägget följer delvis en kronologisk ordning med början i den liberala feminismen, följt av radikal och socialistisk feminism. Gemensamt för dessa tre politiskt divergerande perspektiv är idén om att det finns en given kvinnlig identitet. I de efterföljande kapitlen, som behandlar postkolonial och queer feminism, ifrågasätts denna idé. I stället ligger fokus på att problematisera det enhetliga kvinnliga subjekt som de föregående perspektiven utgått från. Det sker framför allt genom en nyansering av antagandet om ett generellt patriarkat mot vilket alla kvinnor skulle kunna enas. Betoningen läggs i stället på hur identiteter konstrueras i termer av rasifiering eller heteronormativitet. I det sista kapitlet med titeln ”Arter och avarter” börjar själva kategorin människa vackla i sina grundvalar. Med utgångspunkt i Donna Haraways arbete presenteras feministisk teori som ett perspektiv för att ”problematisera gränserna för det mänskliga”.

På så vis skapas ett slags utvecklingslinje i boken som visar att feminismen är del av en mer generell teoretisk förändring inom humaniora och samhällsvetenskap. Perspektivet på det studerade, människan och hennes verksamheter, har förskjutits från en i stort sett liberal utgångspunkt i autonoma individer till olika typer av konstruktivistiska perspektiv på subjektsformering.

Trots divergerande och många gånger oförenliga perspektiv följer bokens kapitel genomgående samma modell. Efter en kort presentation av ett antal huvudteoretiker illustreras deras grundtankar med hjälp av varsin spelfilm: Tjejen som gjorde lumpen, Thelma & Louise, Flickorna i Dagenham, Purpurfärgen, Mitt liv i rosa och Låt den rätta komma in. Olika scener kopplas till de centrala problem som teorierna aktualiserar.

I redogörelsen för den pedagogiska idén med att presentera feministisk teori ”i rörliga bilder” skriver bokens redaktörer Tollin och Törnqvist att de förordar en viss typ av läsning där inlevelse och upplevelse används för att skapa förståelse för de teoretiska abstraktionerna. Genom att parallellt med läsningen av boken se på filmerna som tas upp menar de att läsaren lättare kan leva sig in i en viss problematik. Det pedagogiska greppet syftar till att ”göra det personliga inte bara politiskt utan även till en grund för en diskussion om feminism som vetenskapligt perspektiv”.

Upplägget tycks utgå från ett antagande om att studenter upplever teori som något svårt och tungt och att teoretiska resonemang därför måste kopplas till personliga upplevelser för att bli begripliga och kännas angelägna. Detta kan säkert vara effektivt ur en pedagogisk synvinkel, i synnerhet om boken används i studiecirklar eller i skolan, men för att utveckla ett kritiskt tänkande krävs mer än upplevelse och inlevelse. Det gäller inte minst på dagens senkapitalistiska marknad där det personliga närmast blivit hårdvaluta.

I det inledande kapitlet citerar Tollin och Törnqvist tankeväckande nog Slavoj i‑ek, som ju är känd för att göra framför allt Jacques Lacans psykoanalytiska teori relevant för en förståelse av samtida politiska och sociala fenomen genom hänvisningar till en rad populärkulturella fenomen, som i‑ek i det citat som här anförs kallar för ”imbecilla”. Hans poäng är att en teori värd namnet inte bär på någon förborgad hemlighet som endast initierade har möjlighet att ta del av; begrepp och idéer kan förmedlas i en mängd former. Till stor del är det vad denna bok gör. Samtidigt tycks det pedagogiska anslaget förutsätta en viss typ av initiering, som visserligen inte är hemlig, men inte desto mindre handlar om samförstånd.

Det blir om inte annat tydligt i Ulrika Dahls förord till den utökade utgåvan, som helt sonika riktar sig till en läsarinna och en väninna. Ja, även själva boken liknas vid en ”kär väninna”. Dahl medger att tilltalsformen kan verka provocerande för den som inte känner sig tilltalad, men detta visar hur själva språket alltid redan är politiskt, ”att skillnad gör skillnad” som det heter. Det kan för övrigt föra tankarna till den alltmer utbredda användningen av pronomina som ”hen” och ”en” för att kringgå det generiskt manliga, men föregivet neutrala, ”man”. I det avseendet – att göra skillnad – är det likväl som om feministisk teori alltid förutsatt en viss politisk initiering, en initial sympati och personlig motivering. Och den feministiska kritiken har ju just visat att det krävs rätt ogenomträngliga skygglappar för att inte se att all forskning drivs, inte bara av normer utan av intressen och begär, vilka i sin tur är determinerade eller åtminstone formade av historia och kultur. Frågan är dock om det betyder att teoretiska analyser eller reflektioner inom detta fält kräver en med Dahls ord ”engagerad feminist”. Den grundtanke som förmedlas i förordet är att feminism på en och samma gång är ett politiskt och vetenskapligt arbete. Förmodligen delar bokens författare samma uppfattning, vilket skulle kunna förklara den vikt som genomgående läggs vid den personliga erfarenhetens betydelse för teoribildningen.

Men om det är så att vi i politiken, som ju definierats som det möjligas konst, måste fatta beslut och oftast lutar oss mot en ideologi för att göra detta, krävs teoretisk analys och kritiskt tänkande snarare än pågående omprövning och ifrågasättande av oss själva. När Dahl skriver att bokens olika perspektiv ”kan bidra till att du hittar eller formulerar just din övertygelse” är det en sympatisk invit som paradoxalt nog skapar en teoretisk begränsning. I det politiska livet är det givetvis bra att driva sin övertygelse, men i sökandet efter kunskap och förståelse måste det väl handla om att omvandla sin övertygelse till nya frågor? Eller som Tollin och Törnqvist skriver: den ”rörliga blicken” syftar i grunden till att rucka på perspektiv som vi definierar som våra egna.

Det finns alltså en motsättning i boken mellan den feministiska utgångspunkten i det personligt politiska och viljan att upphöja den teoretiska rörligheten till ett ideal. Vad betyder exempelvis talet om att bli en annan genom det teoretiska arbetet om det i slutändan handlar om att komma fram till det perspektiv som bäst bekräftar och tydliggör just ens egen identitet? Det är inte heller riktigt samma sak att ”för en stund” anta ett teoretiskt perspektiv och verkligen tänka genom det. Bokens pedagogiska grepp tonar dessutom ned den polemiska motiveringen som ju faktiskt drivit fram flera feministiska strategier. Det gör det till exempel svårare att förstå Judith Butlers förslag om ”en aggressiv anti-rasistisk läsning” för att bryta med ett rasistiskt seende och det polemiska meningsutbytet kan ju även ses som en drivkraft i all teoretisk utveckling.

Marxismen ifrågasatte liberalismens utgångspunkter i grunden. De poststrukturalistiska teorierna går vidare och ifrågasätter den humanistiska premiss som kännetecknar även marxismens subjekt etcetera. Det finns alltså inte något feministiskt i sig i rörelsen från liberalfeminism till poststrukturalistisk och posthumanistisk feminism. Den visar snarare att feministisk teori kan formuleras utifrån konservativa, radikala eller avantgardistiska positioner, som ofta presenterats som olika vågor: den första vågens betoning av likhet och jämlikhet mellan könen hade rötter i såväl liberalism som socialism, genom den andra vågens motreaktion framhölls könsskillnadens betydelse i en vilja att förstå kvinnors begär och erfarenheter och med den tredje vågen dekonstrueras i sin tur könsidentiteter och binära uppdelningar i kön och genus, och så vidare.

I föreliggande bok är den antagonistiska eller dialektiska processen i teoribildningen nedtonad och metaforen framför andra är att feminism utgörs av olika ”världsbilder” som läsaren kan navigera mellan. I en undervisningssituation kan en sådan konfliktfri beskrivning säkert fungera som en inbjudan till diskussion som tillåter studenter att prova olika tankegångar. Det är en pedagogik som även närmar sig en konstnärlig metod, att bebo andras erfarenheter, att under en tid spela rollen av en annan för att öka förståelsen för andra. Det finns med andra ord en strävan att göra feministisk teoribildning till något figurativt i Rosi Braidottis mening; genom fantasi, upplevelse och identifikation ska de olika feministiska perspektiven levandegöras.

Det sägs ibland att kritisk teori i exempelvis Michel Foucaults anda bygger på en misstankens hermeneutik. I Feminism i rörliga bilder är det i stället den sympatiska läsarten i termer av inlevelse och passion som premieras. Bortsett från att jag har litet svårt att bli passionerad av det didaktiska anslag som tillhör introduktionens genre, kvarstår frågan hur ett kritiskt tänkande kan växa och utvecklas om målet är att alla perspektiv ”ska vara möjliga att förstå och uppleva som rimliga givet vissa erfarenheter och subjektiva utgångspunkter”. Ambitionen tycks vila på en relativism där alla har sin sanning, samtidigt som det understryks att rörligheten i slutändan ska göra det välbekanta främmande och det främmande välbekant.

Men när det kommer till kritan balanserar nog allt teoretiskt arbete mellan en subjektiv motivering och en erfarenhet som tvingar en bort från egenintresset. I bästa fall kan den balansgången få studenter och andra läsare av den här boken att inte bara bo in sig i feminismens olika världar utan även närma sig den sant genomgripande resa som konfrontationen med en teoretisk grundtext kan utgöra.

Carin Franzén är professor och föreståndare för forskarskolan Språk och kultur i Europa vid Linköpings universitet.