Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet
Politik & samhälle
Maggie Strömberg
Vi blev som dom andra
Miljöpartiets väg till makten
Atlas | 368 s | Isbn 9789173894517
Recensent: Charlotta Seiler Brylla
Kanske ändå inte riktigt som dom andra

Maggie Strömberg har tillbringat mycket tid med Miljöpartiets nyckelpersoner och hennes reportagestil är medryckande men stundtals blir inifrånperspektivet störande. Man hade gärna sett mer analys och kommentarer och färre anekdoter. Den dom som miljöpartister själva fäller, att de blivit som andra partier, stämmer inte riktigt.

Berättelser om Miljöpartiet förses gärna med titlar som markerar något slags paradigmskifte: Från miljömissnöjesparti till grön regeringspartner, Från maskrosäng till tuktad rabatt är bara två exempel. Förvandlingen från vildvuxen gräsrotsrörelse till ett parti som blev som ”dom andra” är också det bärande narrativet i Maggie Strömbergs nyutkomna bok om Miljöpartiets långa marsch genom institutionerna. I sexton täta kapitel skildrar hon partiets historia från de aktiviteter som föregick partibildningen 1981 fram till presskonferensen den 24 november 2015, när regeringen presenterade skärpta regler i asyl- och anhöriginvandringen. Åsa Romson hade tårar i ögonen när hon skulle försvara sig inför journalisterna, Gustav Fridolin kallade beslutet för ”skit” i en nyhetssändning senare under dagen. Både kritiker och sympatisörer tycktes överens om att partiet betalar ett högt pris för att sitta i regeringen.

Det har skrivits en del om Miljöpartiet, men inte mycket som behandlar tiden efter millennieskiftet sammanhängande och förvånansvärt litet av personer utanför partiet. Maggie Strömbergs bok är därför välkommen och kommer helt rätt i tiden, även om hon säkert hade problem att sätta punkt i skildringen av ett turbulent skede i svensk politik, där Miljöpartiet skulle komma att stå inför ännu större utmaningar. Strömberg berättar alltså historien om partiets slingriga väg från gräsrotsrörelse till regeringsparti och det gör hon bra. Som politisk journalist har hon tillbringat mycket tid med partiets nyckelpersoner. Hon känner till maktkamperna och vilka miljöpartister som är fundis (idealistiskt mörkgröna) eller realos (pragmatiskt ljusgröna), hon har koll på olika nätverk och samarbeten i och utanför partiet. Dessutom har hon förmågan att rekonstruera dialoger och händelseförlopp och lyckas på så vis skapa en driven dramaturgi. Visserligen har man hört det mesta förut – hur Per Gahrton satte sin prägel på partiet under de första åren, att Åsa Domeij var en skärpt debattör, att Birger Schlaug lätt tappade humöret, att Peter Eriksson gjorde revolution i Kalix, om mediehypen kring Maria Wetterstrand, om fighten mellan glittrigt liberala Mikaela Valterson och akademiskt gröna Åsa Romson, charmiga anekdoter om underbarnet Gustav Fridolin - men Strömberg inordnar allt i en kronologi och berättar underhållande om kongresser, förhandlingar, valkampanjer, framgångar och besvikelser. Hon friskar också upp minnet vad gäller språkrör man hade glömt, idéer som försvunnit, perspektiv som förändrats. Inte minst är boken en berättelse om ett Sverige under tre decennier, där Miljöpartiet faktiskt gjort vissa avtryck: Med miljö- och klimatfrågan lyckades partiet föra in nya områden i politiken och en del radikala livsstilsideal från 1980-talet förknippas numera med en medveten medelklassidentitet.

Strömbergs reportagestil är medryckande för läsaren, men stundtals blir inifrån-perspektivet en aning störande. Jag hade gärna sett mer analys och kommentar på bekostnad av ett antal anekdoter. Även i skildringarna av partiets parlamentariska utveckling är boken koncipierad som ett politiskt drama, där olika aktörer axlar roller på en scen, men där läsaren lämnas utan kontext och kommentar. Som exempel kan nämnas det avsnitt när Strömberg diskuterar – eller snarare låter miljöpartisterna diskutera – regeringsdeltagandets betydelse för partiets profil och framtid. Hur mycket kan ett parti egentligen offra för regeringsmakten? Strömberg lämnar över mikrofonen till språkröret Fridolin, som menar att regerandet på sikt ska ge legitimitet åt partiet och också möjlighet att etablera sig som en politikens tredje kraft. I en senare roll som oppositionsparti kommer partiet att kunna åberopa sin erfarenhet i regeringen, och Fridolin jämför här med De Gröna i Tyskland, vilkas popularitet också led när partiet satt i en röd-grön regering, men som senare nått stora framgångar.

Jämförelsen med det tyska gröna partiet är relevant (och ett mer europeiskt perspektiv på gröna partier hade tveklöst gagnat Strömbergs bok), men här saknas en författarröst som kan kontextualisera och kritiskt belysa Fridolins uttalande. Liksom sitt svenska systerparti tvingades de tyska gröna fatta beslut som stod i skarp kontrast till partiets ideologiska agenda. Ett parti som bildats ur den tyska fredsrörelsen var med och beslutade om tyska krigsinsatser i Kosovo och Afghanistan, trots att partiet tog avstånd från sådana konfliktlösningar i sitt program. Det fick politiska konsekvenser för partiet som förlorade många av den andra generationen fundisar (de första hade försvunnit i slutet av 80-talet) och fick formulera om sin pacifism.

De framgångar Fridolin talar om är en tolkningsfråga. På förbundsnivå har die Grünen hållit sig runt de 8 % man hade som regeringsparti och ingår nu i vad som anses vara en svag opposition. Däremot har partiet varit framgångsrikt i delstaten Baden-Württemberg, där man sedan 2011 är styrande kraft genom ministerpresidenten Winfried Kretschmann och 2016 till och med blev största parti. Framgångarna bör snarare ses i ljuset av Kretschmanns förmåga att agera landsfader i kombination med en timing i sakfrågorna. 2011 blev ett miljöval, eftersom valet ägde rum strax efter reaktorolyckan i Fukoshima. 2016 menar många politiska experter att Kretschmann faktiskt vann på grund av sitt explicita stöd till Angela Merkels flyktingpolitik. På det hela taget är det ett grönt parti som står långt till höger om förbundspartiet i Berlin och knappast återspeglar den tredje kraft som är Gustav Fridolins vision.

Höger–vänster-frågan har följt Miljöpartiet från början och inte minst medierna har varit upptagna med problemet var på skalan partiet ska placeras. Å ena sidan har partiet vid olika tidpunkter drivit frågor som snarast etiketteras som vänster: skattefinansierade medborgarlöner, feminism, EU-kritik, antirasism, hbtq-frågor. Å andra sidan var Miljöpartiet mot löntagarfonder, en av de starkaste rösterna för införandet av friskolor, för undantag i turordningsreglerna och sänkta arbetsgivaravgifter, vilket representerar borgerlig politik. Därtill kommer partiets liberala profil som nådde sin zenit 2009 när Maria Wetterstrand attraherade urbana hipsters från Majorna, Möllevången och Södermalm.

Poängen med Miljöpartiet var ju just att de inte ville inordna sig i den svenska blockpolitiken. Partiprogrammet från 1982 slår fast att partiet ”ska verka fristående från blockbildningar och obundet av det traditionella höger-vänster-mönstret.” Den sociologiskt bevandrade Per Gahrton stödde sig på forskning av Jürgen Habermas och Ronald Inglehart och pratade om politikernas förtroendekris och postmaterialister som prioriterade värdefrågor framför materiell tillväxt. Därför skulle det nybildade partiet bli ett alternativ i svensk politik och tillföra en ny dimension till de konkurrerande blocken. Men oavsett fram- eller motgångar, oavsett samarbeten eller koalitioner var det en fråga som alltid kom upp: Är Miljöpartiet höger eller vänster? Genom sina uppgörelser över blockgränserna fick partiet rykte om sig att vara opålitligt. De lyckade aldrig med föresatsen att på ett trovärdigt sätt verka utanför höger-vänster-skalan. Och frågan är om de ens tror på det själva längre: Strömberg visar i sin bok hur Miljöpartiets agerade i regeringskrisen och decemberöverenskommelsen bidrog till att cementera den blockpolitik de alltid varit motståndare till.

En röd tråd i Strömbergs bok är balansgången mellan pragmatiska beslut och partiets själ. Ytterst handlar det om regeringsdugligheten eller förmågan att ta ansvar som det kallas i den svenska politiska retoriken. Partiet började som protestparti – när partiet grundades var protestprofilen faktiskt mycket starkare än miljöprofilen – och det var inte ens självklart att en partibildning var önskvärd. De inledande mötena tyder på att många i själva verket var emot ett nytt parti och menade att det var lättare att skapa opinion utanför partipolitiken. Andra som tillbringat många år i de sociala rörelserna pläderade dock just för nödvändigheten att kunna verka utifrån en partipolitisk plattform. Och visst har Miljöpartiet varit med och tagit ansvar. De har haft ledande funktioner på kommunal nivå och sedan 2015 är partiet juniorpartner i en svensk regering. Betyder det att Miljöpartiets speciella karaktär har försvunnit? Inte helt oväntat låter Strömberg miljöpartisterna själva fälla domen genom bokens titel med uppenbar koppling till Kents hit från 2002: ”Och priset vi betalat för att klassas som elit var att vi blev som dom andra.”

Jag menar att den tolkningen är för enkel. Visst har partiet ändrat sin profilering och sin organisationsstruktur ett antal gånger, visst har ibland gräsrötter körts över och ideal kastats över bord. Trots detta har partiet behållit ett antal drag och egenheter som skiljer dem från ”dom andra”, om man nu ska använda den tankefiguren för de etablerade partierna. Strömberg tar ju själv upp den amatörism som inte bara präglade intåget i riksdagen 1988, utan uppenbarligen också den första tiden i Rosenbad. Partiets krishantering ryms också under den etiketten.

Miljöpartiet har ett decentraliserat sätt att arbeta och en partikultur som fortfarande är präglad av långa och tidsödande diskussioner och debatter. Statsvetaren Katarina Barrling visar i en studie från 2014 att partiet blivit något mer pragmatiskt mellan åren 2002 och 2012, men när det gäller individens utrymme i förhållande till toppstyrning och hierarkier ser hon knappast någon förändring. Partiets organisation skiljer sig alltjämt från de andra, trots att den reformerades grundläggande i början av 1990-talet. Exempelvis finns rotationsprincipen kvar liksom beslutsuppdelningen av ledarskap på olika nivåer. Benämningen språkrör i stället för partiledare visar inte minst hur partiet ser på ledarskapet (som dessutom är kollektivt och kvoterat). Det råder ett fortsatt motstånd mot yrkespolitiker i partiet, vilket Gustav Fridolins korta – och medialt inscenerade – utflykt till verkligheten som journalist och lärare är ett bevis för.

Självbilden som gräsrotsdemokrati, där det är kongressen och medlemmarna som bestämmer, är ännu stark, vilket språkrörsbytet och dialogkonferensen kring flyktingmottagandet 2016 skulle förmedla. Den kritiska diskursen lever i högsta grad vidare inom partiet, även om kommunikationsmönstren protest och motstånd tonats ner i partiets retorik. Miljöpartiet drar sig uppenbarligen inte för att kritisera regeringspolitiken på ett sätt som måste anses vara otypiskt för en koalitionspartner. Om partiets så kallade nystart kommer att förändra den inställningen återstår att se.

Den transparens som partiet vinnlagt sig om från första början tycks också finnas kvar, annars skulle väl Maggie Strömberg inte kunnat skriva sin bok, vilket hade varit synd. Hennes bok är läsvärd och nödvändig för den som vill förstå Miljöpartiet.

Charlotta Seiler Brylla är docent i tyska vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet